För två år sedan mötte jag den första studenten som undertecknad skulle vara mentor för, en landskapsingenjör som genast utbrast :"Är det DU! Vad glad jag blir, du sprider positiv energi"
Alltså, kunde jag få en bättre start?
Tydligen hade studenten tentat och haft mig som en av sina värdar. Fanns en svag minnesbild hos mig samtidigt som personen på intet sätt utmärkt sig, undertecknad hade dessutom arbetat på många examinationer och träffat massor av studenter, vilket inte underlättade min minnessortering.
.JPG)
Nu två år senare är hen inte min mentorsstudent längre men kommer gärna förbi receptionen för att få en kram och prata. Hen är självgående och mitt arbete som mentor avslutat men det finns något speciellt i vår relation, det är som om ingen av oss vill släppa den andre helt. Kanske vänskap.
Helt plötsligt får jag vara den människa som hen frivilligt väljer att dela livets bergochdalbana med (har studenten visserligen gjort hela tiden men nu på ett annat sätt).
Min känsla blir (om och om igen) som efter vårt allra första möte och jag tänker: wow! Något rätt gjorde jag/vi.
Tacksam är enbart förnamnet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar