När december beter sig som november och bjuder på skymningsljus hela dagarna löser jag problemet med att hänga upp pappas tomtar. I vårt hem finns flera av de äldsta verken, de som gjordes på säckväv (inte målarduk). Dessa tomtar är (enligt mig) mer personliga men har kanske inte samma höga kvalitet som de senare.
Efter mammas död ärvde jag den allra första tomte pappa målade, den som var "mammas". En tavla som hängde i vår tambur under vår uppväxt då mamma inte tyckte att den höll måttet. En bild på två tomtar vid en eld.
Den andra tomten pappa målade var till mig och är den enda som han undertecknat med pappa, också unik eftersom ingen annan fått just detta motiv. En tomte i sin släde dragen av en ren.
Ytterligare en arvstomte har hamnat hos mig, en som jag och Ingrid skulle dela på, den som pappa målade till farmor (och farfar) och som hängde i deras stora hus varje jul. De första åren efter farmors död åkte tavlan fram och tillbaka mellan mig och syrran. Till hon vid ett tillfälle sa att jag kan få den eftersom hon har egna. Denna tavla förställer oss båda ute i skogen. Jag sitter på en stubbe och håller i en ekorre. På min axel sitter en domherre och på Ingrids röda mössa en talgoxe(?) Framför våra fötter i lyktans sken har harar och ekorrar samlats.
Så finns ytterligare en ärvd tomte. den undertecknad restaurerat och väckt till liv för att få behålla. Efter mammas död hade målarväven angripits av svartmögel och tomten var en blek kopia av sitt forna jag. En fråga om liv och/eller död. Skulle vi bli tvungna att slänga julens budbärare i soprummet? Den tomte som spridit så mycket glädje och som år ut och år in hängt på staketet utanför radhuset där vi bodde. Den tomte som talade om för hela Basvägen att julen nalkades/anlänt.
Men jag är min fars dotter och slänger ingenting utan att försöka återuppliva det. Med massor av kärlek vaknade tomten till liv och välkomnar den som stiger in i vårt lilla hus (framför allt i trappan ner till källaren).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar