Under en morgonjogg denna vecka sprang jag förbi en snok. De gula märkena ovanför ögonen lyste klart i solen och totalt överrumplad gjorde jag en extra sväng runt den blixtstilla varelsen.
När jag var liten så fascinerade ormar mig (4-5 år) men trots att undertecknad fick följa med vuxna som fullkomligt snubblade över huggormar så höll sig allt krälande borta.
Senare blev en kompis biten och jag förstod att giftet var farligt, då kom rädslan att själv bli attackerad (ja du läser rätt, då trodde jag att huggormen anföll oskyldiga små barn).
.JPG)
Tänker berätta om ett tillfälle när jag arbetade i specialundervisningen. Två elever åkte med mig ut i skogen, vi skulle leta efter kantareller. Det var soligt och varmt så istället för att använda stövlar så bar vi gympaskor. På stora stigen växer sällan svamp, vi beslöt därför att vika av och gå parallellt med denna.
Helt plötsligt hojtar ena killen: "Mia, akta dig! Det ligger en huggorm vid din fot!!!" Jag blev inte rädd, trodde faktiskt att eleven testade mig och hittade på. Men han upprepade vad han sagt, lite mer intensivt. Jag tittade ner och bredvid foten låg en ihoprullad huggorm och solade. Ooops ... Hoppade snabbt en meter åt sidan och landar vid nästa! "Ut på stora stigen igen", kommenderade jag och två livrädda killar började springa som om de hade eld i baken, där och då trodde de att huggormarna jagade oss (precis som lilla Mia). Vi kom till skolan utan varesig svamp eller bär men med en historia som vi/de i efterhand kunde skratta åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar