Ett gammalt lapptäcke ...

Fick ett mejl av syrran, hon tackade för den bröllopspresent de fick för ett antal år sedan.

Det tackades vid själva överlämnandet, absolut. Jag höll ett tal och täcket var en bonusgåva. Ett lapptäcke vilket jag sytt under min studietid. Hade inga pengar men många idéer, följde Kajsa Vargs gamla talesätt "man tager vad man haver".

Jag hade samlat ihop gamla avlagda tygstuvar, dessa monterade jag ihop. Pusslade. Mätte, klippte, nålade och sydde. Ett blåvitt lapptäcke.

För mig fanns inga rätt och fel. Tygerna kom från mitt gamla favorit nattlinne, pappas kallingar, mammas scarf, blusar, syrrans T-shirt, lakan och annat jag hittat.

För mig handlade det om vår barndom och uppväxt, att det mesta var tillåtet och fyllt med oändligt mycket kärlek. I varje söm bevarade jag familjens själ, det gav mig trygghet.

I bröllopstalet, innan jag lämnade över det gamla lapptäcket som för en del kanske mest såg ut som något katten släpat in, hoppades jag förmedla all den kärlek vi vuxit upp med och att det nu var min tur att låta syrran överta det lagade och renoverade täcket.

I mejlet jag nyligen fick förstod jag att den önskan jag hade DÅ plötsligt har rotat sig. Syrran mindes täcket de fick, har letat fram det och NU kom ännu ett tack men denna gång med en annan känsla.

Allt handlar om vår historia, om vårt arv, det vi förmedlar till våra barn och om den starka kärlek till familj och släkt vi fick via modersmjölken.

Jag är sååå oerhört tacksam att jag har de syskon jag har. Att jag föddes in i den familj och släkt som formade mig så att jag kan försöka vara mitt bästa jag som mamma, fru, syster, dotter, kvinna och vän.

Kram!

Mitt hopp dör aldrig

En morgon för enbart någon dag sedan hittade jag en filmsnutt på Instagram som gjorde mig glad, den visade mig att det fortfarande finns hopp ... för mig och mina drömmar.

I julklapp önskade jag mig något som mannen viftade bort, han försökte försiktigt påpeka för mig att just denna gåva tyvärr inte passar in i vårt hem. Jag gav inte upp, försökte med den avsaknad av kvinnlig list jag besitter att hitta bra argument för att omvända  mannen, misslyckades så klart.

"Det blir fula hål i taket och du kommer att riva ned inredningen!"

Visst, han känner mig och vet vad han talar om ... men så lätt tänkte jag inte ge upp min dröm. Fattade bara inte hur jag skulle gå vidare? Så såg jag videoklippet. JA!!!

Du som köpt en hänggunga men ännu inte monterat upp den ...

På videon kan alla tydligt se hur och vad. Allt som behövs är en dörr. Häng gungan över en dörr och stäng. Så enkelt!

Jag visade glädjestrålande videon för mannen. Han tittade skeptiskt på mig.
"Det blir inga hål i taket!", sa jag.
"Nej ... men kanske en trasig dörr", svarade han.

Men alltså? Hur svårt kan det vara? För mig att övertyga min älskling om att detta är det perfekta alternativet. Inga hål i taket.

Ja, jag vet att jag förstört ytskicket på klädkammardörren, det var när jag som rookie började öva handstående, fick fixa dörren efteråt. Då var det nagellack från tårna som klottrat kritstreck ... har aldrig gjort om den grejen.

Vad kan gå fel denna gång??? I mitt huvud ingenting, i mannens en hel del ... för han har varit mer förr.

Sista ordet är dock inte sagt ... ännu.

Fotografen som drog innan tagning

Mannen lovade att ställa upp som fotograf ... sen drog han och sonen på shoppingrunda. Vad gör jag då? Jo riggar IPaden själv. Svårt med avstånd och vinkel men det är bara att göra så gott det går och ta utmaningen som en lek.

I familjens frånvaro gav jag mig hän åt en timmes yoga. Svettigt och utmanande. Visst jag tappade balansen för någon sekund i en sidoplanka men vad gör det? Min kropp och jag var samspelta och plötsligt fungerade i stort sett allt.

Nästan varje asana jag tragglat med under längre tid släppte efter och jag smälte in i både bunden sjöjungfru och sidokråka. Förundrad och överväldigad sköljdes jag över av ett starkt lyckorus.

Balans handlar om dagsform och fokus, det jag klarar idag kanske jag inte alls fixar i morgon. Så tacksamt tog jag emot vetskapen att min kropp blivit ytterligare lite starkare och flexiblare.

Det var efter min hemmapraktik, när kroppen var varm och mjuk som jag insåg att min tilltänkta fotograf dragit. Att vänta in honom skulle innebära en kall kropp. I mitt huvud fanns bara ett alternativ, att rigga upp IPaden och filma själv.

Det är nyttigt att se hur den egna kroppen arbetar samt att se vad jag behöver träna mer. Inte alltid så roligt, när vägen framåt känns lång och snårig men utvecklande.

Så för er som önskat kommer några kortare videosnuttar på Instagram inom de närmaste dagarna, en present från mig till er.

Puss & kram!

Ett mammahjärta sprängfullt med kärlek

En pusselbit vilken saknats är på plats igen ... om än tillfälligt. Astronauten är hemma över helgen!

Mannen och jag lockade ned honom ifrån rymdstudierna i Kiruna för att få njuta av vetskapen att han knoppar hemma denna helg. Kanske inte hänger så mycket med oss, han har ju polare men de timmar han är hemma fyller mitt mammahjärta med kärlek.

Jag får plötsligt lust att göra lyxfrukost och tillbringa mer tid i köket, jag som aldrig varit speciellt huslig av mig. Mammagenen slår till (?!) och det känns skönt att upptäcka att jag har den kvar ;) för vissa dagar tänker jag att det är något fel på mig ...

Så nu lyxar vi med nygräddade croissanter, hemmagjord smoothie och annat mumsigt. Det blir bubbel som fördrink och vin/öl till en middagen, i vilken jag lägger extra mycket kärlek när den tillagas. Vi kollar fotboll tillsammans och bara hänger. Livet är nice. Varje sekund är en gåva.

Det är bara lejonkungen som saknas.

Jag mår sååå bra! Vuxna kids som vill hänga hemma en hel helg gör underverk för välbefinnandet och jag tror att mannen och jag gör skillnad även för astronauten.

Puss & kram

Från noll till hundra

Hoppas att du hade en skön fredag. En dag som började bra och som fortsatte i lagom tempo för att sedan avslutas med skön fredagsfeeling.

Min fredag började okey, hade glömt att ställa klockan men eftersom jag har en bättre hälft så vaknade jag när han steg upp ... ingen panik.

Frukostchill och sen morgonpraktik, egen yoga hemma under övervakning av mina fyrfotade vänner. Dusch och sen en kort promenad till jobbet. Skönt att vara ute i god tid, att vara tidig ... trodde jag

Dörren gick inte att öppna? Något var fel?! Rätt nyckel och rätt kod. Så gick larmet, hela trapphuset ekade av oljudet. Jag ringde det nummer som står på vår dörr, till larmfirman."Sorry, vi har bara monterat in ert larm, du måste ringa er fastighetsskötare"

Suck. Knallar ned till entrén och slår det nummer som står där. Fel igen, tycker kvinnan som svarar och menar att jag behöver en tekniker. Får nytt nummer.

Larmet tjuter fortfarande. Behöver motkod men den är inne på kontoret och jag befinner mig i ingenmansland, ute i trapphuset. Har inget nummer inlagd i min IPone.

En kollega dök upp. Vi beslöt att ringa butikschefen som befann sig på annan plats. Visade sig att larmet troligtvis inte gått till larmcentralen eftersom vi inte kunnat öppna dörren. Vi behövde en nyckel som varken jag eller min kollega hade på våra knippor. Bara att fortsätta vänta under tiden som larmet retfullt vrålade.

Tjugo minuter senare dök vice butikschef upp med sin nyckel som jag fick låna. Hela trapphuset tystnade och vi kom äntligen in. Nu var vi allt annat än tidiga, vi var sena.

Morgonrutinerna fick gå snabbt. Min första önskan var att kollegan skulle sätta på kaffe, tyckte att vi behövde det efter vår rivstart. Jag fick en kopp med mjölk i, precis så som jag vill ha drycken (på jobbet) levererad till skrivbordet samtidigt som jag räknade kassorna. Tack C!

Trevlig helg!

När det som inte bör hända ändå händer

Hemma hos oss luktar det inte gott ... det STINKER och allt är vår honkatts fel!

Eller?

Om någon frågar henne så kanske hon svarar: "Ni får skylla er själva"

Så här är det, vår hona kräver en ren låda. Vi gör så gott vi kan, samtidigt som vi arbetar och dessutom har en katt till. Med andra ord så är inte lådan ständigt fräsch. Ursäkta för det.

Trots att katterna använder halva lådan var (inget vi lärt dem) så kan det hända att den gror igen, de dagar vi är borta längre. Då kan det också hända att Ravelli kissar någon annan stans, typ på en matta eller en filt som hamnat på golvet.

Härom dagen inträffade det som inte bör hända. Såg att hon krafsade och blev misstänksam. Syntes inget, fanns inga blöta fläckar men när jag satte näsan mot så kände jag lukten, på fårskinnsfällen ...

Jag sköljde av den och la den över vårt sovrumselement. So far so good. Men ... vet ni hur en blöt fäll luktar när den möter värme?! Usch. Känns som hela lägenheten stinker. Blä!

Kanske ska nämna att lådan är extremt ren just nu, jag har hunnit rensa den flera gånger innan jag går till arbetet.

"Jag tog en för laget ... så slipper ni!"

Tog en förmiddagspromenad till Arbetsförmedlingen. Ute var det råkallt och fuktigt, kylan bet i låren och jag huttrade. Väl framme fick jag vänta i foajén till dess att dörrarna låstes upp och sen gick det fort. När jag kallades in i mötesrummet så sa jag det jag tänkte: "Vet egentligen inte vad jag gör här?"

Mannen jag pratade med svarade att det visste han inte heller. "Du har gjort allt du behöver hemma"

Vårt möte blev kort (eftersom han inte kunde eller behövde hjälpa mig med något). Jag lovade att höra av mig så fort som möjligt, när jag vet mer. Förhoppningsvis när jag blivit återanställd (för det är vad som utlovats), vågar dock inte ropa hej innan mitt arbete är mitt igen.

Väl på arbetet kunde jag meddela mina arbetskompisar att de INTE behöver gå till Arbetsförmedlingen, inte i nuläget och troligtvis inte sen heller när det gäller de arbeten vi har i butiken. "Jag tog en för laget ... så slipper ni", sa jag till de andra och flinade.

Nu gäller det för mig och mina kollegor att återställa butiken enligt vårt koncept. Konkursskyltarna är borta och nu ska butiken bli snygg och fräsch. Dockor och byster ska kläs och skyltfönster ska stylas. Äntligen!

Kram!