Igår gjorde jag ett inlägg i sociala medier (inte bloggen) om våra katters senaste bravader. De "rymde" genom ett fönster, försvann ut i natten och helt ärligt så visste jag inte om vi skulle återses igen. Här är texten från igår:
Vaknade utan att bli väckt av Stanleys försiktiga morgonpuss. Konstigt? Stiger upp och tänker att NU kommer de springande, de är hungriga och vill ha frukost MEN varken Audrey eller Stanley syns till? Letar överallt, öppnar till och med sonens rum, där får jag veta att hans fönster varit öppet när han kom hem på småtimmarna!
Men dörren var väl stängd? Eller???
Våra adopterade älsklingar som ännu inte fått gå ut, av försiktighet och oro för att de ska bli rädda och inte komma hem igen. Nu är de ute och alla våra dörrar och fönster står på vid gavel
Snälla Audrey och Stanley kom hem!
Vi letade och ropade i omgångar, jag och mannen men varken hörde eller såg något som kunde vara livstecken från våra adopterade och "viltfödda" katter. Hur rädda var de? Hur långt hade de tagit sig?
För att skingra mina tankar så snörde jag på mig löparskorna och stack iväg en timme. Under tiden stod alla dörrar på vid glänt samt ett par källarfönster. När jag kom hem meddelade mannen att han sett Audrey vid poolen och hur hon tittat mot vindruvsplantorna vid vår sovrumsdörr. Där finns en ingång under altanen, ett utrymme som är lagom stort för en katt. Vår Tiger hittade det första gången han fick gå ut och vi vet att andra katter kan välja att undersöka det dolda rummet. Mannen vred på huvudet och upptäckte Stanley.
Okey. Yes! Skönt. Nu visste vi att katterna var på tomten och vi kunde andas ut. Mannen lockade med godisbitar men utan resultat. Audrey och Stanley ville inte komma nära oss och än mindre bli instängda igen.
Redan under min löptur beslöt jag att lita på tilliten, att allt vi bäddat för ska bära. Tänka att katterna vet att de har det bra hos oss och vill återvända. Lovade också att även om detta scenario inte blev vad vi önskat eller hoppats på så är det ett tecken, att det är dags för oss att låta Stanley och Audrey vidga sina vyer MEN på ett mer planerat och tillåtande vis.
Jag kunde prata med Stanley. Han kröp fram under altanen och vågade sig ut på promenad. Nosade på omgivningen men lät varken mig eller mannen att komma för nära, då återvände han till tryggheten under altanen. Audrey å andra sidan gick runt huset och hoppade in genom Tigers gamla glugg, varpå mannen snabbt stängde alla utvägar. Audrey fick mat och la sig senare för att vila.
Hälften kvar ...
Stanley tittade fram igen, nosade på matskålen men när mannen flyttade den så följde han inte efter. Istället letade han sig upp på altanen och hittade fönstret in till mannens kontor, en källarglugg. Klev ner på byrån men när mannen uppmärksammade S (då han öppnade dörren) så smet vår hankatt ut samma väg som han kommit in ... suck.
Regnet checkade in och nu ville inte S lämna sitt gömställe, kröp längre in där vi inte kunde se honom och där han slapp bli blöt. Vi lät honom vara. Med jämna mellanrum sökte vi kontakt men det var som att S var så stressad att han inte litade på oss längre. Timmarna gick och vi fick ytterst lite gjort, all tankeverksamhet fokuserade på HUR vi skulle locka fram vår älskling.
Dags att försöka somna, hur nu det skulle vara möjligt? Mannen la ett par godisbitar på kontorets byrå och gick för att dricka, när han kom tillbaka såg han S smita tillbaka ut i natten. Byrån och sängen var blöta och kladdiga av smuts och regn ...
NU visste vi vilken väg S skulle komma att ta och tredje gången gillt behövde vi vara på tårna. Mannen band ett snöre runt en plastflaska och satte den på tvären mellan fönster och karm. Jag bäddade åt mig på golvet nedanför byrån. Audrey satte sig i fönstret en våning upp (hade bett henne jama efter sin kompis) och ut i natten hördes hennes försiktiga rop efter S. Mannen gläntade på kontorets stängda dörr och viskade att han kunde se S i gluggen, att jag skulle ta tag i snöret men vänta lite, hela Stanley behövde komma in.
Så viskade mannen NU och jag drog, med kraft gick fönstret igen och S hoppade skrämd ner på mig (antagligen hade han fått en smäll av fönstret). Inne! Åh, äntligen!!! En stressad katt som måste ha sänt ut lukter som fick A att reagera, de behövde lite tid på sig innan nosandet och pussandet var möjligt. Mat, vatten och en trygg plats ... nu kunde vi gå och lägga oss på riktigt. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar