Tog en förmiddagspromenad till Arbetsförmedlingen. Ute var det råkallt och fuktigt, kylan bet i låren och jag huttrade. Väl framme fick jag vänta i foajén till dess att dörrarna låstes upp och sen gick det fort. När jag kallades in i mötesrummet så sa jag det jag tänkte: "Vet egentligen inte vad jag gör här?"
Mannen jag pratade med svarade att det visste han inte heller. "Du har gjort allt du behöver hemma"
Vårt möte blev kort (eftersom han inte kunde eller behövde hjälpa mig med något). Jag lovade att höra av mig så fort som möjligt, när jag vet mer. Förhoppningsvis när jag blivit återanställd (för det är vad som utlovats), vågar dock inte ropa hej innan mitt arbete är mitt igen.
Väl på arbetet kunde jag meddela mina arbetskompisar att de INTE behöver gå till Arbetsförmedlingen, inte i nuläget och troligtvis inte sen heller när det gäller de arbeten vi har i butiken. "Jag tog en för laget ... så slipper ni", sa jag till de andra och flinade.
Nu gäller det för mig och mina kollegor att återställa butiken enligt vårt koncept. Konkursskyltarna är borta och nu ska butiken bli snygg och fräsch. Dockor och byster ska kläs och skyltfönster ska stylas. Äntligen!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar