Hipp hipp hurra och jippi!!!

Vi är godkända :) av katthemmet!!! Äntligen kan vi på allvar börja planera för att ta emot de två katter vi önskat adoptera. 

Mannen googlar allt från kattlådor till mysiga bäddar och jag kommer springande när han vill visa något, ett bra samarbete eller hur ;)

Annars har vi fullt upp med att spåna namn, för vi vill byta ut de namn de nu har, till några som passar både oss och våra nya familjemedlemmar.

Skrattattacker blandas med stön. Lejonkungen lägger in veto och föreslår ett namn som inte passar med något annat. Alltså, hallå!?

Troligtvis kommer vi att bestämma namn när katterna väl flyttat in men fram till dess så letar vi namnkombinationer, ska passa en trygg och snäll hane och en försiktig samt gudomligt söt hona.

"Jag tänkte" men ångrar mig, nu gör jag som jag vill

Blogginlägg, repris från 14e juni 2019

Då har startskottet gått, nu är jag igång med examensförberedelserna. Två tårtor och en stor tårtbotten är bakade och fokuset är nu på de smörgåstårtor som jag ska göra själv.

Har googlat under flera dagar men inte hittat något recept som tilltalar mig. Har även spånat själv, då jag vet att jag har förmågan att blanda ingredienser, det är ju bara det att jag tänkte följa recept ... den här gången. Nu är jag inte så säker längre.

Vem har sagt att det ska vara lätt?

Allvarligt så förstår jag varför jag ofta skjuter från höften, det jag önskar "finns inte tillgängligt" det betyder att det kan vara för krångligt, för dyrt eller för enkelt (läs här "tråkigt"). Nu är jag där igen.

Minns min första vårbal som student på lärarhögskolan, jag hade ingen klänning och mammas var för stora. Eller jag för liten!? Mina systrar hade båda längden att axla mammas boutique kläder och här var det stopp (för mig) att sy om, dessutom så fanns mammas garderob 70 mil bort så jag behövde lösa mitt klänningsproblem själv.

Jag sprang på loppis eftersom jag inte tyckte mig ha råd att köpa en balklänning men hittade ingenting förutom tyg. Svart fodertwill samt lite annat intressant. Resultatet blev en tvådelad långklänning och till det en vit spetsjacka. Inget "classy" men klart personligt.
Samma sak var det några år senare då jag blev bjuden på Kadettbal i dagarna tre, återigen utan klänning (i garderoben). Letade fram symaskinen och skapade denna gång i himmelsblått fodertyg, en "prinsessliknande" variant. Min mamma stönade till dess att hon såg resultatet.

Ja jag vet, fodertyg är fodertyg och ska vara under/inuti men det var vad jag kom över (billigt) och som sagt lyx har aldrig varit min grej men problemlösning har. (Detta var innan jag läste modedesign och mönsterkonstruktion och kanske anledningen att jag sen kom in på den utbildningen, för enligt regelboken så var inte sömnadskunskap någon av mina superkrafter).

Så med det sagt skippar jag tanken att följa regler och recept och släpper istället lös min kreativitet, det får gå som det går! Vegetariska smörgåstårtor borde vara en lätt sak att fixa då jag vet att jag kan om jag vill!

Vad sägs om att pausa?

Om jag kunde så skulle jag pausa tiden just nu. Försommaren med sin värme, alla prunkande växter och känslan att vi är på väg in i en njutbar tid som just precis nu upplevs oändligt lång.

Fatta lyxen att dra på sig löparskorna och starta morgonen med en tur längs åsen. Att sedan komma hem och landa på altanen för att utöva min egen yogapraktik.

Unna mig ett bad i poolen. Arbeta lite och sen sätta mig på cykeln för att ta mig in till stan. Två snabba jobbmöten och ett betydligt längre innan det är dags att cykla hem för en sen lunch.

Knappt några trafikerade vägar alls, istället skogsstigar samt cykelvägen längs ån. Magiskt.

Poolhäng med sonen plus flickvän och därefter dags att handla mat inför helgen och slutligen förbereda fredagens middag och mys. 

Det sägs att vi borde sträva efter att skapa ett liv vilket vi inte behöver semester ifrån. Hitta balasen mellan arbete och fritid. Inser att mitt liv ser ut precis så. 

 

Bland rytande lejon, väsande kobror och magiska regnbågar

Igår var det dags för nästa sommarpremiär, barnyoga på Mötesplatsen i Gottsunda. Efter att ha haft sagoyoga på bibliotek och tidigare undervisat elever så kände jag mig både nyfiken, glad och inspirerad över att få äran att möta ett gäng nya ungar.

At det enbart skulle vara invandrarbarn visste jag men att mer än hälften skulle visa sig vara grabbar blev för mig en rolig upptäckt. Spralliga, härliga killar med glittriga ögon och munnar som gärna pratade.

Vi placerade oss i skuggan under träden och alla mattor lades i en halvcirkel sen startade jag klassen och gänget hängde på. De gjorde solhälsningar, gick på djungeläventyr, satt i meditationsställning och sjung ohm. Häftigt.

Vad som faktiskt var ännu coolare var att de höll ut, trots allt stimuli runt ikring. Folk passerade, barn lekte och oväntade samt eventuellt lockande ljud avlöste varandra. Plötsligt dök en förälder upp och någon behövde gå hem för att äta. Någon annan tappade orken, sökte ögonkontakt med mig och sa: "jag går och leker", varpå jag svarade: "Okey, kul att du var med en stund".

I den miljö de lever och vistas så önskar jag skapa lust och motivation att "prova på". Om de får möjlighet att tyst droppa av så kanske de kommer tillbaka nästa gång. Det går inte att jämföra att avskilt rum med fria ytor i en sommarpark. Det blir vad det blir, vad jag bjuder in till och erbjuder.

Mitt mål och min vision är att försöka se vart och en av barnen, bekräfta dem. Locka med lekfulla klasser där det samtidigt i vissa moment är respektfullt att vara tyst, både för sin egen skull som för kompisarna eller gentemot mig. 

Igår var det premiär, om två veckor yogar vi igen. Spännande!

Så var det magstödet ...

Vilken härlig känsla att få hålla yogaklass utomhus i Botaniska trädgården! Och att gårdagskvällen till ära få lyxa till det för alla yogisar med att bjussa på två olika klasser, Julia som erbjöd en lugnare med inslag av yin och min vinyasa som flödade och kryddades med både armbalanser och peakpositioner.

De som kom var många och tacksamma, några fick till och med svårt att välja.

Så vad det magstödet ... Jag tyckte att min röst bar men vinden gjorde sitt liksom yogisarnas placering av sina mattor. De hade spridit ut sig ordentligt och låg i en jättestor cirkel runt mig. Hur jag än vred kroppen så kom alltid någon bakom min rygg. Radioskugga = mer magstöd.

En kvinna långt bak konstaterade (tidigt i klassen): "Mia jag hör Julia bättre än jag hör dig!"  Ooops ... inte bra. Dags att koppla på ännu mer magstöd!

Tyvärr hade vinden fört med sig Julias röst (till kvinnan) och min dog bort då jag för ett ögonblick vände ryggen till. Sånt kan inträffa när klasser flyttas utomhus, allt råder vi inte över.

Annars flöt klassen och hela situationen gav mersmak. Så underbart härligt att få möjlighet att hålla i några av Yogahusets utomhusklasser denna sommar! Tacksam, tacksam, tacksam!

Dags för ny input

Denna vår har jag varit sämre på att fortbilda mig. Jag har visserligen pluggat sekvensering, det vill säga hur du bäst bygger upp yogaklasser utifrån det syfte/mål du har, för övrigt en kurs som är värd vartenda öre.

Så igår beslöt jag att ännu en gång hoppa på samma tåg som i fjol och gå en fortbildning för yogalärare. På grund av coronaviruset så blir det ingen Göteborgs resa, kursen kommer istället att pluggas online.

Jag längtar! 

Förra året fick jag sååå mycket input och växte i min nya yrkesroll, att det gav mersmak. Samma lärare (Johanna Alvin och Milla Floryd) men i år med nytt koncept. Spännande.

Med all sannolikhet kommer jag att bli ordentligt utmanad, precis och exakt utifrån mitt nuläge, den punkt där jag befinner mig exakt just nu. Glida in på ett bananskal och äta smarrig räkmacka är därför ingenting som undertecknad förväntar sig. Önskas utveckling så krävs hårt arbete.

Fram till kursstart ska det läsas och fixas egen inlogg till zoom.

Det svåraste är ovisshet

Det här med kattadoptionen drar ut på tiden och vi fattar ingenting? 

Hur svårt kan det vara att svara på ett mejl och boka in en onlineintervju? Vad är anledningen att min inbox är tom? Inte minsta lilla meddelanden från katthemmet efter det att kattcafeet lämnat över.

Om det nu skulle vara så att de INTE vill ha oss som adoptivfamilj så kan de väl bara säga det! Skriva att någon annan, någon bättre dykt upp. Mannen och jag klarar det, vi överlever.

Det värsta är alltid ovisshet. En tuff sanning kan bearbetas medan tystnad tenderar att skapa frågor.

Så jag mejlade kattcafeet igen (de som godkänt oss) och fick svar att fördröjningen som vi upplever är ovanlig. Kanske beror den på att katthemmet lider av personalbrist under corona?

Kanske?

Eller så är det inte meningen, att vi ska ta emot de två katter vi önskar? Just nu är det enda vi kan göra: att vänta. Bollen ligger inte hos oss, inte heller hos kattcafeet. 

Så vi väntar ...

Fortsätter att kolla inkorgen varje dag, i fall att, för någon typ av besked bör vi få. Kanske idag!?

Eller så ligger Pixie och grannkatterna bakom lockouten? Alla de katter som hänger på vår tomt, kliver in genom öppna dörrar och lägger sig att vila på soffor eller i sängar. Har de gått ihop och protesterat, sagt att vi inte ska ha "egna" katter, att det finns andra som vill hälsa på, leka och bli kliade på magen utan risk att bli bortvalda på grund av adopterade nykomlingar?