... och kanske men bara kanske ...

Vad sägs om att bli totalt dissad av ene sonen? Eller egentligen inte jag utan det förslag som värktes fram.

"Aldrig"

"Jättetråkigt!"

Det var de två ord som skickades som svar och jag fattade direkt vad han egentligen menade och vidarebefordrade istället förslaget direkt till mannen (som enbart höjde på ögonbrynen).

Vad handlar nu detta om (undrar du kanske)? 

Familjen vill ha in julklappsönskningar från mig och undertecknad är helt tom, vet inte alls vad jag ska hitta på (som verkligen behövs alternativt vore roligt att få). Astronauten fick några bokförslag men därefter tog det stopp. När sen Lejonkungen undrade så mindes jag plötsligt en dammvippa av strutsfjädrar. Den är både snygg och cool och kanske men bara kanske kan den få mig att damma?!?

Tror mannens höjda ögonbryn handlade om verskapen att hans älskling avskyr en aktivitet men trots det önskar sig redskap för den samma. Eller så kanske han ser igenom min övertro och förstår att vippan blir en prydlig inredningsdetalj! Vad vet jag?

Underkänd av Lejonkungen, det innebär att jag behöver komma på annat, sådant som han tycker är roligare att slå in och ge bort. Får ägna dagen åt att fundera inuti och utanför min box, för något ska jag väl kunna komma på!?

Dags att kavla upp ärmarna

Sedan jag kom hem ifrån norr så har det varit bitande kallt i vår stad, runt -20°, vilket är betydligt värre än samma temperatur i min födelsestad. Att ta en löprunda har därför gått bort och faktiskt även långpromenader. Alla de jag mött på cykel har i mina ögon förvandlats till vardagshjältar ... alltså det är ju både svårare och kallare att cykla än att gå! Trögare växlar, nerkyld sadel samt isiga handtag.

Så om det skulle bli någon form av pulshöjande träning fanns enbart ett alternativ, gå till gymmet, det som undertecknad tycker är sååå tråkigt, i alla fall de gånger jag är själv. 

Tog tjuren vid hornen och rodde 3 kilometer innan jag ställde mig på löpbandet för 30 minuter flås. Egentligen är det inga problem att träna ensam, känslan sitter mer i mitt huvud. Att få följa någon annans planering och pushande passar mig bättre. Helst ska träningen ske i grupp och till medryckande musik, då går jag all in.

Hemma börjar huset långsamt hinna i kapp december månad. Adventsstjärnor är upphängda, ljus utplacerade och utomhusslingor uppsatta men något bak har ännu inte påbörjats. Planen är att göra en egen pepparkaksdeg, baka saffransbröd och saffransbiscotti denna vecka men det får ta den tid det tar, att stressa är det värsta jag vet.

Julklappar ... där ligger jag efter (precis som med mycket annat). Mannen är halvvägs medan undertecknad knappt har kommit ur startblocken. Tur för mig att jag är en grym spurtare! Vet att allt kommer att vara inhandlat och paketerat i god tid före jul.

Nu är det dags att sluta detta inlägg så att årets pepparkaksdeg kan få födas.

Gammal synd men fortfarande skämmig

 Idag bjuder jag på en favorit i repris, ett blogginlägg som kanske kan få andra att tänka efter innan? (Observera att jag var ett barn 😜och att jag faktiskt lärde mig något ... efteråt.)

Gammal synd, fortfarande skämmig

7e december 2015

Nu ska jag berätta en hemlis, något som jag fortfarande skäms över men som jag har lärt mig att leva med samt till och med lärt mig att använda för den goda sakens skull.

När jag arbetade med elever i specialundervisningen älskade de när jag berättade om mina egna erfarenheter, speciellt de som blev fel. Så jag bjussade på mina klavertramp, om och om igen. Här är ett av dessa.

Hemma hos oss var julen alltid magisk. Hela december var en spännande månad och både mamma och pappa förgyllde den på så många sätt de kunde.

Men det fanns en sak vi aldrig fick: en chokladkalender.

Hemma hos oss hängdes mammas egentillverkade paketkalender upp och varje morgon skyndade vi dit för att se vad som fanns att hitta, kunde vara allt från mandariner och pepparkakor till någon liten, liten grej.

Så har vi historien om när chokladkalendern kom in i mitt liv, tror att jag kan ha varit ungefär 7 år. Det var en av mina vänner som fått en sådan och stolt visade upp den för mig. En kalender med chokladbitar bakom varje lucka. Wow! Jag frågade om hon hade lust att bjuda men eftersom det bara serverades en om dagen och hon redan tagit för sig ur dagens lucka så var svaret nej. Jag tittade storögt på härligheten.

Kompisens mamma ropade att middagen var klar och jag blev ensam kvar i rummet. Nyfikenheten tog som vanligt, jag kunde inte låta bli att undersöka kalendern och vips hade jag stoppat en bit i munnen. Hur gick det till? Jag skulle ju bara kolla lite ... Plötsligt slank ytterligare en bit ner.

Nu blev jag rädd, fick ont i magen eftersom jag visste att jag gjort något otillåtet, något förbjudet. Så gått jag kunde stängde jag luckorna så att det inte skulle synas vad jag haft för mig. Med lätt panik inväntade jag min vän. Hur många bitar hade jag egentligen hunnit äta?

Inte vet jag hur hon visste? Kanske luktade jag choklad eller så stod det skyldig över hela mitt ansikte när hon kom inspringande? Kompisen rusade direkt fram till sin kalender och upptäckte katastrofen. Hon ropade på sin mamma och kallade mig tjuv. I dörröppningen uppenbarade sig vännens mamma, hon sa inget, skällde inte på mig men blicken av besvikelse kommer jag aldrig att glömma. Kanske är det därför jag fortfarande tycker att det jag gjorde är skämmigt?

Med huvudet sänkt sa jag förlåt och släpade fötterna efter mig när jag gick hem. Ingen hade bråkat på mig och telefonen förblev tyst. Mamma och pappa fick aldrig veta vad jag gjort. Men oj vad jag skämdes!

Aldrig någonsin har jag tagit ur någon annans kalender (efter denna episod) och inte heller har undertecknad nallat ur vare sig mannens eller sönernas godis.

När leendet hänger kvar

• En flygkapten som fastnade på parkeringen 
• En ofrivillig och skållhet dusch 
• Magiskt vinterlandskap
• Polkagrisar på marknad
• Nattsudd, gapskratt och sång med maxvolym
• Ett kulturhus i trä
• Systrar i triss
• Propellerplan
• Familj och vänskap som består
• Ett leende som dröjer sig kvar
• Inspirerande pepparkakshus

Listan skulle kunna göras hur lång som helst och kunna erbjuda ett blogginlägg per punkt men den slutar här. 

Efter fyra dagar i min födelsestad med så många som jag älskar och alltid kommer att älska så hänger leendet kvar. Påfylld, tacksam och glad återvände jag hem. 

Har fått min första julklapp och samtidigt serverat mig själv och min vistelse som present till alla de jag umgåtts med under intensiva samt fullbokade dagar.

Pandemin som kom emellan ...

Än en gång tänker jag ta timeout från bloggskrivandet för lite semester. Åker till norr för att umgås med systrar, deras familjer, släkt samt vänner. Faktum är att det är två år sedan (mer eller mindre exakt), helgen 2a advent 2019. En pandemi kom emellan och längtan har varit oändlig.

När du läser detta är jag troligen på väg eller så har jag redan anlänt. 

Stresspåslaget lyste rött då jag insåg hur tidigt undertecknad skulle behöva gå upp, kl 05. För mig är detta mitt i natten och min kropp är inte redo för äventyr, behöver åtminstone en timmes sömn till. Den som bokat och som känner mig borde vetat och tänkt efter men icke. Ska ta ett ordentligt snack med vederbörande ... alltså med mig själv.

Hur som så loggar jag ut och återkommer måndag eller tisdag morgon. Till dess önskar jag dig sköna och härliga decemberdagar.

Autopilot läge

I måndags var jag med om något obehagligt, något som inte inträffat på mycket länge men som ruskade om undertecknad.

Pigg, utvilad och full av energi (efter min intensiva helg) såg jag fram emot en löprunda. Tyvärr för mig så var det ordentligt frostigt och kallt. Valde att byta ute mot inne och gick till gymmet. Här är mitt motstånd stort då jag tycker att gymmiljön är tråkig ... framför allt när det ska tränas ensam. Hur som så sprang jag på löpbandet och gick sen hem, mycket nöjd med mig själv.

Före lunch var det dags för måndagens första yogaklass, en företagsgrupp. Mitt under passet tappade jag fokus och kände hur det svajade till. Kroppen och huvudet hamnade i autopilotläge. En sekund eller kanske två sen loggade de in igen. Mina elever såg hur mina händer skakade till och förstod att undertecknad nästan svimmade ...

Avslutade klassen enligt planering och undrade över blodtrycksfallet. Varför? Hur kom det sig att min kropp reagerade som den gjorde? Jag som känt mig både stark och energifylld innan.

Under resten av dagen lyssnades det efter minsta signal. Vilade i yinpositioner och tog det lugnt då undertecknad visste att kvällen skulle avslutas med samma vinyasaklass. Hur skulle det gå?

Jag sa som det var och bland mina stammisar finns minst en utbildad sjuksköterska som lovade att hålla koll. Inget hände. Tack och lov!

Hur, var och varför är frågor som inte besvarats. Kroppen är glad igen och fungerar som den brukar men undertecknad lyssnar fortsatt in minsta lilla signal.  

Stjärnstoff

Total närvaro men lika mycket total frånvaro från sociala medier, så kan den helg som passerat beskrivas. Att pendla till utbildning innebär tidiga morgnar och sena kvällar. 

Känner mig påfylld, full av inspiration och tillfredsställd, trots den huvudvärk och trötthet som checkade in under fredagen och inte släppte förrän söndag morgon.

Har rensat huvud och kropp med yoga nidras och lämnade studion, läraren och gruppen sprudlande av energi och kreativitet. Plötsligt orkade jag påbörja adventsfixet, dricka årets första glögg och mysa framför en halvbra julfilm.

Innan samt under helgen och vår utbildning presenterades en tillåtande och generös atmosfär. Jag upplevde aldrig prestation, trots att vi höll delar av klasser i mindre grupper samt med alla. Det är en konst att förmedla denna känsla som kursledare/utbildare och lärare. Tack finaste Jennie!

Förutom all teori om bland annat hjärnan så har vi vilat i nidras, diskuterat, sträckt ut kroppen i valfria yogasekvenser, samtalat och "tränat oss" så har vi också fått skaka loss i  glädjefylld Bollywood dans. Sååå kul!!!

Under söndagen bjöd dessutom vår lärare på adventsfika samt en gåva till var och en av oss, i form av en alldeles egen chokladkalender. 

Det jag främst tar med mig är känslan, lusten att undervisa i nidra samt kunskapen om hjärnan/vila. Allt det mannen förmedlat under tre år manifesterades plötsligt i min kropp och trots att jag både hört och vet så gjorde helgens föreläsningar skillnad. Coolt!