Antiklimax

Igår fick jag ett riktigt brev med posten! De är få som skriver på det viset nu, kanske känner jag enbart en person? Fint brevpapper och vacker handstil samt ett magiskt innehåll ...

Jag följde avsändarens uppmaning, att ta med brevet till läsfåtöljen. Drog upp benen under mig och läste. Beslöt först att jag självklart skrulle skriva tillbaka, absolut! Så mindes jag hur lång tid det faktiskt kan ta från dörr till dörr. Frimärket som ska på och posten som delas ut varannan dag.

Nä ... kanske vore ett mejl bättre? Om du som jag äger en laptop kan denne tas med till läsfåtöljen. Du missar visserligen handstilen och det fysiska brevet men orden kan vara desamma.

Ändrade mig igen, varför vänta? Jag ville prata med avsändaren direkt, kanske borde ringa istället!? Sagt och gjort, numret slogs, hörde signalerna gå fram men just då fanns ingen som ville eller kunde svara.

Antiklimax ...

Vi får se om det blir ett handskrivet, ett digitalt brev eller om vi hörs på telefon, oklart just nu men kanske glasklart när du läser detta.

 

Språksvårigheter

 

                                 

Det finns tillfälligheter när jag och mannen inte pratar samma språk trots att vi tror att vi gör det.

Båda talar visserligen svenska men på något vis uppstår situationer då han inte förstår vad jag säger, det är som om han pratar tyska och jag franska.

Kommunikationssvårigheter är bara förnamnet. Oftast inträffar detta när vi tycker olika och båda står på sig. Antagligen lyssnar vi sämre, då vi istället  koncentrerar oss på att framföra vår egen åsikt så övertygande som möjligt.

Gäller i dessa stunder att dra i handbromsen, backa tillbaka till ruta ett och ta ett litet steg i taget så att båda hinner med samma tåg.

Oj, oj ... tar både kraft och energi. Man kan ju tycka att vi efter 30 år borde kunna tyda varandras minsta suck men så är inte fallet. Vi lär oss fortfarande. Emellanåt tar vi var sitt djupt andetag och försöker därefter att lyssna på riktigt DÅ märker vi att svenskan återvänder.

Hej svejs!

... snurrar som ett mantra i huvudet

Att brottas med humle är inte att rekommendera, ändå gör jag det frivilligt. Det är som om våra "plantor" byggt upp sig lager på lager. Vackert grön med blomknoppar, frodig och majestätisk men för tung för vårt staket av armeringsjärn och trästolpar (vilket det vilar på).

Att klippa ner med sekatör tar för lång tid så igår åkte häcksaxen fram, skalade av det yttre lagret och kunde sen arbeta mig inåt. Fyllde skottkärra efter skottkärra med humle och körde iväg till den plats som vi får dumpa ris och grenar.

Hur många timmar jag än avsatte så är undertecknad ännu inte klar ...

Lager på lager, har humlen vuxit sig stor och mäktig. Den har skyddat oss från insyn, fungerat som vindskydd och erbjudit en vacker grön vägg att vila blicken på.

Idag syns enbart resterna av växten och det är så vi vill ha det. Den ska bort, ersättas av något annat men ännu är jag inte i mål, har ytterligare ett antal timmar av klippande, bortfraktande och rensande framför mig ...

Ett steg i taget, är vad som snurrar som ett mantra i mitt huvud. Bit för bit, lite i taget och till sist så kommer jag att vara i mål.

Det gick bra ... not!

Slet mitt hår samtidigt som jag försökte boka konsertbiljetter, gick mindre bra ...

Kanske det var länken som var seg eller så var det inte meningen att jag skulle aktivera mig med detta just då (en fredagkväll)? La därför ned verksamheten för att ta upp den senare, typ idag. Hoppas det fungerar bättre! Om mina vänner lyckas så borde väl även jag klara av detta uppdrag. Eller?

Lördag, som jag längtat! En ledig helg ligger framför oss. Tid att hänga i trädgården, att kanske träffa vänner samt att hänga med familjen.

Startar morgonen med en löprunda, för att bara vara och landa i mig själv och naturen. Pausa och svettas. Hösten har anlänt och det är nästan som att jag vill stoppa tiden. Färgerna förändras, luften är krispig och dimman ligger mjukt över marken. Det är vackert.

DÅ och NU

 

För två år sedan mötte jag den första studenten som undertecknad skulle vara mentor för, en landskapsingenjör som genast utbrast :"Är det DU! Vad glad jag blir, du sprider positiv energi" 

Alltså, kunde jag få en bättre start? 

Tydligen hade studenten tentat och haft mig som en av sina värdar. Fanns en svag minnesbild hos mig samtidigt som personen på intet sätt utmärkt sig, undertecknad hade dessutom arbetat på många examinationer och träffat massor av studenter, vilket inte underlättade min minnessortering. 

Nu två år senare är hen inte min mentorsstudent längre men kommer gärna förbi receptionen för att få en kram och prata. Hen är självgående och mitt arbete som mentor avslutat men det finns något speciellt i vår relation, det är som om ingen av oss vill släppa den andre helt. Kanske vänskap.

Helt plötsligt får jag vara den människa som hen frivilligt väljer att dela livets bergochdalbana med (har studenten visserligen gjort hela tiden men nu på ett annat sätt). 

Min känsla blir (om och om igen) som efter vårt allra första möte och jag tänker: wow! Något rätt gjorde jag/vi.

Tacksam är enbart förnamnet

Under ytan ...

Den sista veckan har jag jonglerat så sjukt många bollar att undertecknad är rädd för att tappa flera av dessa. Om problemlösning och detektivarbete är spännande så kan det nu konstateras att det finns gränser. 

Känner mig inte stressad i huvudet men vet av erfarenhet att trots mitt lugna yttre så går kroppen upp i varv, vilket gör att jag måste lyssna på minsta lilla signal (inifrån) så att möjlighet finns att balansera upp tillvaron eller kanske dra i handbromsen.

Hur roligt det än är med full fart framåt så behövs pauser (samt faktiskt tristess) för att landa och hämta ny kraft. Idag hoppas jag därför på ett lugnare tempo, ett där vi slipper "släcka bränder" och istället kan fokusera på en uppgift i taget.

Är du redo? Jag är

 

Nu har hösten anlänt (enligt almanackan) och träden börjar sakta, sakta att ändra färg. Luften är krispigare och temperaturen har sjunkit. Om september serverade sensommarvärme så startar oktober mer traditionellt. Mörkret är på ingång och det är dags att växla ytterplagg.

Älskar hösten! Bladen i gul/orange/rött kommer så småningom att virvla i luften för att senare lägga sig i drivor. Det är både magiskt och vackert på samma gång. Dimman över ån på morgnarna och oväsendet från alla gäss som samlas för att flyga söderut. Naturen förbereder sig inför vintern.

Jag är redo. Tänder ljus. Varvar ner. Kryper ihop under en filt på kvällarna och kollar på serier. Mysigt!

Har en del pyssel kvar i trädgården som att städa undan trädgårdsmöbler, vinterstänga poolen, klippa ner humlen samt fortsätta ta hand om de äpplen som sitter kvar i träden plus de som faller till marken och sist men inte minst räfsa löv när de lägger sig i ett tjockt lager över hela gräsmattan. 

Önskar dig en skön dag!