Hurra för Hera Hub!!! Hurra för mig!

Igår fyllde Hera Hub (Uppsala) 1 år! Jag firade det både med eget arbete samt fika senare på eftermiddagen. Men vi börjar från början.

Tisdagar klockan 09:00 är det Writers lounge. I två timmar håller vi på. Eget skrivande vilket kan innefatta nästan vad som helst som har med vårt företag att göra. Planering, textskrivande, mejl, rapporter, kontrakt ... ja du fattar.

Jag har skrivit klart novellbidrag, blogginlägg, gjort hemsida och massor av annat. Tiden vi sitter (tillsammans men oftast ändå ensamma i vår egen bubbla) blir oerhört effektiv. Jag får dubbelt så mycket gjort än om jag suttit hemma, dessutom finns det möjlighet att bolla med kollegor och vänner, att få hjälp eller en schysst spark i baken åt rätt håll.

Igår handlade mitt arbete främst om att förbereda och planera klart veckans klasser på papper. Sen vet jag att kroppen måste ta över. Klassen behöver fästa sig i mitt muskelminne, bli ett med senor och bindväv, ner på cellnivå. Jag behöver därför göra den ett par gånger för att bitarna ska falla på plats. Att instruera verbalt är för mig så mycket enklare om jag vet exakt hur flödet känns och fortplantas i min egen kropp.

Så hem och landa lite (hade ledig dag) innan det var dags att återvända till Hera Hub för socialt mingel. Dags att fira 1åringen som jag är så lycklig över att vara en del av!

Med påfylld energi promenerade jag därefter iväg till studion för att hålla i den ena av de klasser som arbetats med tidigare under dagen (både fysiskt och mentalt). Åh, jag älskar verkligen detta! Lever faktiskt delvis i den dröm jag utstakat åt mig själv. Tar de första stapplande stegen denna höst.

Yes. Hurra för mig! Hurra för Hera Hub!!!

Att vara både stark och svag samtidigt

Så nu har vi tagit vårt ansvar och gått för att förtidsrösta. Vår rättighet och även vår skyldighet. För mig är det första gången som jag inte väntar till valdagen. Helt ärligt så känns detta både skönt och bra då jag vet hur jag vill lägga mina röster.

Annars har det varit turbulenta dagar då mannens kropp varit utslagen efter vad läkarna tror varit magsjuka. Ambulans. Mat och sovklocka a' la Skalman för att försöka hålla vätskebalansen på en okey nivå.

Akuten både fredag kväll och söndag midnatt. Ingen, alternativt för lite sömn. Kramper, kollaps och dropp ...

Allt anlände lika snabbt som det senare verkade lämna kroppen. Alla prover bra men patienten långt ifrån sin normala status. Känslan av att se sin älskling kämpa och inte kunna göra annat än finnas där som stöd med kramar och emellanåt lite jävlar anamma.

Att tvinga kroppen att vakna när den sovit en timme och skriker att den kollapsar om den tvingas stiga upp för att köra in till sjukhuset. Att vara både stark och svag samtidigt. Att veta att den du älskar kämpar och att det är fel att beklaga sig då det inte är jag som drabbats ...

Livet testar. Vi reser oss upp igen och igen. Nu bestämmer jag att det räcker. Vi har gått i mål med flaggan i topp. Från och med nu blir det enbart bättre!

Rakt ut i cyberspace

Känslan när du skrivit hela blogginlägget klart, ett feltryck och allt försvinner  :(
Gick inte ens att ångra och plocka tillbaka texten med kortkommandon ...

Blir så trött och rätt frustrerad.

Hela sidan har fått spunk, inställningarna gör sina egna val på min lap top och jag fattar ingenting? Antagligen är det jag själv som lyckats komma åt någon knapp. Ungefär som när små barn fingrar på tekniska prylar och du inte har en aning hur de lyckades. Vår astronaut var en mästare på det när han var mellan ett och två år ...

Det blogginlägg om yin yoga som jag precis slutfört försvann ut i cyberspace. Motivationen att återskapa var noll så idag får detta vara "good enough".

Har haft min lap top på laddning över natten. Nu hoppas jag kunna hämta den rätta sidan då jag skriver inlägg (använder min IPad just nu).

Önskar dig en bra dag!

Han sa: "Fler borde bränna ut sig!"

Så var det dags för mig att premiärhålla en yogaklass på Yogacenter. Studion hade Öppet Hus förra helgen med fullbokade klasser och igår var det dags för lördag nummer 2 (Öppet Hus alltså).

Blir alltid pirrig när det är dags, ungefär som när jag var yngre, stod bakom ridån och skulle in på dansscenen. Den kittlande känslan i magen av rampfeber går över så snart jag kliver över tröskeln och den hjälper mig att vara i nuet.

I pausen mellan min och klassen som precis genomförts så bjöds det på fika. Det småpratades och jag hälsade bland annat på den manlige yogaläraren som precis hållit kundalini/gong. Han sa någonting som jag reagerade på.

"Fler borde bränna ut sig!"

Men hallå? Nej. Varför?

Mannen menade att människan inte tänker efter, inte lyssnar in och heller inte tar ansvar för sitt mående förrän det är i elfte timmen, då när de inte längre har något val.

I mitt huvud så låter detta så drastiskt. Jag tror att vi kan förändra våra liv i små eller stora steg om vi har modet att våga. Om någon stöttar oss. Om vi lär våra barn och ger dem verktyg att kritiskt granska och göra de aktiva val de önskar, vilka är hållbara både för kropp och själ.

Jag vill aldrig sluta tro på människan (även om jag emellanåt tvivlar både på jobbet och när nyhetssändningar rapporteras). Igår såg jag och mannen Sagan om ringen (igen). Det hotande mörkret men i detta den lilla låga av ljus som inte viker sig. Finns så många paralleller till våra egna liv.

Att vara snäll, bry sig om, göra saker som ger en varm magkänsla (utan att förvänta sig få något tillbaka), hjälpa varandra och lyssna är sånt som sprider varma, goda och kärleksfulla ringar på vattnet. Så nej, i min värld ska ingen behöva bränna ut sig ... utan istället få möjlighet att dra i handbromsen och göra omval.

Och JA min klass gick bra igår.

Fredagsnöje ... NOT

Äntligen ledig helg! Det var ett par veckor sedan ... och som jag längtat. Men den mysiga fredagskvällen med god mat infann sig aldrig, den dök inte upp.

Jag fick telefonsamtal på butikstelefonen strax innan jag skulle sluta (det interäffar ALDRIG) så redan när kollegan kom med telefonen så knöts sig magen. En undran om jag kunde gå lite tidigare? "Känns som jag kommer att kollapsa", sas det i andra änden av luren.

Oron spred sig och jag skyndade iväg. Hemma en liten stund senare så hade personen mycket riktigt tuppat av. Fick ingen kontakt så vi ringde efter ambulans. Det blev en fredagkväll på en överfull akutmottagning.

Astronauten hade skyndsamt stoppat åt mig två dubbelmackor och en banan, min fredagsmiddag.

Vi hamnade i ett slussrum för infektion och blev mer eller mindre totalt bortglömda. Rummet var kallt och min stol hård. En kväll av väntan på personal, på provsvar och på läkare. (Jag har en hel del
åsikter om den svenska sjukvården men dessa spelar ingen roll.)

När läkaren till slut steg in i rummet var hon tydlig och bra. Magsjuka som gett uttorkning och svimningskollsps. Ingen fara på taket alltså men en hiss i bergochdalbana för den drabbade som inte förstod vad som hänt i kroppen.

Magsjuka? Visste inte att vi haft det viruset hemma ...

Sammanfattning:

• Fick åka ambulans (igen) vilket är coolt, den sexåriga Mia jag en gång var hade jublat.
• Magsjuka går över lika fort som den kommer
• Ordentligt trött men det går nog också över

Ofrivilliga käppar i hjulet

Pusslar med tider och scheman. Att ha ett arbete med oregelbundna tider (sägs vara rullande på fyra veckor men det stämmer aldrig) sätter en hel del käppar i hjulet för mig. Det är just nu svårt och mer eller mindre omöjligt att veta ifall jag kan tacka ja till andra uppdrag.

Ingen rolig sits.

Därför går jag på magkänslan och säger JA till sådant som känns viktigt och tänker att det löser sig på något vis. Tider går att byta (på jobbet) och jag har ju så schyssta kollegor.

Längtar dock efter struktur och fasta tider. Minns när jag arbetade i skolan, det supertydliga schemat. Så enkelt att veta när jag hade tid för familj, vänner och träning. Inget helgjobb och knappt någon kväll.

Nu arbetar jag främst när andra är lediga ...

Vill inte det längre. Vill kunna hänga med de jag gillar. Göra roliga grejer, chilla hemma och utmana/utveckla mig själv på annan plats än i butiken.

Om du som läser detta har ett litet extraknäck till mig, dagtid så hör av dig!!!

Förr eller senare får jag städa efter mig själv

När jag inte vet hur något bör göras och det inte finns någon att bolla med så löser jag problemet på mitt sätt. Många gånger fungerar detta alldeles utmärkt men det finns tillfällen när det går mindre bra.

Igår fick jag reda ut en tidigare problemlösning ...

Plats: jobbet
Vad: ny storbild behövde bytas i skyltfönstret

Minns förra gången, den då det var första gången med just textil plansch och "metallhållare" som skulle sitta i övre samt nedre kant. Ingen instruktion och en metallist som inte var lik någon annan jag träffat på. Att fästa listerna på planschen blev mer eller mindre omöjligt. Tyget gled ...
Så jag gjorde det enda rätta, använde dubbelhäftande tejp.

Igår skulle planscherna bytas och det var dags att ta ut den gamla för att placera en ny fräsch höstbild i metallisterna. Enklare sagt än gjort. Det var stört omöjligt att öppna listen, gick inte ens att bända
upp den. Den dubbelhäftande tejpen fungerade som superlim!

Snillen spekulerar ... en kollega och jag kliade våra huvuden och försökte på alla sätt att få upp en liten liten luftficka så vi skulle kunna bända upp eländet.

Säger bara, skam den som ger sig. Energin rann ur oss men inte viljan att lösa problemet. Några extralister fanns inte så det var bara att släppa lös kreativiteten och helt plötsligt gav listen med sig! Dags att skrapa bort tejprester, placera bilden och sen hänga upp den i skyltfönstret.

Gör om och gör rätt. Nästa gång kommer det att gå så mycket enklare, då när vi slipper brottas med dubbelhäftande tejp i form av superlim.