Skogsbad i mitten av juli

Den senaste veckan har jag tillbringat en hel del tid i skogen, sprungit, promenerat och plockat bär. Just nu, precis där vi bor är skogen fylld av blåbär! Känslan är lite som den gamla sagan om Putte i blåbärsskogen.

Naturen balanserar mig, den fyller mig med lugn och harmoni. Därför försöker jag återkomma så ofta som det är möjligt. Suset av vinden i trädtopparna och fågelkvitter. Emellanåt stöter jag på ett djur, som igår då ett rådjur plötsligt korsade min stig.

Smultron och blåbär finns överallt (samt hallon som ännu inte mognat). Lyxigt! Antar att det kan finnas kantareller också men har ännu inte lyckats hitta någon (har å andra sidan inte letat).

Det mesta av bären jag plockar äts upp direkt, till frukost eller mellanmål. Med andra ord kommer inte vår frys att fyllas, vilket på sätt och vis är synd.

Skogsbad är verkligen ljuvligt och om det regnar så gör det ingenting. Jag har varit ute flera gånger då det kommit plötsliga regnskurar men inne under trädkronorna så händer inte så mycket, jag har inte ens blivit blöt.

Men VAR är musen?

Mannen har laddat ner en app. För flera år sedan testade han den på våra förra katter. Minns hur Tiger höjde på ögonbrynet, lydigt tittade där husse pekade och sedan liksom skakade på huvudet och gick iväg. Ravelli däremot (Tigers mamma) reagerade helt annorlunda.

Hon släppte inte skärmen med blicken utan följde den lilla tecknade musen som snabbt rörde sig över läsplattan. Musen pep. Varje sena och muskel hos Ravelli spändes och hon fattade direkt vad hon skulle göra, försöka placera tassen på musen. 

Nu har mannen introducerat samma spel på Stanley och Audrey. Båda uppmärksammar musen och smyger närmare skärmen. Stanley lugnare och mer avvaktande medan Audrey snabbt är uppe vid läsplattan och försöker fånga musen. Hon tittar både bakom och på sidan när hon inte får tag på den lille kvicke rackaren (framifrån). 

Är det för att Audrey fortfarande är "kattunge" eller? För att hon är hona?

Ravelli förstod hur spelet fungerade precis som vår lilla tjej medan "grabbarna" är mer avvaktande. Spännande!

Både Stanley och Audrey leker mer, till och med när vi sitter i närheten, både med oss men framför allt själva. Så ytterligare ett myssteg fram :)

Social distanseringsrapport

Vad har nu hänt hemma hos oss? Stanley och Audrey har vid det här laget bott i huset i nio dygn. Svar: både mycket och samtidigt väldigt lite, det beror på vad och hur  du frågar.

• Katterna har själva flyttat upp från källaren till Lejonkungens rum. Där har de ett stort fönster samt ett skrivbord att spana från. Dessutom är sängen bred samt har sänglåda vilket gör att om du (läs Stanley) vill vara ifred så kan du krypa långt in och slipper på så vis få oväntat besök.
• Vi serverar numera maten i köket. Krock kan ske när alla är hungriga samtidigt och katterna vill äta i fred. Turligt nog sitter jag och mannen i matrummet (när vi väl fixat vår frukost) då blir köket ledigt.
• Kattlådan står i tvättstugan och Stanley har noterat det. En tillfällig och snabbtillverkad låda är placerad på den "gamla platsen" så Audrey hinner memorera var den ordinarie lådan nu finns.
• Audrey sover ovanpå sängen, vilket är oskyddat.
• Stanley (och Audrey) spanar nyfiket på grannkatten Pixie, genom altandörren i vårt sovrum. Alla parter verkar genuint nyfikna på varandra, finns ingen rädsla vare sig inne i huset eller utanför.
• De har börjat leka med mannen, lite och försiktigt på kvällen.

I och med katternas utforskning av huset så låter vi dem vara. Jag har slutat närma mig Stanley för att klappa honom. Han får istället komma till mig när han känner sig redo. Mannen däremot försöker väldigt försiktigt närma sig Audrey och ibland får han stryka över hennes tassar.

Jag hade en svacka i veckan då Stanley drog sig undan och jag kände mig bortvald. Efter att funderat en stund så beslöt jag att backa. Var sak har sin tid. Nu ska det upptäckas, undersökas och utforskas och vi ingår inte i den planen. Vi står för mat och logi, punkt slut.

Som du förstår så sover ingen katt bredvid mig längre, det var två nätter förra veckan när precis allt var läskigt. Nu är det typ VI som är läskiga ... eller?

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att vi håller social distans, typ det beteende som rekommenderas vad gäller covid-19. 

Kompisar? Kanske, en dag ... det känns så

För två år sedan hade vi bott i vårt hus ett par månader, då levde fortfarande vår förre 

hankatt Tiger, den katt som jag brukar benämna som min själsfrände. Grannarna på 

ena sidan hade också katt. Dagens blogg handlar om den första gången som de på allvar träffades.

På ett vis återupprepar vi detta scenario men i år är Stanley & Audrey i ena ringhörnan   och mannen samt jag i den andra.

Kompisar? Kanske ... en dag ... känns så

Juli 2018

Igår kväll var jag med om ett häftigt möte, det mellan två äldre herrar.
Grannar som visar intresse för varandra men då främst på håll. Ligger liksom och kikar över tomtgränsen och om de är riktigt modiga så smyger de över när kusten verkar klar.

Fast det är främst Tiger som smyger, den andre kommer på besök när helst han har lust.

Två hankatter, jämngamla och ska vi vara riktigt ärliga så är deras 15 människoår till deras fördel, revirtänkandet är inte riktigt lika viktigt. Visst, Tiger bevakar sin tomt och ja ... Ramses har fått backa ifrån en del som han räknat in som sin.

Igår låg Tiger på altanen. Jag var ute för att plocka in badhanddukar och kvarglömda böcker då Ramses helt lugnt kommer gående förbi Tiger. Jag befann mig mellan herrarna och beslöt att kolla vad som var på väg att hända. Satte mig på huk så Tiger kunde känna sig trygg.

Ramses närmade sig försiktigt, lugnt och utan minsta aggressivitet. Han jamade försiktigt ungefär som om han sa: "hej, jag vill bli din polare". Tiger tittade misstänksamt på sin granne men gjorde ingenting. När Ramses kom alltför nära väste Tiger. Jag la handen på vår katt och Ramses stannade, backade och strök sig mot mig istället.

Jag backade bort ifrån Tiger och Ramses hängde efter mig,. Vi satte oss på trappan och grannkatten fick lite kel. Efter ett tag bytte jag katt. Ramses dröjde sig kvar och sen när han kände sig nöjd gick han hem till sig.

Kanske kan dessa två killar verkligen bli kompisar ... en dag ... känns så.

Och med facit i hand så lärde de sig att respektera varandra. Kompisar? Ja, på sätt och vis, i alla fall på håll. Kloka katter skippar rivalitet och blir inte fiender.

Kanske är rätt tid NU?

Idag kommer bloggen inte att handla om våra katter utan istället om ett sms jag fick i veckan, du kan läsa det här under

Hej, den nya appen är klar nu! 

Att få ditt barn att läsa bra böcker

under sin skärmtid

har aldrig varit så enkelt.

Uppdatera din app 

https://update.wondertales.app

För lite mer än ett år sedan skickade jag ett majl till skaparna av WonderTales. Jag hade blivit tillsagd av en kollega att de sökte författare som skriver för barn. Inget att förlora, tänkte jag och klickade på skickaknappen.

Efter digitala möten och manusskrivande så skrev jag kontrakt för fyra (tror jag) manus. De skulle programmeras om så de passade i appen. Elever på en skola valdes som "testgrupp" och allt flöt på bra MEN strax innan lansering la Apple in sitt veto och hela projektet frös.

Jag som känt sådan glädje att få vara en del av något större och som dessutom skulle locka barn att läsa glömde bort mina manus. 

Har vid några tillfällen skickat mejl och frågat hur allt går men sedan (för min egen skull) valt att låta allt vara. Det som är meningen kommer att ske, kanske skulle mina sagor hamna i en betalapp, kanske inte?

Av vad jag förstår så har projektet vaknat till liv igen. Rest sig ur sin vila och kickat igång.

Jippi och hurra!

Vad som händer från och med nu lär visa sig. Jag hoppas på succé´, för vad kan vara mer kreativt än att främja barns läslust och fantasi.

 

Sen skäms jag ...

Igår var det en sådan dag som bjöd på känslan att "det går bakåt", att katterna är tråkiga och att de inte bryr sig det minsta om oss ... trots att vi gör "alla rätt".

Sen skäms jag lite eftersom det inte ska handla om mig, om oss. Det handlar inte om att jag ska bli bekräftad eller få ovillkorlig kärlek, istället handlar det om att vi valt att ta emot två små individer som behöver få känna allt det jag nyss nämnde samt tillit.

Och i ärlighetens namn så gör både Audrey och Stanley framsteg, de har börjar röra sig i vårt lilla hus, de utforskar. Äter när de ska och går på lådan. Deras favorit sovplats är den egendesignade koja jag gjorde till dem innan de flyttade in.

När vi fick vårt första barn fick jag lära mig att när det lär sig gå så önskar barnet att allt annat stannar upp, det vill säga att "familjen" håller sig stilla, så att barnet i lugn och ro får koncentrera sig på att just lära sig gå. Kanske är det lika för katterna?

Hur som så kan vi inte tvinga oss på dem, det vinner ingen av oss något på. Så vi fixar att de får se vad som finns bakom de dörrar de vill kika in genom (inomhus) och håller oss själva observerande i bakgrunden. Igår behövde jag träna mitt tålamod extra mycket, då de stunder av kontakt verkade bortsuddade.

Tillit - tålamod, alla tränar vi något.

Det som händer på natten, DET har aldrig hänt

... bara så att du förstår det.

Så är det hemma hos oss. Att katterna (läs framför allt Stanley) sovit bredvid mig delar av två nätter är just en sak som aldrig har hänt, inte om du frågar honom på morgonen.

Att jag under natten nästan fått kramp för att jag vet att en okontrollerad rörelse kan skrämma, innebär att undertecknad ligger så stilla som det är möjligt. Stanley tillåter visserligen viss typ av rörelse, bara den är försiktig och nästan omärkbar. Tufft läge då jag är av varianten som verkligen rör mig. Ju större utrymme desto större rotation. När jag var liten handlade det ibland om 360 grader.

Mannen stängde sovrumsdörren under de tidiga morgontimmarna (när katterna befann sig på annan plats) och när han senare öppnade den satt Stanley utanför, som om han väntade?

Tro nu inte att vi får komma nära under dagen, visserligen så tillåter han att jag smeker honom över pälsen eller lägger mina händer på hans kropp men det finns alltid en viss distans.

Sedan katterna flyttat in så brukar jag arbeta i det rum de sover (under förmiddagen) bara för att de ska vänja sig vid att jag är i närheten. Igår fick jag sitta vid Lejonkungens skrivbord då Stanley lagt sig under sängen och bakom sänglådan. Innan jag bröt upp för att laga lunch så kröp jag in i hörnet under sängen. Vår snälle hane behöver massor av kärlek och vill inte Mohammed komma till berget så får berget helt enkelt ta sig till Mohammed, svårare är det inte.

Trägen vinner och fortsättning följer ...

PS. Om du är intresserad och vill så kan du följa våra katter på deras egen Instagram sida. DS.  Sök på: stanley_and_audrey