I mörkret syns ljus ...

När jag tittar ut genom köksfönstret så påminns undertecknad om den tid som ännu inte är här men som snart anländer. I mörkret syns ljus ... 

Grannen har adventspyntat, kör hela kittet redan nu, det ser både mysigt och inbjudande ut men känns för oss som tjuvstart. 

Lagom till första advent är det dags (tycker vi) så i vårt hem står lådorna tryggt i förrådet ett par veckor till. Hur andra gör får de själva välja.

Erkänner gärna att det strålar värme ur grannens fönster, en hemtrevlig vibe som lyser upp det annars kompakta novembermörkret och skickar en tacksam tanke att vi får en gnutta feeling av det som snart kommer, då snön upplevs vara miltals bort..

Kanske är det dags att plocka in lite mossa, inte mycket utan precis lagom så det räcker till adventsljusstakarna. Kanske en skogspromenad nästa helg?

 

Novembernostalgi

Är sedan flera år med i en Facebookgrupp som heter Nostalgi från Kåge. Där kan vi (som av olika anledningar har intresse för bygden) bland annat få ta del av tidningsartiklar, historia, fotografier.  Minnen i form av återblickar vilka kan ge större förståelse för de egna, våra rötter.

Min mormor och morfar bodde i Kåge. Morfar startade och drev den första bensinstationen, han var med andra ord egenföretagare. Mormor roddade kök, hus, trädgård samt allt praktiskt (lättare och tyngre kroppsarbeten) plus deras stora sociala nätverk. Mamma och moster hade det bra i det stora huset. En borglig uppväxt i ett hem med trygg ekonomi.

Härom dagen låg en bild på deras hus, taget 1959 uppe på "nostalgi sidan". Det stora vita huset med den lika stora tomten. Det hus som blev mammas och som vi varje sommar flyttade till. Föräldrar som arbetade som lärare innebar att jag och mina syskon var priviligerade. Dagen efter skolavslutningen stuvade vi in vårt pick och pack i bilen och körde ut på landet, för att stanna hela lovet och först helgen innan skolstart flytta tillbaka till radhuset (inne i stan) igen.

Det finns så många minnen! Somrar då vi återupptog kontakten med kompisar som vi enbart hängde med samt kände under juni, juli och augusti.
Mörkerkurragömma på sensommaren med familjen där den enorma rabarbern var ett perfekt ställe att aldrig bli hittad i. Badmintonplanen. Brandstegen som vi inte fick men ändå klättrade upp och ner för, den satt så lägligt placerad vid balkongen och slutade ovanför stora stenrabatten.
Balkongen var som gjord för kräftskivor och annat kvällshäng. Favoritstället dit jag bar kudde och täcke  när sommarnatten var för het och jag hade svårt att sova.

Rummet jag delade med syrran, (det stora rummet på övervåningen). När vi blev osams drogs en osynlig linje igenom och överträdelse var lika med dödsstraff. Tur för oss att det fanns två dörrar. "I" kunde ta vägen ut och in genom övre hallen medan jag kunde gå via badrummet (som lyckligtvis också hade två dörrar).

"K"s skrubb, det rum som egentligen var förråd. Ett rum vi röjde och fick inreda som vi själva önskade (innan K övertog det). Där det var okey att rita på tapeten eller att dra bort den helt för att blotta husets vackra timmervägg. Vårt "klubbrum", vårt hemliga ställe där enbart våra regler gällde.

Finns så mycket att skriva och berätta om när det gäller vårt stora vita hus i Kåge. Hjärtat var ett stort lantkök med lucka i golvet (källarskafferi) samt ett skafferi vid sidan om (som var ett rum i sig). Här fanns en platsbyggd soffa (med förvaring under "sittbänken") som var magisk. Minns ett tillfälle när undertecknad låg i soffans trånga tomrum med locket på och systrar samt  bästa kompis lekte att jag var deras radio. 

Det köket fick långt senare inspirera mig och mannen när vi lät bygga vårt första hus med 30 kvm (kök) som blev vår hems själ och hjärta.

Tror jag stannar här. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om vår barndoms hus och somrar men bjuder istället på en bild. Flygfoto: Högåsvägen i Kåge 1959. På denna bild 2/3 större trädgårdsland än vi hade.

Bussen som körde fel

 

Idag väljer jag att bjuda på ett inlägg från november 2019, då undertecknad arbetade som yogalärare och drev eget företag. Historien är sann utspelar sig i ottan, den handlar om en väldigt speciell busstur.

                                   

Igår morse stod det morgonklass på mitt schema. Mannen önskade bilen så jag beslöt att ta bussen in till stan. Kollade tidtabellen kvällen innan och förberedde allt, så att det enbart skulle vara att hoppa i kläderna och gå till bussen.

Jag kom ut några minuter för tidigt och hälsade på en kvinna med kabinväska, hon skulle med tåget. Så plötsligt dyker bussen upp tre minuter innan avgång! Okey, tänkte jag, bäst att notera detta och vara i tid så jag slipper missa bussen en annan gång för att den gått för tidigt.

Visar min biljett och kliver på. Kvinnan ber att få köpa en. Chauffören blir osäker och ber henne sätta sig för att lite senare betala med sitt kort. Så rullar bussen iväg och kör in i rondellen men istället för att köra trekvarts varv så kör den ett helt varv och åker i samma riktning som den kom ifrån.

Vad händer??? utbrister jag som inte fattar någonting och önskar svar då jag har en tid att passa. Kvinnan med väskan svarar. Chauffören har tydligen missat att stanna vid en tidigare hållplats så han svänger tillbaka. Har aldrig varit med om detta tidigare men det förklarar den tidiga ankomsten.

Utanför fönstret är det bäcksvart och när vi kommer fram så finns ingen väntande. Chauffören svänger runt och efter en stund är vi vid min hållplats, nu tre minuter försenade. Bussen stannar till och låter kvinnan betala sin biljett.

Så in i samma rondell och hör och häpna men även denna gång kör inte bussen som jag förväntat mig, den kör  ett kvarts varv = annan busslinjes rutt. What??? På monitorn i taket står dock ordinarie turs hållplatser.

Tänker att det är inte lätt att se i mörkret. Kanske är chauffören ny och osäker, det går dessutom ovanligt sakta. Tänker på kvinnan som ska med tåget, kommer hon att hinna? Själv blir jag försenad men i denna tidiga timma brukar ingen yogi stå och hänga på låset, så mitt lugn håller stressen borta.

Halvvägs in i det närliggande bostadsområdet svänger chauffören ut mot sin vanliga rutt igen. I korsningen hinner jag undra ifall han än en gång ska köra tillbaka för att åka till den hållplats som han faktiskt missat? Svar nej, han kör in mot city.

Vid sjukhuset fungerar jag på ifall jag ska hoppa av vid Svandammen och gå, borde ta lika lång tid som att sitta kvar. Väljer att stanna. När vi senare kommer till Centralstationen så frågar jag kvinnan om hon kommer att hinna med sitt tåg, hon nickar, det ska inte vara något problem. Skönt.

Jag är den ende som sitter kvar, ska av vid nästa hållplats. Chauffören vänder sig om.
Det här är slutstation, säger han till mig. Jag ska inte längre.
Men ... ska du inte till Klostergränd? säger jag överraskat.
Nej, ändhållplats.

Fattar ingenting och går tyst av bussen. En rask promenad senare är jag vid studion, hann innan någon annan dök upp, Femton minuter "sen" innebar noll frukost, (den fick jag äta efter klassen).

Spännande morgon. Intressant chaufför.
Valde att promenera hem efter klassen, det tog en timme.

Lycka kan vara ...

•  att få kvalitetstid (på stan) med ena sonen och tillsammans spåna över samt komma överens om vad och hur "pappan" i huset bör firas
• att bli väckt kl 03 av en mjuk nos som försiktigt kollar läget. Lite kel och sen helt okey att somna om
• få stäcka ut i skön yinyoga på min matta när kroppen upplevs seg och trött
• hitta perfekt outfit till julfesten
• få träffa vänner, hänga på konsert och dansa vilt
• en sovmorgon
• få tillägna hela denna söndag åt den man jag älskar

•                        

Plötsligt blir jag infångad och fasthållen

Mitt hår och naturen har ett alldeles eget förhållande. Kanske är det allt ostyrigt, vilt som lever sitt eget liv på mitt huvud som känner samhörighet med växterna? Kanske är det något annat?

Men varje gång jag har varit ute i trädgården och arbetat denna höst så har jag blivit infångad och hållen av träd och/eller buskar. Plötsligt sitter jag fast! Och helt ärligt är det knöligt att komma loss.

Det beror knappast på min längd, så lång år jag inte. Kanske hellre på fruktträdens grenar eller att jag har förmågan att tro att jag ryms och får plats lite överallt!?

Spelar ingen roll om mitt hår är utsläppt eller uppsatt, jag kommer in med grenar och löv oavsett. Förra helgen hade jag snört ihop mitt långa hår i en knut. Prydligt, allt var samlat och inget stack ut till dess att jag räfsade under ett av träden. Knuten var snart ett minne blott och håret över allt ...

Vad är det buskarna, träden och växterna försöker säga mig? Att mitt hår ska få härja fritt och knappt vara möjligt att borsta igenom? Eller att jag ska stanna upp och omfamna stammarna?

Tycker att jag är grundad och lugn. Känner ingen stress men vad vet jag? Annat än att mitt hår och vår tomt har en alldeles egen relation.

Mannen föreslår mössa. Tja, ju kallare det blir så är det ett självklart alternativ.

 

När det viner runt husknuten

Idag var det dags igen ...

"Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder", sa alltid pappa när vi hävdade att det inte gick att leka ute. Som vuxen förstår jag vad han menar. Det finns mindre roligt väder som kan vara svårt att klä sig för eller som får motivationen att rinna ut i sanden. Värmen inomhus är mer lockande och huvudet drar i handbromsen.

Vissa morgnar är mindre inspirerande att löpa (alternativt promenera) i. Mörker, iskallt regn eller kyliga vindar lockar aldrig ändå knyter jag på mig löparskorna med pappas ord klingande i huvudet. "Det finns inget dåligt väder ... enbart dåliga kläder". Sant.

För när jag sen tar mig ut så bryr jag mig inte så mycket, bara mina fötter får vara torra och jag slipper kallt drag mot bröstet. Det finns mössor, vantar och halsdukar i vår hallsoffa. Jackor för olika temperatur och skor som tål väta. Lager på lager eller överdragskläder, bara att välja.

Jag blir både varm och svettig och kan duscha efteråt ... älskar mina morgonlöpturer (trots att de är extremt tidiga)! 

"Lilla Mia"

 

                      

Smaka på de orden, de är sagda med kärlek och värme men inte av min mamma, tror för övrigt att hon aldrig skulle använda just den formuleringen, snarare "lilla gumman" (men knappast ens det).

Visst, jag är "liten" om vi talar om centimeter över havet, (161 stycken) men det verkar mest vara någonting som andra människor tänker på. I min värld är jag precis lagom. Små utrymmen och trånga passager är inga problem, står något högt upp så klättrar jag. Nemas problemas.

Jag är heller inte "liten" åldersmässigt, inte som en liten flicka eller ung kvinna, jag är medelålders. Möjligtvis är jag ung i sinnet ;) eller jag ÄR lekfull, nyfiken och impulsiv, den sidan av mig vårdar jag, den är jag stolt över.

När orden uttalades till mig för någon dag sen (kärleksfullt) så studsade de som bollar inne i mitt huvud. Vet att en del vänner skulle bli störda över en sådan benämning, själv funderade jag fram och tillbaka. Lustigt att en granne säger så. Kanske orden hoppade ur munnen utan reflektion? Kanske personen känner någonting liknande moderskänslor? Vad vet jag?

Ord sagda med värme och kärlek är vackra. Jag tänker att benämningen är en outtalad komplimang istället för en förminskning av min person. "Lilla Mia" ... okey då.

Puss & kram

Livet just nu

Den sista tiden har det varit full fart och högt tempo på jobbet, inte enbart för mig och mina närmaste kollegor utan även för IT samt tentamensservice. Vissa dagar har det inte funnits tid att fika, inte ens ett par minuter. 

Mejlboxar fulla, kö till receptionsdisken, en telefon som ringer och en egen "att göra lista" som snarare blir längre än kortare

That´s life.

Livsfarligt att sätta sig ner i favoritfåtöljen när jag landar hemma, tröttheten anfaller direkt och sömnen lurar bakom nackstödet. Ändå gillar jag läget, det är roligare med fullt schema än för lite att göra. Många bollar i luften passar mig, så länge som de hinner fångas upp. 

Igår hann vi andas, tempot normaliserades och kropp samt huvud hann med. Inget energidränage, hade så mycket ork att jag faktiskt bakade bröd när undertecknad klev innanför dörren hemma!

Den ende som lurades var undertecknad

 

Läste för någon dag sedan i vår dagstidning att det anses fint att läsa men ofint att lyssna?  För något år sedan skulle jag självklart ställt mig tillsammans med de som enbart läser men så ändrades mitt tänk och jag vidgade mina vyer.

Missförstå mig inte, en bra bok med riktiga sidor som är fysisk och går att bläddra i kommer alltid att vara favoriten, den som går att köpa eller önska sig och ställa i bokhyllan för att spara och kanske men enbart kanske läsa om. Minnas, låna ut och få tillbaka.

Förstår inte riktigt hur jag tänkte? Det är som om den ende som lurades var undertecknad, föll liksom på eget grepp. Smart? Beror på syftet.

Lika bra att börja från början, i våras berättade Astronauten att han via Bookbeat lyssnat på alla böcker i serien: Game of Thrones, de han läste på engelska när han tillbringade ett år i Australien efter gymnasiet. (Hela familjen såg senare serien men sonen har alltid hävdat att böckerna är oerhört välskrivna och att fler borde läsa dem. Förra julen önskade sig Lejonkungen del ett i julklapp men självklart på engelska eftersom även han vill läsa på originalspråket.

I våras när Astronauten lyssnat klart fick jag erbjudande att överta Bookbeat och undertecknad nappade. Under mina promenader lyssnar jag, inte alltid men ofta och trillade dit riktigt ordentligt. Sååå bra!

Nu till saken, igår kväll fick jag för mig att testa något annat, ta med mig lyssnandet till sängen. Kopplade i hörlurar och la mig till rätta. Riktigt rogivande. Somnade så klart, vaknade till och tänkte att jag knappt varit frånvarande och att det vore dags att pausa när kapitlet tog slut. Somnade till igen och så höll det på. 

Kollade klockan och upptäckte att den var över ett på natten! Men ... kunde det vara möjligt, jag hade ju enbart slumrat till en pyttesekund? Eller???

Räknade efter och kom fram till att det gått över tre timmar sedan jag la mig och att det mesta av kapitlen sovits bort. Stängde av Bookbeat och somnade om. På morgonen backade jag uppläsningen tre timmar och skakade på huvudet. Hur tänkte jag? När mitt huvud hamnar på kudden betyder det sovtid för mig, det har alltid varit så. Jag har somnat i dagböcker och annan läsning för att inte tala om filmer när jag glidit ner till liggande ställning i soffan ...

Bookbeat kommer därför från och med nu att användas under promenader, då kan jag hålla mig vaken.

En mammas ansvar???

Flashback från 2011, ett minne som sociala medier påminde mig om. Håll till godo:

Lejonkungen öppnar sin sovrumsdörr och säger: 

" Men mamma ... varför väckte du mig inte???" 

"Skulle jag?"

"Ja, jag har ju matcher!"

Grejen var bara att sonen glömt att informera mig. Ingen tid för cykel eller buss utan istället fram med bilnyckeln, antagligen kom han först och inte sist till samlingen.

Kommentarer:

X: "Tur det så att han inte missade sina matcher"

Y: "Eller så borde han missa dessa, 15 år = eget ansvar"

Svar till Y: "Till sonens försvar ska nämnas att alla i familjen visste och de andra trodde att jag fått samma information"

Y: "Hela familjen litar på mamman ... girl power!!"

På sniskan

 

Hittade och läste ett gammalt inlägg som var sååå sant för 8 år sedan men som inte riktigt är lika sant idag. Ganska spännande, att det som varit djupt rotat faktiskt kan förändras.

Tror att undertecknad kan tacka yogapraktiken för detta, jag har arbetat mycket med mina kroppshalvor och vet att rörligheten varit olika, precis som styrkan. Att våra "sidor" är olika är mer vanligt än ovanligt även om jag tror att få vet om det. För mig blev det övertydligt på mattan, framför speglarna under heta och svettiga bikramklasser, gick liksom inte att blunda för hur mina poser såg ut och DET var meningen.

Under de åtta år som gått har jag pluggat och praktiserat (dock extremt lite denna höst) och kan titulera mig "lärare" i fyra olika yogaformer (hatha vinysas, yin, nidra och aerial yoga). Mitt intresse för hur kroppen fungerar och hur jag kan stärka samt "hela" mig själv har hjälpt till att bygga en relativt stor verktygslåda. Rehabträning, massage, meditationstekniker, stretch samt annat gott och blandat som hjälper mig privat likväl som professionellt. 

Men ... jag minns hur det var och här kan du få läsa mina reflektioner  från 2016:

På sniskan

Hur kommer det sig att en del av det som är jag eller ska vi kanske säga en del av det jag GÖR blir snett?

Det kan vara allt ifrån att hamna totalt vriden på yogamattan efter det att läraren lyft mina fötter rakt upp så att jag ska komma ännu mycket högre upp på axlarna och få mer längd i ett skulderstående som att i sömnen breda ut sig tvärs över sängen istället för att ligga med huvudet upp och fötterna ned?

Har jag något outtalat motstånd mot att vara som andra eller att inordna mig och följa regler?

Ta exemplet med min personliga butiksskylt, den jag bär på jobbet så att kunden ska kunna se att jag arbetar. När jag kommer så sätter jag skylten på vänstra sidan av bröstet, på den topp jag för tillfället använder. Varje gång jag passerar en spegel så upptäcker jag att skylten är sned!?

Mitt mål är att den ska sitta horisontalt men på något sätt så vill skylten inte det, den vill leka lutande tornet i Pisa? De andras skyltar sitter oklanderligt rätt och snyggt, allas utom min?

Om jag har ett block och ska skriva så vrider jag emellanåt blocket något på sniskan innan jag börjar, vet inte varför? Gjorde ofta så under skolåren och när jag tidigare skrev dagbok. Faktum är att jag kan skriva rakt men väljer att krångla till det. En lustig ovana eller kanske en olustig vana?

Häromdagen så upptäckte jag att en av de yngre tjejerna på jobbet bar sin skylt snett. Denna person har lärt mig massor och är en människa med stort hjärta. Hon utför sina sysslor grundligt och korrekt. Just denna dag kunde jag inte låta bli att skoja med henne om skylten:

"Om jag är din förebild så måste du faktiskt INTE ta efter allt jag gör", sa jag och flinade samtidigt som jag rättade till hennes skylt. Hon skrattade. Även solen har fläckar.

Ha en skön söndag!

Skapa nytt av gammalt

Mannen har köpt ny klöspelare till katterna och jag har som vanligt svårt att slänga de gamla ... frågar efter lim.

De söndertrasade slamsorna på två pelare ser trötta och tragiska ut samtidigt som undertecknad tänker att det är fullt möjligt att fräscha upp dem, återvinna istället för att slänga (ligger rätt i tiden och är trendigt men för mig har det alltid varit ett motto, då undertecknad är sin pappas dotter).

Kanske borde mannen informerats om detta innan han köpte nytt? Kanske borde han veta!?

Efter att ha kladdat ner både mig och pelarna (med lim) så kunde jag nöjt konstatera att katterna numer är stolta ägare till inte mindre än 3 1/2 klöspelare. 

Var vi ska ha alla är en annan fråga ...