Så hände det som inte skulle hända ... åtminstone inte nu och inte igår.

Efter att jag varit ute på tomten och plockat in bär så rörde sig både Audrey och Stanley på övervåningen (de brukar ofta vila på vår säng i källaren under förmiddagarna men inte just då). Noterade att Audrey intresserat jamade vid vår ytterdörr men tänkte att det antagligen var en insekt som tagit sig in och kröp vid listen. Tvättmaskinen började pipa och jag gick ner i tvättstugan för att ta hand om de rena kläderna.

Väl upp i köket igen när jag börjat förbereda lunchen kommer mannen och meddelar att vår ytterdörr står på vid gavel!???

What? Stängde jag inte ordentligt?

Ute blåste det och antagligen hade vinden tagit tag i dörren och öppnat ... för Audrey, som glatt trippat ut och använde sin nos som dammsugare. Jag ställde mig på trappan och studerade hanne. Visste att det inte fanns något jag kunde göra eftersom det är förbjudet att lyfta henne. Hon tittade på mig och fortsatte nosa. Hela världen (ja eller i alla fall vår tomt) låg välkomnande framför hennes tassar. Ingenting skulle få henne att vilja kliva över tröskeln.

Mannen stängde in Stanley i sovrummet och öppnade källargluggen. Vår hankatt blev frustrerad och satte igång att krafsa. Stängde fönstret, släppte ut S. Han satte sig vid källargluggen och nu kunde de båda vännerna titta på varandra, en i frihet och den andra inifrån. Jag fick som uppgift att ha S under uppsikt på övervåningen under tiden som mannen försökte locka in A genom gluggen men vår hona var inte klar med sitt utforskande.

S stängdes in i sovrummet och accepterade sin lott. En stund senare hittade A sin vän igen och nu tittade de på varandra genom sovrummets altandörr ...

Jag och mannen turades om att hålla koll på A som njöt av sin frihet. Vid ett par tillfällen kikade hon in genom något av de öppna källarfönstren. En gång klev hon in och satte sig på byrån men då Stanley inte syntes till hann vår hona ut innan mannen kunde stänga fönstret.

Vi hoppades att rymningen skulle avslutas med att vår lilla smarta tjej gled in igen när hon kände sig nöjd för så har hon gjort tidigare år, då kom grannkatten på besök och förstörde chansen vi hade när A återigen fick syn på sin kompis inne i sovrummet och ställde sig utanför vår altandörr. Bättre backa undan än slåss tänkte A.

Senare på eftermiddagen när regnet anlände och jag gick in igen så möttes jag av mannen som skakade på huvudet. Han gick in på sitt kontor, där låg Audrey för att vila! Mannen stängde fönstret och lilla A sprang upp till sin kompis som då vakade i ett av fönstren på övervåningen. Återföreningen var kärleksfull och nu kunde vi alla andas ut.