Vill varken infoga sig eller stå tillbaka

En blank dag ... en dag att ägna åt trädgårdsarbete. Hade en vildvuxen framsida att ta tag i, rensa ogräs och klippa bort bångstyriga men ack så vackra luktärtor.

Vår trädgård har en tendens att flyta ut åt både höger och vänster, delar av den ger sig ut på upptäcksfärd och bryter mot det mesta som går att bryta mot. Våra växter vill inte infoga sig eller stå tillbaka. Vissa skickar ut spanare i form av långa sidoskott, andra fläker ut sig och bryr sig inte det minsta ifall någon granne kvävs och ytterligare andra passar på att gro i skydd av kompisens taggar.

Hos oss finns bara ett sätt, gallra hårt och tufft.

Men ingen dag som inte har lite chilltid i sig, som bad i poolen efter löptur samt fika med en kär vän. Resten av gårdagen ägnades åt trädgårdsarbete. Inser att om jag ska hinna ikapp så får jag hårdjobba hela veckan. Har en vildvuxen damm, ogräs mellan stenplattor och i grusgångar samt stora rabatter, dessutom behöver vinbär plockas och äpplen avlägsnas från gräsmattan. 

Tur att jag har "semester", måndag till torsdag, haha, behöver inte planera in någonting, schemat är fulltecknat.

Ha en skön måndag!

Rymlingar i natten och mannens uppfinning

Igår gjorde jag ett inlägg i sociala medier (inte bloggen) om våra katters senaste bravader. De "rymde" genom ett fönster, försvann ut i natten och helt ärligt så visste jag inte om vi skulle återses igen. Här är texten från igår:

Vaknade utan att bli väckt av Stanleys försiktiga morgonpuss. Konstigt? Stiger upp och tänker att NU kommer de springande, de är hungriga och vill ha frukost MEN varken Audrey eller Stanley syns till? Letar överallt, öppnar till och med sonens rum, där får jag veta att hans fönster varit öppet när han kom hem på småtimmarna!

Men dörren var väl stängd? Eller???

Våra adopterade älsklingar som ännu inte fått gå ut, av försiktighet och oro för att de ska bli rädda och inte komma hem igen. Nu är de ute och alla våra dörrar och fönster står på vid gavel

Snälla Audrey och Stanley kom hem!

Så hur gick det? Hittade de hem?

Vi letade och ropade i omgångar, jag och mannen men varken hörde eller såg något som kunde vara livstecken från våra adopterade och "viltfödda" katter. Hur rädda var de? Hur långt hade de tagit sig?

För att skingra mina tankar så snörde jag på mig löparskorna och stack iväg en timme. Under tiden stod alla dörrar på vid glänt samt ett par källarfönster. När jag kom hem meddelade mannen att han sett Audrey vid poolen och hur hon tittat mot vindruvsplantorna vid vår sovrumsdörr. Där finns en ingång under altanen, ett utrymme som är lagom stort för en katt. Vår Tiger hittade det första gången han fick gå ut och vi vet att andra katter kan välja att undersöka det dolda rummet. Mannen vred på huvudet och upptäckte Stanley.

Okey. Yes! Skönt. Nu visste vi att katterna var på tomten och vi kunde andas ut. Mannen lockade med godisbitar men utan resultat. Audrey och Stanley ville inte komma nära oss och än mindre bli instängda igen.

Redan under min löptur beslöt jag att lita på tilliten, att allt vi bäddat för ska bära. Tänka att katterna vet att de har det bra hos oss och vill återvända. Lovade också att även om detta scenario inte blev vad vi önskat eller hoppats på så är det ett tecken, att det är dags för oss att låta Stanley och Audrey vidga sina vyer MEN på ett mer planerat och tillåtande vis.

Jag kunde prata med Stanley. Han kröp fram under altanen och vågade sig ut på promenad. Nosade på omgivningen men lät varken mig eller mannen att komma för nära, då återvände han till tryggheten under altanen. Audrey å andra sidan gick runt huset och hoppade in genom Tigers gamla glugg, varpå mannen snabbt stängde alla utvägar. Audrey fick mat och la sig senare för att vila.

Hälften kvar ...

Stanley tittade fram igen, nosade på matskålen men när mannen flyttade den så följde han inte efter. Istället letade han sig upp på altanen och hittade fönstret in till mannens kontor, en källarglugg. Klev ner på byrån men när mannen uppmärksammade S (då han öppnade dörren) så smet vår hankatt ut samma väg som han kommit in ... suck.

Regnet checkade in och nu ville inte S lämna sitt gömställe, kröp längre in där vi inte kunde se honom och där han slapp bli blöt. Vi lät honom vara. Med jämna mellanrum sökte vi kontakt men det var som att S var så stressad att han inte litade på oss längre. Timmarna gick och vi fick ytterst lite gjort, all tankeverksamhet fokuserade på HUR vi skulle locka fram vår älskling.

Dags att försöka somna, hur nu det skulle vara möjligt? Mannen la ett par godisbitar på kontorets byrå och gick för att dricka, när han kom tillbaka såg han S smita tillbaka ut i natten. Byrån och sängen var blöta och kladdiga av smuts och regn ...

NU visste vi vilken väg S skulle komma att ta och tredje gången gillt behövde vi vara på tårna. Mannen band ett snöre runt en plastflaska och satte den på tvären mellan fönster och karm. Jag bäddade åt mig på golvet nedanför byrån. Audrey satte sig i fönstret en våning upp (hade bett henne jama efter sin kompis) och ut i natten hördes hennes försiktiga rop efter S. Mannen gläntade på kontorets stängda dörr och viskade att han kunde se S i gluggen, att jag skulle ta tag i snöret men vänta lite, hela Stanley behövde komma in.

Så viskade mannen NU och jag drog, med kraft gick fönstret igen och S hoppade skrämd ner på mig (antagligen hade han fått en smäll av fönstret). Inne! Åh, äntligen!!! En stressad katt som måste ha sänt ut lukter som fick A att reagera, de behövde lite tid på sig innan nosandet och pussandet var möjligt. Mat, vatten och en trygg plats ... nu kunde vi gå och lägga oss på riktigt. Tack!

Stunder då utsidan är att föredra framför insidan

"Ska man vara fin får man lida pin", ett gammalt ordspråk, vad är det egentligen för skitsnack? Det går att vara fin utan att må dåligt, jag lovar, för vad eller vem bestämmer egentligen vad som är just fint?

Däremot önskar ingen att det "fina" på utsidan ska prova på att smita in genom bakdörren ...

Just detta hände mig härom dagen, mina fransar (vilka inte är mina egna) gick bananas. En L-formad frans släppte och istället för att hamna på kinden eller trilla ned på golvet så blinkades den in i ögat.

Aj!!!

Hur jag är försökte så fick jag inte tag i den. Att blinka hjälpte inte och att försöka nå fransen var mer eller mindre omöjligt. Ju mer jag försökte desto torrare kändes ögat. Fanns enbart en sak att göra, låtsas som att det aldrig hänt.

Jag var på jobbet och kunde inte gå undan. Hade en halvtimme kvar av min arbetsdag. 

Det mesta går om det inte finns alternativ. Jag blinkade med jämna mellanrum för att låta tårvätskan ha en chans att göra skillnad. Fransen hade krupit långt in och syntes enbart lite. Det var först när jag kom hem som jag lyckades lura ut den.

Kan konstatera att ögonfransar gör sig bättre (längst ut) på ögonlocket än under.

Livet är bäst enkelt, utan krångligheter

Egentligen behövs inte mycket för möjligheten att njuta. Ofta är de bästa stunderna de som inte kostar någonting, de som är gratis och ger en varm känsla av livskvalité Igår hade jag en sådan dag.

Upp, servera katterna och sen egen frukost, paus, yogapraktik på altanen med avslutande bad. Allt som en vanlig skön sommarmorgon kan bjuda på (stiger upp tidigt eftersom jag älskar att ha mycket tid, stress är "no no"). Valde därefter bort både bil, buss och cykel, istället promenerade jag in till stan. 65 minuters egentid, i rörelse.

Att gå uppe på åsen, i skogen är harmoniskt och senare nere vid ån med solen smekande och vinden i håret ytterst batteriladdande. Promenera är rogivande och väl investerade minuter i mig själv. Boostande.

Nästa lyx inträffade när min arbetsdag tog slut, jag blev hämtad av mannen och skjutsad till den studio där jag skulle undervisa i yin. 

Tredje bonusen var att mannen parkerade och lämnade kvar vår lilla elbil på parkeringen så att jag snabbt skulle kunna ta mig hem efter klassen. Själv plockade han fram (ur bagageluckan) och tog speedy (Lejonkungens elscooter). 

Jag behöver inte mer än detta! (Lägg till familj, mysiga kollegor, vänner samt ett antal glädjande mess).

Livet är bäst enkelt, utan krångligheter. 

Fungerade som en levande sköld

A room with a view

Ett av de minnesvärda ögonblicken under vår vistelse på Västkusten var hemma hos "I"s föräldrar. De bor idylliskt vid havet och från fåtöljen där jag satt under vårt inledande fika blickade jag ut över karga klippor och grönska. Om du känner mig väl så vet du att detta alltid varit min dröm, att bo vid havet! 

När vi var mätta och belåtna beslöt vi att ta en promenad för att bada. Vandrade genom grönskan där kor betade och hästar gick lösa. För mig blev det magiskt, att få vara nära dessa nyfikna och vackra djur, finns ingen rädsla, enbart en ödmjuk respekt vilken verkar bära.

Kossorna ville säga hej och kom nära. Coolt, tyckte jag men dock inte alla så för att skydda I föreslog jag att hon gick precis bakom så att undertecknad fungerade som en levande sköld. Fick sätta en hand i pannan på närmaste ko så att den backade då den blockerade vägen mitt på en liten spång. Kossan fattade (om än lite motvilligt) och lämnade plats.

På väg hem/tillbaka

Hästarna, vilka var tre ston med lika många föl ville också kolla in oss och kom så nära att vi fick smeka deras mule. Så beslöt de att hänga på och gled in i ledet. Kändes som om vi var herdar med uppgift att förflytta flocken från en plats till en annan, några av oss gick i täten och andra sist. Även om dessa hästar är tama och vana vid människor så infann sig känslan att vi var ute i det vilda och blev accepterade av de som "hängde där".

Äventyret slutade inte utan nu hoppades det på och över stenar samt klättrades upp och ner för klippor till dess att vi tagit oss till ett av Astronauten och "I"s favoritbadplatser. Som jag längtat och sååå jag njöt av att få bada från dessa klippor! Ren och skär lycka.

Se upp för korken!

Efter en roadtrip med mannen vilken bjudit på flaskkorkar som tryckt på någon form av självutlösare, nyfikna kossor och hästar samt massor av mys så är det skönt att landa hemma. Intensiva dagar känns i kroppen och det var med ett leende som jag somnade igår.

Jag har yogat i hotellkorridoren och vi har skrattat åt gps:ens uttal och intonation, hängt med Astronauten och hans I samt badat i havet från klippor. Utflykter har varvats med brädspel, promenader och mat.

Jag har flera berättelser och historier på lager men den om korken kan få tecknas ner här. Min hemmagjorda fläderblomssaft hade fyllts på två flaskor som tagits med i present. Den ena skulle sonen få och under tiden jag duschade så hörde mannen ett poff på hotellrummet och såg hur korken sköts iväg och damp ner på skrivbordet en bit bort. Jag åtgärdade vilket innebar att jag tryckte tillbaka korken innan vi begav oss till Astronauten och I. På väg från bilen till deras hus skjuts korken iväg igen. Poff! Överlämnade flaska och kork (separerade) och beskrev vad som hänt, var på de löste "problemet" på ett innovativt sätt.

Kanske bjuder jag på andra händelser från vår roadtrip, kanske inte?

Nedräkning

Ett blogginlägg, det här, därefter tar jag ett par dagars välförtjänt paus. Mannen och jag ska på roadtrip. Äntligen! Vi åker söderut för att träffa Astronauten, I och Pettson. 

Årets sommarsemesterresa, en lång weekend (fast det blir) lördag-tisdag (istället för torsdag-söndag). Ska bli härligt att slippa laga mat och få njuta av hotellfrukost, något som jag är barnsligt förtjust i. Håller tummarna att det finns nygräddade och smarriga croissants, vilket för mig betyder "extra allt" och känns lyxigt.

Fram till  ikväll har jag under ett par dagar haft långa pass i butiken och mannen har stått för marktjänsten hemma. I  morgon lämnar vi skötsel av hus, trädgård, pool och katter åt Lejonkungen. Han i sin tur längtar efter och ser fram emot föräldrafri tid, få eget space och utrymme, allt det han saknar från det egna boendet.

Minns själv hur svårt det var att bo hemma efter min utbildning (6 månader), det är alltför lätt att hamna i gamla mönster hur medvetna alla parter än är. Lejonkungen är väl värd några dagars föräldrafritt liv och VI, jag och mannen en roadtrip, ett mini äventyr!