En tår i ögat men en varm känsla i magen

Tidigt denna söndagsmorgon styrde jag bilen mot Arlanda för att skjutsa Astronauten till sitt flyg. Det kommer att bli tomt, det kommer att bli kännbart och han kommer att vara saknad.

Tidigare i veckan fick Astronauten köra sin lillebror till sitt flyg, då Lejonkungen behövde åka för att hinna ordna med sitt boende i London inför höstens fortsatta psykologipluggande.

Kidsen, en naturvetare och en humanist. Så lika men så olika. Det blir konstigt utan deras skratt. Ingen middag som står färdiglagad på bordet då jag arbetar sent (Astronauten). Ingen Lejonkung som höjer ljudet så vi kan digga ännu bättre i bilen.

Åh andra sidan slipper jag tvättkorgar som är överfyllda och matkostnaderna kommer att halveras. Vi har återigen haft våra kids till låns, denna gång under en förlängd sommar, maj-augusti. De är vuxna och har sina egna liv.

Hur sorgligt det än känns att de åker så är det också precis som det ska vara. Livet går sin gilla gång och på ett sätt välkomnar jag vardagen då det enbart är jag och mannen ... samt Tiger (inte att förglömma!)

Så bye bye älskade ungar! Vi ses igen. Vet inte när? Och det är okey.

Personlig kick off

Min kropp har tackat mig genom att skicka ut överskott på endorfiner två kvällar i rad. Först i torsdags efter pulspasset då jag tokhög av lycka hade svårt att somna. Det var som att kroppen signalerade: ÄNTLIGEN!

Sen igår när jag fullkomligt genomsvettig öppnade ytterdörren efter flera timmar av intensivt dansande. Du som känner mig vet att just dans är mitt livselixir.

Min kropp har fått en rejäl vitamininjektion.

Samtidigt så ska jag erkänna att på väg nedför vår källartrapp (skulle slänga varje plagg jag burit i tvättkorgen) så anlände de första symtomen på träningsvärk. Torsdagens pass skickar kvitto på att jag arbetade både intensivt och hårt.

Idag vet jag inte vad som är vad, dansandet igår eller träningen för några dagar sedan? Troligtvis kommer jag att klara mig hyfsat bra. Min morgonyogapraktik lättar upp. Idag välkomnade jag återigen lugn yin, smörjande, avslappnande och mjukgörande.

Ha en bra dag!

Jag höll!!!

Igår skulle jag hänga med en vän till hennes gym, testa ett högintensivt träningspass och därefter  snacka med gymägaren. Det var med skräckblandad förtjusning jag satte mig i bilen och styrde mot ett gym som var alldeles nytt för mig ... så nytt att jag inte visste var det låg, bara ungefär.

Min kropp har varit trött och seg efter förra helgen. Oro och stress över mannens mående satte sig i muskler och mage. Jag checkar dagligen av min egen status. Funderade därför om högintensiv pulsträning egentligen var så smart?

Fast jag hade lovat ...

Laddade upp bra med ordentlig lunch och nyttigt mellanmål. Kroppen kändes okey. På gymmet sa jag som det var. Kanske jag borde hålla igen lite? Inte gå för fullt. Dessutom var det ett tag sedan jag pulstränat (har i stort sett enbart blivit yoga, långpromenader och cykling).

Så körde passet igång. Kroppen svarade direkt, den kändes förvånansvärt stark. Att hålla igen behövdes knappt, gjorde det enbart med kettelbell vikten. Så roligt! Så bra! Avslutande med burpees (5 minuter) och efter dessa (har ett hatkärlek förhållande till burpees) la jag mig ner på golvet med en rusande puls. Jag höll hela vägen in i mål. Jippi!

Tack underbara kropp!

Åh vad jag längtat efter pulsträning, ett perfekt komplement till yogan. Min kropp behöver både och, vilket jag tror många skulle må bra av. Som handen i handsken. Styrka, rörlighet, kondition, tre komponenter för välmående och en hållbar kropp.

Tanter med krut och en stor portion värme

Under två veckor ska jag vikariera som yogalärare för seniorer. Oerhört spännande och lärorikt. Att planera dessa klasser kräver lite annat upplägg, jag har därför frågat studioägaren om gruppen. Vad behöver jag tänka på och om det är någonting som bör undvikas? Fick till en bra klass på papperet och hoppades att den skulle fungera lika bra på mattan.

De mogna damerna, "tanterna" kom i god tid. Vi hann både hälsa och prata, vilket kändes bra. Tappad muskelstyrka och balans diskuterades innan det blev dags att starta yogaklassen. Jag hade placerat ut dubbla block till alla som vi använde i flera positioner. Tanterna som yogat i många år (tillsammans) gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar och fick avsluta de 75 minuterna med vägledd mindfulness meditation. 

Efteråt verkade de nöjda (i alla fall inte missnöjda). En kvinna som legat bredvid musikanläggningen tyckte att det varit besvärligt att höra. Jag hade dragit ner volymen ordentligt så det knappt hördes men hon upplevde ändå att musiken störde och att hon haft svårt att höra mig, att jag skulle ha pratat tyst. Kvinnan hör dåligt så hennes "problem" blir ett dilemma. Visst kan jag prata högre. Kan även hålla klass helt utan musik om det underlättar men det är också så att kvinnan nog bör placera sig en bit ifrån själva musikanläggningen.

För att möta kvinnorna frågade jag om de önskade något inför nästa vecka? Svaret blev: fler mikropauser samt mer assistering. Check på det, inga problem. Frågade även vad de är vana med och om det är några asana jag bör undvika? Hunden? Rörelser utifrån alla fyra? "Nej, nej blev svaret. Vi lägger en filt under knäna ifall det gör ont. Och hunden brukar vi trampa runt i."

Plötsligt kändes det enklare att planera. Fick sen veta av annan lärare (som varit med) att klassen varit tuff men bra samt att jag fått bra betyg av seniorerna. Tydligen så säger de till direkt om det inte passar ... Kvinnorna vet vad de vill.

Kände enbart positiva vibbar. Till nästa gång så ska vi pausa i barnet flera gånger och jag ska assistera så gott jag kan. Längtar redan till nästa onsdag!

Hurra för Hera Hub!!! Hurra för mig!

Igår fyllde Hera Hub (Uppsala) 1 år! Jag firade det både med eget arbete samt fika senare på eftermiddagen. Men vi börjar från början.

Tisdagar klockan 09:00 är det Writers lounge. I två timmar håller vi på. Eget skrivande vilket kan innefatta nästan vad som helst som har med vårt företag att göra. Planering, textskrivande, mejl, rapporter, kontrakt ... ja du fattar.

Jag har skrivit klart novellbidrag, blogginlägg, gjort hemsida och massor av annat. Tiden vi sitter (tillsammans men oftast ändå ensamma i vår egen bubbla) blir oerhört effektiv. Jag får dubbelt så mycket gjort än om jag suttit hemma, dessutom finns det möjlighet att bolla med kollegor och vänner, att få hjälp eller en schysst spark i baken åt rätt håll.

Igår handlade mitt arbete främst om att förbereda och planera klart veckans klasser på papper. Sen vet jag att kroppen måste ta över. Klassen behöver fästa sig i mitt muskelminne, bli ett med senor och bindväv, ner på cellnivå. Jag behöver därför göra den ett par gånger för att bitarna ska falla på plats. Att instruera verbalt är för mig så mycket enklare om jag vet exakt hur flödet känns och fortplantas i min egen kropp.

Så hem och landa lite (hade ledig dag) innan det var dags att återvända till Hera Hub för socialt mingel. Dags att fira 1åringen som jag är så lycklig över att vara en del av!

Med påfylld energi promenerade jag därefter iväg till studion för att hålla i den ena av de klasser som arbetats med tidigare under dagen (både fysiskt och mentalt). Åh, jag älskar verkligen detta! Lever faktiskt delvis i den dröm jag utstakat åt mig själv. Tar de första stapplande stegen denna höst.

Yes. Hurra för mig! Hurra för Hera Hub!!!

Att vara både stark och svag samtidigt

Så nu har vi tagit vårt ansvar och gått för att förtidsrösta. Vår rättighet och även vår skyldighet. För mig är det första gången som jag inte väntar till valdagen. Helt ärligt så känns detta både skönt och bra då jag vet hur jag vill lägga mina röster.

Annars har det varit turbulenta dagar då mannens kropp varit utslagen efter vad läkarna tror varit magsjuka. Ambulans. Mat och sovklocka a' la Skalman för att försöka hålla vätskebalansen på en okey nivå.

Akuten både fredag kväll och söndag midnatt. Ingen, alternativt för lite sömn. Kramper, kollaps och dropp ...

Allt anlände lika snabbt som det senare verkade lämna kroppen. Alla prover bra men patienten långt ifrån sin normala status. Känslan av att se sin älskling kämpa och inte kunna göra annat än finnas där som stöd med kramar och emellanåt lite jävlar anamma.

Att tvinga kroppen att vakna när den sovit en timme och skriker att den kollapsar om den tvingas stiga upp för att köra in till sjukhuset. Att vara både stark och svag samtidigt. Att veta att den du älskar kämpar och att det är fel att beklaga sig då det inte är jag som drabbats ...

Livet testar. Vi reser oss upp igen och igen. Nu bestämmer jag att det räcker. Vi har gått i mål med flaggan i topp. Från och med nu blir det enbart bättre!

Rakt ut i cyberspace

Känslan när du skrivit hela blogginlägget klart, ett feltryck och allt försvinner  :(
Gick inte ens att ångra och plocka tillbaka texten med kortkommandon ...

Blir så trött och rätt frustrerad.

Hela sidan har fått spunk, inställningarna gör sina egna val på min lap top och jag fattar ingenting? Antagligen är det jag själv som lyckats komma åt någon knapp. Ungefär som när små barn fingrar på tekniska prylar och du inte har en aning hur de lyckades. Vår astronaut var en mästare på det när han var mellan ett och två år ...

Det blogginlägg om yin yoga som jag precis slutfört försvann ut i cyberspace. Motivationen att återskapa var noll så idag får detta vara "good enough".

Har haft min lap top på laddning över natten. Nu hoppas jag kunna hämta den rätta sidan då jag skriver inlägg (använder min IPad just nu).

Önskar dig en bra dag!