Bruna korta skinnshorts ... något att bli förälskad i!?!

Dagar kan vara både maxade och lugna på samma gång, gäller att känna av så att stresströskel undviks. Kanske välja bort roligheter för nödvändigheter?

Så har min fjärde advent varit, lugn, skön och harmonisk samtidigt som vi fått massor gjort utan att stressa. Det blir vad det blir och vad vi gör det hela till.

Städa, handla julklappar, inköp av livsmedel, förbereda julmat och slå in massor av klappar. Fick lov att välja bort en glögginbjudan men hann adventsfikat med mannen. Så kan det vara den sista söndagen före jul.

Julstress? Nej.

Har hängt med mannen idag. Letat vinylskivor i retrobutiker och tänkt att jag är en statist i High Fidelity. Otroligt roligt att bläddra bland LPskivor och få flashbacks.

Fortsatte sen i samma anda och släntrade in i en av stadens vintigebutiker, där hittade mannen något som jag bara var tvungen att prova: ett par korta bruna skinnshorts med snörning fram, i min storlek! Så mycket Mia! Festivalattribut eller hippie tyck vad du vill. I love!

Men ... hur gammal är du egentligen?

Vad spelar det för roll? Jag älskar shortsen! De satt som gjutna och mannen nickade. Verkar inte som om han tyckte att jag såg patetisk ut.

Skulle jag ledsna på dem så kan de få hänga på någon vägg. Troligtvis mitt bästa inköp denna dag.

Puss & kram

Överraskningens magi

För några veckor sedan blev jag uppbokad, fick ingen ledtråd till vad som väntade bara en uppmaning att boka gårdagskvällen för en överraskning.

Åh vad jag älskar detta sätt att agera!

Att få gå omkring och undra, fundera och klura på exakt vad som egentligen väntade mig? Så klart hade jag en ganska kvalificerad gissning men försökte trots det att vara så openminded som det var möjligt.

Egentligen spelade det ingen roll vad som planerats utan det som berörde mig mest var att just JAG skulle få en "present" och överraskning ... bara sådär, utan andledning. Ingen födelsedagspresent, inget jubileum utan bara för att min vän ville.

"Du behöver ingen särskild klädsel, vi ska inte vara utomhus och aktiviteten är inte fysisk"

Mötesplats utanför en restaurang, vi behövde lite mat i magen innan ...
Infann mig i tid och blev först bjuden på god middag och därefter balettföreställning.

Just nu är jag oerhört tacksam och glad! Är inte van att bli så bortskämd, har faktiskt lite svårt att låta någon annan betala allt. Sa om och om igen TACK så jag hoppas och antar att min känsla verkligen förmedlades.

Ha en skön fjärdeadvent!

Troskris

Om du är kvinna så kanske du känner igen dig? Om du är man så kan det vara bra för dig att veta.

Vad?

Har idag stått ut med trosor som irriterar, som gör som de vill och inte sitter på min kropp som jag är van. Fina, snygga underkläder som jag fått av mannen i present. Oftast fungerar de poblemfritt men efter ett par dagar med osexiga bomullshipsters så sket sig hela idén.

Ville vara fredagsfin. Valde ett par blåklintsblå brasilian i spets. So far so good.

Om du som jag är en jordad tjej som egentligen inte bryr dig om annat än att det ska vara skönt och praktiskt så uppstår emellanåt "problem". Design och passform går inte alltid hand i hand.

Passformen är annorlunda. Jag är inte van att trosor skär in ... annat än när de hamnar på sniskan och då drar jag de rätt i smyg. När det gäller brasilian så är det själva passformen, trosan ska sitta så. Oops!

Jag har liksom inte hittat rätt.

Måste tänka tvärtom, tillåta spets mellan skinkorna ... inte lätt, krävs omprogrammeting innan jag vänt skutan och ändrat vad jag tillåter är okey.

Har fortfarande inte landat i mina "finare" trosor. Ikväll hamnar de i tvättkorgen men samtidigt ger de morgondagens trosa försprång, att hitta rätt och bli accepterade.

Hej svejs!

I det sköra finns kraft

Inom loppet av 24 timmar så har jag mött en av våra äldre kunder tre gånger. Vi kan kalla henne Gunborg, 91 år. Denna kvinna är antagligen en av de äldsta och trognaste kunder som vår butik betjänar.

Med rollator och ögon som knappt ser möter hon omgivningen ödmjukt. Ber försiktigt om hjälp och är sedan oändligt tacksam för minsta lilla. Det finns kunder och det finns kunder, Gunborg är en att älska.

Jag frågade henne idag hur mycket eller lite som hon ser? "Inte mycket. Jag behövde operera det ena ögat, läkaren råkade tappa linsen i golvet ... plockade upp den ... men satte sen in linsen bakochfram. Jag ser inget med det ögat. Sen blev det andra ögat sämre. Nu ser jag knappt något."

Oops, händer sånt? tänker jag. Gunborg verkar allt annat än bitter, pratar om eventuella läkarmisstag som om det vore en bagatell. Så berättar hon att mannen dog för 25 år sedan och att det varit ledsamt, det var ju nu det skulle leva!

Hur skröplig Gunborg än verkar så utstrålar hon en hel del girlpower eller om du hellre föredrar ordet  #TANTKRAFT.

Hon berättar om vänner som dör ifrån henne samt barn och barnbarn som bor på annan ort. Ensamheten har blivit påtagligare men Gunborg klagar inte. Maten är god och mitt i samtalet säger hon att en man som äter på samma seniorrestaurang vill bjuda ut henne, ja eller hem till sig.

"Ska du på date?", frågar jag.
"Nej, det blir inte av, jag vill inte. Han är trevlig men nej tack"
"Känns det bra att bli uppvaktad?", undrar jag nyfiket.
"Nä ... jag är inte intresserad"
"Men som vän bara?", undrar jag och tänker på alla hennes kompisar som dött.
"Nä, jag är nöjd", svarar Gunborg.

Så kommer hennes färdtjänst taxi och jag vinkar hejdå. Mitt hjärta är fyllt av värme för denna tant. Så skör men ändå så kraftfull.

Med risk att bli utbytt?

Tror inte att vår honkatt och jag är riktigt överens idag, känns som hon är obstinat och lägger in protester.

Det började i morse när kattlådan rensades senare än vanligt, faktiskt inte förrän min morgon yogaklass var över och jag dessutom hade hunnit handla. Väl hemma trodde jag att allt var frid och fröjd. Gick in i badrummet för att duscha men insåg att jag borde rensa kattlådan innan. Satte mig på huk och gjorde rent. Meddelade katterna att de åter hade en fräsch toalett.

Går in i badrummet för att upptäcka att Ravelli redan lättat på trycket ... på mattan! Hade hon inte kunnat vänta i trettio sekunder?

Protest nummer två inträffade senare på kvällen. Både jag och mannen hade varit borta längre än vanligt. Våra pälsbollar var ordentligt hungriga när jag öppnade dörren. Sen middag serverades och jag gick för att rensa kattlådan, vilken inte alls var speciellt skitig. Meddelar katterna när jag är klar och upptäcker att honkatten under tiden satt sig på badrumsgolvet och bajsat!

"Men hallå? Jag jobbar ju för fullt ju! Kan du vänta i trettio sekunder?"

Tydligen inte. Städa toalettgolvet och tvätta badrumsmattan stod helt tydligt på mattes to-do-lista. Är nu fixat och klart. Ska sköta mig bättre i morgon.

Hej svejs

Utan stjärngossar och tärnor

En Luciakväll i yogans tecken. En kväll som innebar de sista klasserna tillsammans med den lärare som guidat mig mest genom denna höst. En kväll vilken innebar avsked, åtminstone för ett tag.

Till och med himlen grät ...

Regnet kanske symboliserade vår sorgsenhet över att behöva säga hejdå? Kanske inte? Oavsett så var stämningen varm och kärleksfull inne i studion. Under varje yogamatta så hade G lagt en liten personlig papperslapp, från henne till var och en av oss. Vi fick själv välja när vi ville läsa, före eller efter klassen/klasserna. Jag valde att spara min lapp.

Totalt i nuet arbetade jag mig igenom Ashtanga vinyasa klassen sen ville jag veta vad som stod på just min lapp. Lyfte på mattan och drog fram det lilla papperet, där stod det: Du lyser i mörkret
Jag blev varm i hjärtat och gick för att möta den förhoppningsvis nya yogisen (som längtat att prova på en av studions klasser). Yin yoga massage i ett rum fyllt av tända ljus.

Det var precis i slutet av klassen när vår lärare sjöng för oss som mina tårar rann hejdlöst. Plötsligt förstod jag på riktigt att NU är det slut ...

Kramar, kramar och kramar. Någon dag ses vi igen

Hösten knyts ihop och avrundas. En ny tid står inför dörren liksom en fräsch början. Ingenting behöver bli sämre, bara annorlunda. Förändring kan ofta innebära utveckling.

Kraschlandning

Fortfarande ingen träningsvärk efter helgens workshop, om den nu inte checkar in under natten och innan jag publicerar detta blogginlägg.

Kanske klarar jag mig? Kanske inte, kan fortfarande vara för tidigt att uttala sig eftersom min träningsvärk brukar komma eftersläpande.

Vad som däremot inte ligger på is är min vilja att lära mig det för mig nya sättet att stå på huvudet. Igår, idag och i morgon kommer jag att träna. Det är svajigt och än så länge hamnar för mycket vikt mitt uppe på huvudet. Jag behöver fördela bättre, dessutom gör det ondare ...

I morse ställde jag mig först på mitt vanliga sätt. Tränade lite core genom att höja och sänka benen (raka) så långt ned mot golvet som möjligt och så upp igen (när jag fortfarande stod på huvudet). Denna övning tar rejält så jag gör endast ett fåtal repetitioner.

Dags att öva på huvudstående nummer två. Helst vill jag lyfta båda benen samtidigt från golvet och sträcka ut dessa men jag är inte lika stabil som i mitt vanliga sätt att stå.

Oops, överslag!

Kraschlandade ... på nacken ... inte bra men det gick bra. Tack och lov! Om jag valt att stå helt fristående så hade jag klarat att gå ur fallet i en kullerbytta.

Gick inte, väggen var trettio, fyrtio centimeter bort så jag rasade ihop som ett korthus. Oj ... kanske inte så bra.

Har bestämt att från och med nu gå upp med först ett ben och sen nästa. Orkar jag inte så kan jag lägga knäna på armarna och vänja mig vid att befinna mig i denna upp-och-ned-vända pose.

Skam den som ger sig. Jag ska lära mig!

Hej svejs!