Så nu har vi tagit vårt ansvar och gått för att förtidsrösta. Vår rättighet och även vår skyldighet. För mig är det första gången som jag inte väntar till valdagen. Helt ärligt så känns detta både skönt och bra då jag vet hur jag vill lägga mina röster.
Annars har det varit turbulenta dagar då mannens kropp varit utslagen efter vad läkarna tror varit magsjuka. Ambulans. Mat och sovklocka a' la Skalman för att försöka hålla vätskebalansen på en okey nivå.
Akuten både fredag kväll och söndag midnatt. Ingen, alternativt för lite sömn. Kramper, kollaps och dropp ...
Allt anlände lika snabbt som det senare verkade lämna kroppen. Alla prover bra men patienten långt ifrån sin normala status. Känslan av att se sin älskling kämpa och inte kunna göra annat än finnas där som stöd med kramar och emellanåt lite jävlar anamma.
Att tvinga kroppen att vakna när den sovit en timme och skriker att den kollapsar om den tvingas stiga upp för att köra in till sjukhuset. Att vara både stark och svag samtidigt. Att veta att den du älskar kämpar och att det är fel att beklaga sig då det inte är jag som drabbats ...
Livet testar. Vi reser oss upp igen och igen. Nu bestämmer jag att det räcker. Vi har gått i mål med flaggan i topp. Från och med nu blir det enbart bättre!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar