Sen skäms jag lite eftersom det inte ska handla om mig, om oss. Det handlar inte om att jag ska bli bekräftad eller få ovillkorlig kärlek, istället handlar det om att vi valt att ta emot två små individer som behöver få känna allt det jag nyss nämnde samt tillit.
Och i ärlighetens namn så gör både Audrey och Stanley framsteg, de har börjar röra sig i vårt lilla hus, de utforskar. Äter när de ska och går på lådan. Deras favorit sovplats är den egendesignade koja jag gjorde till dem innan de flyttade in.
När vi fick vårt första barn fick jag lära mig att när det lär sig gå så önskar barnet att allt annat stannar upp, det vill säga att "familjen" håller sig stilla, så att barnet i lugn och ro får koncentrera sig på att just lära sig gå. Kanske är det lika för katterna?
Hur som så kan vi inte tvinga oss på dem, det vinner ingen av oss något på. Så vi fixar att de får se vad som finns bakom de dörrar de vill kika in genom (inomhus) och håller oss själva observerande i bakgrunden. Igår behövde jag träna mitt tålamod extra mycket, då de stunder av kontakt verkade bortsuddade.
Tillit - tålamod, alla tränar vi något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar