Smärta som strålar

Igår morse hade jag frukostmöte inplanerat. Jag sov något längre och gjorde mig sedan snabbt i ordning för lite nätverkande. Väl på plats, när jag plockat för mig av den goda frukosten och satt mig ned så strålade det av obehag på höger sida nere vid ländryggen.

Vad hade hänt? Ingen förvarning utan pang på bara. Jag provade olika sittställningar och fann en som fungerade, det behövdes eftersom vi förväntades sitta vid våra bord och skapa nya kontakter.

I mitt huvud snurrade frågor. Hade jag sovit konstigt? Det borde finnas en enkel förklaring till varför min kropp reagerade med smärtsignaler. Fattade ingenting.

Min enda förklaring pekade mot meditationskursen alternativt de pass av yin yoga stretch jag utsatt mina höfter för. När det gäller meditationen så är det uttalat att just denna vecka bör jag vara beredd på att kroppen kan reagera, ofta genom att sinnena förstärkt. Lukt, smak, synintryck, hörsel och känsel kan påverka mig mer än tidigare. Den som mediterar kan dessutom bli ordentligt trött, det har jag märkt av och därför sovit mer än normalt.

Det sägs att kroppen reparerar sig själv mer än tidigare och att det är anledningen till de olika typer av reaktioner jag behöver vara medveten om.

Är det så att jag känner starkare? Eller så beror obehaget på yin yoga övningar? Vem vet ... Spelar egentligen ingen roll, det som betyder något är om jag lyssnar på min kropp eller inte. Mitt val är att lyssna, göra snälla asanas och använda vår värmekudde som lindring. Det fungerar.

I själva praktiken har jag märkt att de spänningar jag tidigare känt i rygg och höft nu avtagit. Jag orkar sitta längre, så länge som det just nu önskas. Detta innebär att blodflödet genom kroppen är förbättrat och att jag har färre "knutar"/stopp.

Meditationskursen är en spännande resa.

Det står Mia på den!

Jag har blivit förälskad, ibland blir jag det. En klänning i grannbutiken har lockat sen jag såg den i deras katalog för flera månader sen. Men priset ... dessutom informerar mitt ögonmått mig om att deras minsta damstorleken är för stor.

Finns en matchande flickklänning, tanken är att mor och dotter ska ha samma outfit. Jag har sneglat på, fingrat och klämt på tyget väl medveten om att jag ofta kommer i större flickstorlekar.

152 cl är litet typ för en 11-12 åring. Efter övertalning att det kunde gå (fast det inte borde) så provade jag klänningen och den satt perfekt!?

Wow! Jag är kär. Hur ska jag göra? I love it men det är dubbla känslor, den lilla storleken på min kropp?

Jag har sovit på saken och vet det jag visste igår att jag vill ha klänningen. Mitt mantra: bry dig inte om vad det står för storlek på etiketten om plagget passar upprepar jag tyst för mig själv. Faktum är att det finns andra flickklänningar i min garderob, denna är inget unikum.

Så nu ska jag överlägga med min plånbok, har jag råd?

Hörs i morgon!

Dripp, dropp, dripp, dropp ...

En regnig dag ... det öser ned utanför fönstret och jag vet att det kommer att bli blött att gå den korta promenaden till jobbet. Visst har vi paraplyer hemma men jag är mindre bra på att använda dessa. Idag blir en av få dagar som jag fäller upp ett.

Det ska bli spännande att se hur många kunder som orkar ta sig ut i den gråa dagen. I det jobb jag har styrs vi ganska mycket av väder och vind. För varmt och hett ... inga kunder. Rått, blåsigt och kallt innebär ofta att arbetsdagen blir lugnare. Mellandagarna är de bästa.

Sverige, landet lagom.

Men ingen regel utan undantag, you never know!? Jag får se vad denna dag har att erbjuda. Kanske slutar det regna? Om inte så kan lite nederbörd vara mysigt att lyssna på.

Ha en härlig dag därute,  vilket väder du än har!

3,7 andetag i minuten

Min meditationskurs är inne på sin åttonde vecka! Jag har snart klarat av 2/3 av kursen. Varje dag har jag suttit på mattan och ibland har det varit jobbigt. När själva meditationstiden ökades från sex till åtta minuter brottades jag med min kropp.

Fötterna domnade, ryggen värkte och höften muttrade. Det hade varit lätt att ge upp men inte jag. En god vän tipsade mig att sitta på en kudde. Jag började experimentera, vad och hur skulle jag göra för att hitta balans i min kropp?

Olika dagar gör jag på olika sätt, ibland sitter jag på filt, emellanåt med ryggen mot vägg men oftast på en kudde som är lagom fast och med rätt storlek. Det gäller att lyssna in kroppen, vad önskar den idag?

I morse ökade meditationstiden från 12 till 15 minuter vilket är mycket. Oops, tänkte jag. Fixar jag en ökning på tre minuter? Klart jag gör! Men insåg att en plan var bra att ha så jag utformade snabbt en.

Jag valde att räkna varje utandning och hann räkna till 56 stycken, det är 3,7 andetag i minuten. Jag klarade mina 15 minuter och kroppen bråkade inte minsta lilla.

Instruktören säger att den ökning vi gjorde idag ofta får reaktioner, att det kan upplevas som Hellweek 2. Nu vet jag att tiden är möjlig för mig, om det går lika lätt i morgon är en annan fråga. Det mesta handlar om mental inställning, om min kropp säger okey så har jag de förutsättningar jag behöver. Vi får samarbeta.

Idag är jag både stolt och tacksam,

i morgon kämpar jag vidare.

Namasté

Lazy Sunday

Jag hade tänkt städa, det behöver dammsugas men det får bli en annan dag.

Efter meditation, yogapass och en lång vårpromenad med mannen så känns kroppen inställd på soffläge. Musklerna är trötta och huvudet fullt av ludd, som om jag tillbringat en heldag i skidbacken.

En stor latte gör mig sällskap och så min buddy Tiger. Jag skriver med högerhanden, långfingervalsen samtidigt som jag kelar med katten (med vänster hand). När jag blir sugen på en slurk kaffe lyfter jag handen från tangentbordet och greppar glaset.

Jag älskar att dricka latte ur stort, högt glas! Lager av espresso och varm skummad mjölk bildar en beige/brun/vit lattefärgskala. Vackert att titta på, gott att läppja.

Kanske brottas jag lite med novelltexten? Kanske får den vänta till i morgon? Var sak har sin tid, nu myser jag.

Dammsugaren springer inte bort, den står tryggt förvarad i städskrubben. Jag hittar dit, om jag vill och har lust. Gruset på hallmattan och dammet i hörnen har lagt sig till ro, det stannar så länge vi tillåter.

Allt måste inte göras

i alla fall inte idag

det är helt okey att skjuta upp

och bara vara!

Kanske halvvägs?

Slaktandet av min tidigare "kortroman" går framåt. De 11 000 tecknen som ska bort är i stort avklarade, har enbart 350 stycken kvar! Men för varje ord eller mening jag stryker alternativt skriver om så blir det svårare.

Jag skymtar ljuset i tunneln. Mållinjen närmar sig sakta.

Arbetet har dock enbart påbörjats, jag är långt ifrån klar. När texten ligger inom marginalen på 18 000 tecken står jag åter på startlinjen, på ruta ett. Då är det dags att arbeta med novellen så den håller. Läsa, skriva om, läsa igen ... ett tröttsamt och tålamodsprövande arbete. Suck.

Det är bara att kavla upp ärmarna och köra, full speed framåt. Be någon korrekturläsa för att sen slutföra skrivandet och ta mig i mål.

Heja, heja!

Här ska bantas!

Jag har beslutat mig, det blir förhoppningsvis ett bidrag till novellantologin inskickat, om det sen blir antaget och publicerat är en senare fråga.

Det finns en text som just nu dammas av och omarbetas. En novell som jag tänkte mig skulle bli en kortroman. Problemet med berättelsen är att den är för lång som novell och för kort som kortroman så nu är ärmarna uppkavlade. Jag behöver korta ned texten med ca 11 000 tecken, det är i sig en kortare novell.

Kan jag få min historia att hålla ihop, ge läslust och bli så bra som jag tycker att den är värd? Vi får se.

Klippa, klistra och banta bort det är vad jag ska använda denna förmiddag till sen får jag ta ett beslut om texten håller?

Det är så lätt att fastna i meningar, formuleringar och beskrivningar, att köra fast så att det är svårt att komma vidare. Det är som att köra ned med däcken i för djup snö eller lera så att de tappar greppet och kör i tomma luften, som när Kalle Anka springer på samma ställe utan att förflytta sig en meter.

Dags för mig att fortsätta med min nya utmaning.

Vi hörs!