Jag har fastnat

... bara för att det just nu är möjligt.

Hemma hos Astronauten i Göteborg hänger den brittiska korthårskatten Pettson med mig (husse har tagit ett par dagars semester). Emellanåt försvinner jag ut för att utforska omgivningen. Promenera. Igår fann jag rundan, den sonen tänker att undertecknad kan springa och när jag hunnit halvvägs kom regnet. En störtskur som blötte ner mig totalt men eftersom allt jag bar var i funktionsmaterial så torkade kläderna innan jag hunnit "hem". 

En katt och jag ... samt en ljudbok; kampen om järntronen. Oavsett vad undertecknad gör så lyssnar jag på kapitel efter kapitel, bara för att det just nu är möjligt och för att jag kan. (Pettson lyssnar också)

Astronauten tipsade och fixade innan han åkte och jag njuter. Boken är sååå bra, precis som förväntat. Första boken i Game of Thrones serien. Bilderna i huvudet hämtar hem minnet från filmatiseringen och alla pusselbitar faller åter på plats. Bäst att passa på nu när jag kan lyssna och vara totalt närvarande i den fängslande historien, ett par dagar till. 

Vilse ... eller inte?

Under tiden som Astronauten arbetade beslöt jag att lära mig hitta ordentligt i området. Tog en förmiddagspromenad och hittade mitt förbestämda mål. Efter lunch frågade jag sonen om hans löpturer, kanske skulle någon passa mig?

Astronauten förklarade och jag valde att ta ännu en promenad för att gå sträckan. Karta och vägbeskrivning fanns i mitt huvud, inte tydligt utan mer suddigt men tänkte ändå att jag borde hitta. Det gick bra. Gatorna och vägarna stämde och jag njöt av promenaden.

Så blev jag tveksam, borde inte fotbollsplanerna ligga på rad och området vara överfullt med människor? Gothia matcher pågår för fullt men undertecknad kunde inte ens höra sorl av röster. Insåg att jag tagit fel väg ...

På ett sätt var jag vilse men i huvudet fanns den suddiga kartan. Visste att det var möjligt att vända för att  gå samma väg tillbaka men valde att fortsätta framåt. Kanske jag snart skulle hitta rätt?

Svar nej. Gick längre och längre och insåg till sist att undertecknad var vilse. Hade ingen aning om var jag hamnat. Var det dags att ringa sonen och erkänna misstaget?

Nej, för även om jag var totalt vilse inne bland gatorna så var jag inte det i huvudet. Vände och hoppades att den suddiga kartan samt min magkänsla visste vägen och började gå. Riktningen var tydlig men gatorna nya. Intuitionen drev mig framåt och efter en stund återvände undertecknad till mer välkända kvarter. Tack och lov.  

Det finns hopp

På tåget ner till Göteborg hamnade jag tillsammans med ett ungt par och deras lilla dotter. Flickan var övertrött och hade ledsnat på att sitta still. Hon behövde röra på sig. Tittade på sina föräldrar och testade gränser som hon visste att de skulle reagera på. Föräldrarna var lugna, provade att avleda med sång, med pussar och med ord. Tjejen började gråta men utan att göra någon vinst. Föräldrarna satt eniga och trygga alltmedan dottern grät högre.

Jag imponerades av deras samspelta beteende, ingen irritation och ingen höjd röst samtidigt som undertecknad förstod att de själva stressades av hur alla andra i tågvagnen reagerade på gråten.

Från ingenstans dök en äldre man upp. Han undrade om det var deras dotter som varit ledsen och gråtit? De nickade. Då plockade mannen fram en bok som han överlämnade, en barnbok som han skrivit. Kanske kunde denna göra flickan gladare? Paret tackade och mannen återvände till sin plats.

Det var nu jag började prata med paret på riktigt. Sa till mannen att de skulle kunna be om en signering av boken eftersom den var en gåva, författare brukar gilla att signera om det finns ett syfte. Mannen hade en penna och gick för att söka upp författaren. När han kom tillbaka stod det Till Sara samt författarens namn på insidan av pärmen.

Jag fick veta att den unga pappan blivit lämnad av sin pappa och att han lovat sig själv att aldrig bli som honom, utan istället försöka göra annorlunda och alltid finnas nära. Dottern hade nyss fyllt två och var ljuvligt söt. En smart och empatisk tjej vilken konstant önskar upptäcka världen och testa sina fysiska förmågor.

"Det kommer att gå bra, det går redan bra", sa jag till paret, "ni gör alla rätt när ni lugnt och tydligt gränsar Sara." 

Så hände det som inte skulle hända ... åtminstone inte nu och inte igår.

Efter att jag varit ute på tomten och plockat in bär så rörde sig både Audrey och Stanley på övervåningen (de brukar ofta vila på vår säng i källaren under förmiddagarna men inte just då). Noterade att Audrey intresserat jamade vid vår ytterdörr men tänkte att det antagligen var en insekt som tagit sig in och kröp vid listen. Tvättmaskinen började pipa och jag gick ner i tvättstugan för att ta hand om de rena kläderna.

Väl upp i köket igen när jag börjat förbereda lunchen kommer mannen och meddelar att vår ytterdörr står på vid gavel!???

What? Stängde jag inte ordentligt?

Ute blåste det och antagligen hade vinden tagit tag i dörren och öppnat ... för Audrey, som glatt trippat ut och använde sin nos som dammsugare. Jag ställde mig på trappan och studerade hanne. Visste att det inte fanns något jag kunde göra eftersom det är förbjudet att lyfta henne. Hon tittade på mig och fortsatte nosa. Hela världen (ja eller i alla fall vår tomt) låg välkomnande framför hennes tassar. Ingenting skulle få henne att vilja kliva över tröskeln.

Mannen stängde in Stanley i sovrummet och öppnade källargluggen. Vår hankatt blev frustrerad och satte igång att krafsa. Stängde fönstret, släppte ut S. Han satte sig vid källargluggen och nu kunde de båda vännerna titta på varandra, en i frihet och den andra inifrån. Jag fick som uppgift att ha S under uppsikt på övervåningen under tiden som mannen försökte locka in A genom gluggen men vår hona var inte klar med sitt utforskande.

S stängdes in i sovrummet och accepterade sin lott. En stund senare hittade A sin vän igen och nu tittade de på varandra genom sovrummets altandörr ...

Jag och mannen turades om att hålla koll på A som njöt av sin frihet. Vid ett par tillfällen kikade hon in genom något av de öppna källarfönstren. En gång klev hon in och satte sig på byrån men då Stanley inte syntes till hann vår hona ut innan mannen kunde stänga fönstret.

Vi hoppades att rymningen skulle avslutas med att vår lilla smarta tjej gled in igen när hon kände sig nöjd för så har hon gjort tidigare år, då kom grannkatten på besök och förstörde chansen vi hade när A återigen fick syn på sin kompis inne i sovrummet och ställde sig utanför vår altandörr. Bättre backa undan än slåss tänkte A.

Senare på eftermiddagen när regnet anlände och jag gick in igen så möttes jag av mannen som skakade på huvudet. Han gick in på sitt kontor, där låg Audrey för att vila! Mannen stängde fönstret och lilla A sprang upp till sin kompis som då vakade i ett av fönstren på övervåningen. Återföreningen var kärleksfull och nu kunde vi alla andas ut.

  

Usch ... ofräscht

Igår beslöt jag att ta en skogspromenad direkt efter lunch. Regnet var beräknat till efter klockan tre och undertecknad hade typ tre timmar till godo. Ville undersöka om det fanns smultron och kanske hallon att plocka med hem, den tanken dök visserligen upp under promenaden vilket innebar att det inte fanns något att lägga bären i, annat än mina händer.

Hittade röda och söta ljuvligheter samtidigt som ett par försiktiga droppar landade på mitt huvud. Förvånat tittade jag på himlen. Inte än, sa jag högt men dropparna blev till duggregn. Ja, ja under trädkronorna så är det lättare att hålla sig torr. Jag stannade kvar och gick längre in. Regnet som skulle komma klockan tre verkade fullkomligt strunta i den prognosen. Ett par timmar hit eller dit verkade vara en världslig sak. När undertecknad hunnit halvvägs så ökade regnet i styrka, de små försiktiga dropparna blev stora och tunga. Håret och kläderna blev blötare och blötare. Väl hemma fick alla kläder tas av och ersättas med torra.

Senare då när det borde regna sprack molnen upp och solen tittade fram. På med bikini och solglasögon! Med boken i handen la jag mig vid poolen för att läsa ... och bada. Nice.

Beslöt att byta filterpåse i breddavloppet. När jag öppnade luckan och tittade ner så var halva hinken svart/brun. Torkade alternativt blöta löv kan få den färgen om de flyter omkring och samlas i filtret. Stack ner min hand för att leta efter handtaget och kände att det var ovanligt mjukt? Drog upp handen. Tänkte på den padda som mannen nyligen räddat ur poolen. Var den död nu eller var det något annat?

Hämtade en pinne för att komma under det svartbruna. Eftersom vattnet rör sig så är det svårt att se tydligt men en klump lättade från filtret och flöt mot ytan. Det var ingen padda, det var en stor råtta!

Usch ... ofräscht.

Hämtade en liten planteringsspade och fiskade upp råttan. Visade mannen. Begravde råttan och kände mig tacksam för att jag inte kört ned hela handen och rotat runt i hinken som jag brukar. 

När du egentligen inte vill men gör det ändå

Har en känsla av att jag kommer att få mardrömmar ...

Den bok jag läser är skickligt skriven och spännande men också vidrig. En kriminalhistoria eller om du hellre vill det en deckare och historisk samtidsskildring med så målande beskrivningar att jag vill blunda och snabbt skumläsa detaljerade sidor.

Boken heter 1793 och är skriven av Niklas Natt & Dag. Stockholmskildringarna är lysande men med våra mått mätt så är det liv de levde oerhört annorlunda än våra. Kroppsvätskor, alkoholmissbruk, smuts, fattigdom och misär. Ett Stockholm fyllt av lukter, ja eller egentligen stank, något vi sällan upplever som moderna 2200-människor. Rika och fattiga om vart annat där ett enkelt liv inte är något värt men samtidigt en stad där även de bättre lottade inte hade kunskap om den hygien vi ser som självklar.

Mordet är bestialiskt, mördaren ett monster och minsta lilla detalj lyser mot dig som svarta bokstäver på vit bakgrund. Varför? 

Det är mannens bok och jag tror att undertecknad gav honom den. Vet att både han och en nära vän inte orkade läsa klart, att de diskuterade språket och funderade över valet att så närgånget skildra övergreppens hemskheter. Varför?

Jag har nu läst längre än mannen gjorde och förstår att mardrömmar antagligen kommer att besöka mig. Ändå tänker jag försöka ta mig igenom den bok som fått så många priser och som blev utsedd till årets bok 2018. Bara att ta ett djupt andetag och läsa några sidor till (dagtid), för den är bra.

 

Att matte försöker sova är tydligen en världslig sak

Idag bjuder jag på ett inlägg som skrevs för två år sedan, då fotbolls EM pågick som bäst. Audrey är huvudperson och undertecknad är delvis inblandad 😂      

8e juli 2021              

                                         

Det skulle vara lätt att gissa att vår lilla prinsessa Audrey suttit som klistrad varje EM-match. Hon som dribblar och spelar fotboll med allt som rullar och är lagom stort. Nu är det så att A inte har sett en enda match, i alla fall inte framför mig så att jag lagt märke till henne. 

Efter Danmark - England vaknade jag mitt i natten av att vår säng och min sänghalva förvandlats till en fotbollsplan!

Audrey rushar från den ena sidan (över mig) till den andra. Attackerar musen som mannen hängt upp i taket och som dinglar två decimeter över madrassen. Musen är Audreys boll. Hon fightas på planen (läs över min kropp) och bryr sig inte det minsta om att underlaget är ojämnt. Att matte försöker sova "är en värdslig sak". 

Det glidtacklas, dribblas, skjuts och fångas. Audrey är allt på en gång, både med- och motståndare samt målvakt.

Lika plötsligt som matchen startade, slutar den. Domaren har tydligen blåst av. Vem som vann vet jag inte? Förmodligen Audrey. Om hon spelade för England, Danmark eller Sverige ... säg det? Du får fråga henne.