En sockerbagare vi har i huset ...

När det lilla livet blir det centrala så är det enkelt att ta ett steg i sänder och ligga i fas med den stundande julen. Hinna med det vi önskar.

Under gårdagen bakade jag. Har en lista på önskemål som prickas av och i skrivande stund återstår endast mjuk pepparkaka samt att baka upp resten av vår hemmagjorda pepparkaksdeg. Kanske blir det ett hus i år, kanske inte?

Till julmusik slogs paket in och sen provade jag två nya recept, det ena har Astronauten tipsat om och det andra har jag själv hittat. Pepparkaksbollar (min idé) och saffransbollar. Båda varianter på chokladbollar men mer eko och rawfood.

Testade fjol med liknande varianter som alternativ (till allt sött) och det blev succé. Gott till både glögg och kaffe/te.

För dig som blir intresserad

Saffransbollar

Pepparkaksbollar

Önskar dig en skön lördag!

Att "dela" är lycka

Förstå lyckan när jag kommer in i sovrummet och märker att både Audrey och Stanley lagt sig på min säng, den ena strax nedanför kudden och den andre i fotänden.

Vill inte störa. Vill vara tillåtande. Min säng är deras så länge den får vara kissfri ...

Så väldigt försiktigt smyger jag in. Klappar försiktigt på Stanley och sen ännu försiktigare på Audrey. De väljer att ligga kvar.

Okey, tänker jag, vi får dela.

Viker försiktigt upp en flik av täcket och glider in. Gör mig liten. Audrey hamnar nära. Ingen av katterna reagerar, de väljer att ligga kvar.

Jag är trött och önskar mest av allt att få sträcka ut kroppen men vet att om jag gör det så förstörs magin. Musklerna blir sura och hotar att krampa men får lugna sig. Andas. Försöker slappna av, det går "så där"

Katterna ligger stilla och jag släcker ljuset. Inser att hur trött jag än är så kommer det att vara svårt att släppa taget och somna. Väljer att le. Ingen ser men det spelar ingen roll. Känner mig utvald och oändligt tacksam över att Stanley och Audrey väljer att ligga bredvid, att de visar tillit.

Så tickar sekunderna och fem eller tio minuter passerar, sen får först den ena och sen den andra för sig att lämna sängen. De är nöjda. Jag är nöjd. Och NU kan jag äntligen somna

Check på "den/det"

• Halmbockarna överlever, check.
• Adventsgranen får vara i fred, check.
• Vitmossan i ljusstaken bryr sig inte Audrey om längre, check.
• Girlanger, stjärnor och ljusslingor väcker inget intresse, check.
• Små tomtar och krubbfigurer befinner sig på samma platser som undertecknad valt, check.

Adventsfriden ligger som ett mysigt täcke över vårt hem. Vad som händer längre fram är osäkert. En riktig gran kommer att påverka katterna. Doften av skog har alltid intresserat de pälsbollar som tillhört vår familj. 

Men i år har vi förberett oss. Mannen har inhandlat ny julgransfot, i gjutjärn! En tung pjäs som kommer att stå där vi placerar den. Förhoppningsvis pallar den trycket av klättrande katter?

För jag räknar med trubbel. Två nyfikna varelser som fötts i det vilda, varför skulle de visa mindre intresse än våra tidigare.

Både Tintin och Tiger hoppade upp i granen när den klätts färdigt, med tio-15 års mellanrum. Stora hankatter som ville undersöka, klart granen välte! Honkatterna har nöjt sig med att ligga under granen. Plockat ner kulor att leka med men annars hållit sig lugna.

Kanske lever vi i lugnet före stormen? Kanske oroar vi oss i onödan? Audrey och Stanley läser av våra regler och är noga att följa dessa fram till att de kör race eller instinkter triggas.

 

Ett skitig inlägg

Igår eftermiddag fick Audrey panik efter lådbesök. Olyckligtvis hade hon inte lyckats lämna allt hon önskat bli av med under sitt toalettbesök. Upptäckte istället att en bit fastnat på utsidan av svansen. Stackarn visste inte hur hon skulle göra? Vad var det som tyngde ner? Och varför satt bajskorven kvar???

Först rörde hon sig lågt, sen rusade hon runt för att springa ifrån eländet  och slutligen kröp hon in under Lejonkungens säng. (Visade sig senare att farten fått tyngden att släppa, då mannen hittade klumpen bakom soffan)

Så svårt det är att hjälpa någon som inte vill bli hållen eller lyft. Som är rädd för hjälp av människor. I detta fall löste prinsessan detta själv. Om hon inte hade gjort det så hade vi behövt gå över den förbjudna gräns som innebär obehag (för Audrey).

Konstig känsla som infinner sig när min aerialkurs slutar redan den 8e december ... ingen mer flygande yoga planering före jul och troligtvis inte förrän nästa år. Den grupp jag hängt med denna termin har varit homogena och lättlärda, var och en har glänst på sitt unika sätt och jag har njutit varje sekund av att få guida dem. Men som sagt nu är det slut.

Ett slut innebär alltid en ny början, kanske inte "samma lika" utan ibland av helt annan sort? 

"Vi har inte gjort något!"

Om du lever med katter så får du vara beredd på att de väljer att köra ett race mitt i din inläsning av ljudfiler och/eller sätter sig utanför dörren och biter sönder sin skrotkartong ...

Du behöver också uppmärksamma oväntade ljud. Igår hittade Stanley hinken med torrfoder som nästan var tom (stod på köksbänken för påfyllning), puttade ned den på golvet och satt mitt i maten när jag kom för att se vad som hänt.

Samma katt gick sen på den "lilla" lådan varpå bajset hamnade på golvet, S skottade över sand för att dölja vilket innebar att mannen fick dubbelt så mycket att städa. Typ halva lådans innehåll hade hamnat utanför ...

En arbetsdag kan se ut på många olika sätt och vis, så här var min förmiddag igår:

Blev väckt av Audrey och Stanley kl 06:10. De fick frukost, själv väntade jag in mannen vilket innebar ungefär 50 minuter att publicera blog, Instagraminlägg samt läsa mejl. 

Frukost och därefter min lååånga promenad till jobbet (90 minuter frisk luft). Som du kanske förstår så är den meditativa promenaden en runda och jag anländer hem lagom till fikat (stor kopp te).

På måndagar innebär förmiddagen planeringsarbete. Jag sekvenserar eller som igår justerar veckans vinyasa klass samt avsätter tid för egen yogapraktik.

Efter att fysiskt rört mig så är det skönt att landa vid skrivbordet. Igår både påbörjades samt avslutades inläsningen av ljudfiler till min andra bok "Fyra år av fångenskap". Denna gång provade jag att låna mannens headset med mikrofon. Perfekt! Inget störande brusljud som dyker upp från ingenstans bara att läsa vidare till undertecknad snubblar över sin egen tunga. 

Lunch 

Noll julstress, check!

Morgonlöpning i plus 6 grader på andra advent var både skönt och uppfriskande när restriktioner och rekommendationer styr vårt liv men om jag fick önska så skulle ett par minusgrader och snöklädd mark vara mer naturligt.

Hemma fortsätter vi att utmana katterna med nya frestelser, som halmbockar, kransar och små figurer till  krubban. Än så länge så bryr de sig inte. De nosar och låter därefter dekorationerna vara. Gissar att de ligger lågt till julgranen gör entré.

Mannen konstaterar att jag aldrig pyntat så mycket, så tidigt och JA han har rätt. I år finns tid.

Men nu pausar jag, en ny arbetsvecka har anlänt och det mesta är sig likt. Fullspikad måndag då mycket ska planeras, testas och senare verkställas. Dagen till ära har jag ny telefon, den första som varken är ärvd eller en gåva från mannen. Mitt batteri spökade och det fanns till slut ingen återvändo. Mobilen är nödvändig och "ett planerat impulsköp" genomfördes! Motsägelsefullt jag vet men ack så sant.

Så nu äger jag en alldeles ny iPhone i schyst storlek och känner mig både glad, nöjd och tacksam.

Pappas ande sprider magi

När december beter sig som november och bjuder på skymningsljus hela dagarna löser jag problemet med att hänga upp pappas tomtar. I vårt hem finns flera av de äldsta verken, de som gjordes på säckväv (inte målarduk). Dessa tomtar är (enligt mig) mer personliga men har kanske inte samma höga kvalitet som de senare.  

Efter mammas död ärvde jag den allra första tomte pappa målade, den som var "mammas". En tavla som hängde i vår tambur under vår uppväxt då mamma inte tyckte att den höll måttet. En bild på två tomtar vid en eld.

Den andra tomten pappa målade var till mig och är den enda som han undertecknat med pappa, också unik eftersom ingen annan fått just detta motiv. En tomte i sin släde dragen av en ren.

Ytterligare en arvstomte har hamnat hos mig, en som jag och Ingrid skulle dela på, den som pappa målade till farmor (och farfar) och som hängde i deras stora hus varje jul. De första åren efter farmors död åkte tavlan fram och tillbaka mellan mig och syrran. Till hon vid ett tillfälle sa att jag kan få den eftersom hon har egna. Denna tavla förställer oss båda ute i skogen. Jag sitter på en stubbe och håller i en ekorre. På min axel sitter en domherre och på Ingrids röda mössa en talgoxe(?) Framför våra fötter i lyktans sken har harar och ekorrar samlats. 

Så finns ytterligare en ärvd tomte. den undertecknad restaurerat och väckt till liv för att få behålla. Efter mammas död hade målarväven angripits av svartmögel och tomten var en blek kopia av sitt forna jag. En fråga om liv och/eller död. Skulle vi bli tvungna att slänga julens budbärare i soprummet? Den tomte som spridit så mycket glädje och som år ut och år in hängt på staketet utanför radhuset där vi bodde. Den tomte som talade om för hela Basvägen att julen nalkades/anlänt. 

Men jag är min fars dotter och slänger ingenting utan att försöka återuppliva det. Med massor av kärlek vaknade tomten till liv och välkomnar den som stiger in i vårt lilla hus (framför allt i trappan ner till källaren).