Fick ett mejl av syrran, hon tackade för den bröllopspresent de fick för ett antal år sedan.
Det tackades vid själva överlämnandet, absolut. Jag höll ett tal och täcket var en bonusgåva. Ett lapptäcke vilket jag sytt under min studietid. Hade inga pengar men många idéer, följde Kajsa Vargs gamla talesätt "man tager vad man haver".
Jag hade samlat ihop gamla avlagda tygstuvar, dessa monterade jag ihop. Pusslade. Mätte, klippte, nålade och sydde. Ett blåvitt lapptäcke.
För mig fanns inga rätt och fel. Tygerna kom från mitt gamla favorit nattlinne, pappas kallingar, mammas scarf, blusar, syrrans T-shirt, lakan och annat jag hittat.
För mig handlade det om vår barndom och uppväxt, att det mesta var tillåtet och fyllt med oändligt mycket kärlek. I varje söm bevarade jag familjens själ, det gav mig trygghet.
I bröllopstalet, innan jag lämnade över det gamla lapptäcket som för en del kanske mest såg ut som något katten släpat in, hoppades jag förmedla all den kärlek vi vuxit upp med och att det nu var min tur att låta syrran överta det lagade och renoverade täcket.
I mejlet jag nyligen fick förstod jag att den önskan jag hade DÅ plötsligt har rotat sig. Syrran mindes täcket de fick, har letat fram det och NU kom ännu ett tack men denna gång med en annan känsla.
Allt handlar om vår historia, om vårt arv, det vi förmedlar till våra barn och om den starka kärlek till familj och släkt vi fick via modersmjölken.
Jag är sååå oerhört tacksam att jag har de syskon jag har. Att jag föddes in i den familj och släkt som formade mig så att jag kan försöka vara mitt bästa jag som mamma, fru, syster, dotter, kvinna och vän.
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar