En tår i ögat men en varm känsla i magen

Tidigt denna söndagsmorgon styrde jag bilen mot Arlanda för att skjutsa Astronauten till sitt flyg. Det kommer att bli tomt, det kommer att bli kännbart och han kommer att vara saknad.

Tidigare i veckan fick Astronauten köra sin lillebror till sitt flyg, då Lejonkungen behövde åka för att hinna ordna med sitt boende i London inför höstens fortsatta psykologipluggande.

Kidsen, en naturvetare och en humanist. Så lika men så olika. Det blir konstigt utan deras skratt. Ingen middag som står färdiglagad på bordet då jag arbetar sent (Astronauten). Ingen Lejonkung som höjer ljudet så vi kan digga ännu bättre i bilen.

Åh andra sidan slipper jag tvättkorgar som är överfyllda och matkostnaderna kommer att halveras. Vi har återigen haft våra kids till låns, denna gång under en förlängd sommar, maj-augusti. De är vuxna och har sina egna liv.

Hur sorgligt det än känns att de åker så är det också precis som det ska vara. Livet går sin gilla gång och på ett sätt välkomnar jag vardagen då det enbart är jag och mannen ... samt Tiger (inte att förglömma!)

Så bye bye älskade ungar! Vi ses igen. Vet inte när? Och det är okey.