Att välja tillit

Förra veckan pratade vi om det och igår hände "det" på riktigt, jag kom till studion med fel nyckel. Klockan var 06:15 och jag var extra tidig men inte så tidig att det kändes värt att gå tillbaka till den parkerade bilen, köra hem, hämta nyckel, eventuellt hamna i morgonrusningstrafik för att kanske komma inspringande  med andan i halsen och rejäl puls,

Nä ... valde att stanna. Promenerade för att hålla värmen. Stannade vid en lekpark och åt frukostmatsäcken samt satte i mina linser (utan spegel). Promenerade lite till.

Det fanns ingenting annat än acceptens till situationen jag försatt mig själv i. Att ta fel nyckelknippa kan inträffa och igår gjorde det det (för första gången). Shit happens, det handlar snarare om hur vi väljer att reagera på "problem".

Jag visste att mina yogisar skulle dyka upp, förr eller senare. Visste också att studions osteopat skulle infinna sig innan klassen startade. De fick vara mina livlinor och anledningen till att jag inte åkte hem.

Egentligen gick det alls ingen nöd på mig, i alla fall inte till att börja med. Sen insåg jag att behovet av toalett knackade på allt ihärdigare. Jag hade nämligen hoppat över det momentet ...

Så jag visualiserade de elever jag brukar ha på morgonklassen och önskade att det väldigt snart skulle dyka upp, vilket de gjorde (allihop samtidigt) tio minuter innan klassen skulle börja. Jag fick glida in på någon annans tag och så var allt som det brukar vara.

Är jag inte lika bra ...?

Så satt den där, inkräktaren, den oinbjudna gästen, den lille som jag inte trodde att jag skulle se mer detta år, fästingen. Alldeles innan jag sneglade ner på min underarm måste den beslutat sig för att bita sig fast, i tron att jag skulle vara värddjur och föda den, det var fästingens misstag. Jag greppade kroppen och drog loss parasiten.

Var kom den ifrån? Äventyrsbanan och de höga höjderna? Eller??? Antagligen men det kändes ändå förvånande eftersom jag burit heltäckande kläder och aldrig suttit ner. Hade den lille rackaren hittat mig högt uppe över marken under någon av tallarnas kronor? Mystiskt ...

Men nu skulle inte min blogg handla om fästingen, den är enbart en parentes, utan om något helt annat. Under tiden som träningsvärken checkar in i ryggmuskulaturen så funderar jag över kroppskontroll och styrka.

Min rörelseförmåga är god oavsett om den är nedsatt, jag är smidig och den styrka som önskas finns ... eller? 

Nej. I vissa avseenden är jag stark och har god kroppskontroll men när perspektiven vänds och allt blir uppochner så kopplar huvudet fel. De där övre magmusklerna, de som ligger djupare loggar ur. Plötsligt så kan inte kroppen utföra rörelser som ser så lätta ut för andra och som jag (i mitt huvud) tänker är möjliga. Då knackar frustrationen på, för enda sättet att göra något åt detta är hårdträning och nu uppstår problemet, vill jag det?

Ibland men dagen efter checkar latheten in och viskar att jag ska tagga ner. Är det viktigast i världen att kunna lyfta sig själv, bakåt och runt? I min ålder!??? Nä, inte i det vanliga livet men i aerial praktiken underlättar de djupare magmusklerna. 

Är jag inte lika bra som lärare om musklerna är svagare än mina kollegors? 

Klart jag duger. Kanske är det bra att förstå sina gränser och att ha utvecklingspotential? Samtidigt suger det att inse att jag behöver träna tuffare om undertecknad ska kunna göra samma flöden som exempelvis min aerial kollega (tidigare gymnast). 

Vill jag lägga tid och energi på att lokalisera, koppla in och stärka magmusklerna? Ja ibland men motivationen är långt ifrån 100%, för som lärare för nybörjare duger mina kunskaper.  

Vi får väl se ... fortsättning följer

Blodvite och fokus men ingen panikkänsla

Så här i efterhand kan jag berätta att framför allt benen känns lite skakiga, eller kanske inte skakiga men välanvända. Jag har precis mellanlandat hemma efter den höghöjdsbana som skulle testats. Oj sååå kul!

Hade ingen aning om hur jag skulle reagera när jag väl klättrat upp och sammanfattningsvis så kan jag konstatera att det läskiga pirret uteblev, med andra ord gick det bättre än förväntat men så bra som önskat.

Innan vår grupp fick starta guidades ett gäng yngre killar, gissningsvis i tio års åldern. De "dog" flera gånger om, ungefär vid varje nytt hinder och några av mina kollegor var mindre glada över den typen av "peppning". Sköna kids som sätter ord på de känslor som dyker upp men aldrig funderar på att ge upp, utom en som fastnade när han skulle ta "hissen" ner eller "hoppet över kanten". Modet svek, trots polarnas pepp. Den ansvarige fick klättra upp och på plats flera meter upp instruera killen så att han till slut vågade.

Med hjälmar och ordentligt säkrade började vi på mellanhöjden, fyra-sju meter över marken, detta för att genomföra ziplinen på lämplig höjd. Testa linbanorna vilka var tre till antalet. Därefter ville typ alla upp på högsta höjden (enligt en vän 7-14 meter) och jag som tyckte den lägre var okey hängde på. Hakade dock på utan att fundera så mycket.

Spindelnät, balansgång, linbanor, hängbroar, stockar, ankare och annat väntade. Jag lyckades vid ett tillfälle klämma fast huden på den ena fingertoppen och när jag kom loss så blödde jag ordentligt. Blodvite utan plåster hör till livet så det var bara att stoppa fingret i munnen, suga bort blodet och fortsätta framåt. 

Upptäckte att min goda balans underlättade precis allt så länge jag fokuserade på delmålet framför mig. Vid ett tillfälle när jag åkte linbana på ankaret halkade jag tillbaka och nådde inte platån. Fick greppa vajern ovanför huvudet och dra mig in. Annars var tipset att använda benmusklerna mer än armarna ... därav tröttheten i underkroppen.

Jag är sjukt nöjd över mig själv! Så häftig lek uppe under tallarnas trädkronor. 

 

Tar "pirret" på plats ... OM det uppstår

Den här söndagen vilar jag inte, istället är programmet fullspikat. Frågan är när jag ska äta? Och vad? Inte med mannen i alla fall eftersom jag knappt kommer att vara hemma.

Börjar med kick off tillsammans med andra instruktörer och yogalärare. Vi ska gå en höghöjdsbana utanför stan, vilket blir ett riktigt äventyr. Nu längtar jag men är samtidigt medveten om att det mycket väl kan bli läskigt ... Tänker att jag tar pirret på plats, om det uppstår.

Senare ska jag sammanstråla med min aerial yoga kollega och träna, vilket behövs! Har inte praktiserat någonting trots att gungan hängt i trädgården. Tog semester från allt flygande och höll mig på marken, fråga mig inte varför? Nu krävs fokus, om en vecka startar den nya terminen, både jag och klasserna behöver dammas av.

Från träning åker vi direkt till kvällsmöte och därefter lär det bli soffläge för att se någon film eller serie innan sängen kallar.

Motivationsknappen i ON eller OFF läge?

Det här med teknik är inte alltid lätt (för en del av oss) men i ärlighetens namn tillhör undertecknad kategorin:

"Jag kan om jag vill"

Om motivationen är tillräckligt stor så finns en önskan att klara av det jag önskar men om latheten tar över, motståndet att "orka" lära nytt och det dessutom finns någon annan på plats som kan ... varför anstränga sig? 

Du ska få ett exempel på hur jag kan agera:

Fick för ett par år sedan för mig att se om alla säsonger av Sex and the City

"Då kan du kolla på Netflix", sa mannen och log retsamt.
"Nä det kan jag inte", svarade jag eftersom jag aldrig lärt mig att bemästra våra fjärrkontroller och alla program som följer med dessa.
"Det är lätt, slå på teven, vänta någon minut och tryck på SMART HUB:"

Jag beslöt att för en gångs skull verkligen prova. Min teknikfientlighet och fullständiga ovilja när det gäller att faktiskt försöka lära mig hur alla våra fjärrkontroller fungerar hade hittills fått mig att skrattande svara "du vet att jag inte kan". 

Dags att utmana mig själv. Så jag följde instruktionerna ovan. Stegade med piltangenterna, skapade nytt inlog i mitt namn och började leta efter Sex and the city. Det visade sig snart att Netflix enbart erbjuder långfilmerna med samma namn.

"Erkänn att du är impad", sa jag till mannen som kom in i rummet för att kolla hur det gick för mig.
"Är jag inte!", svarade han.
"Det är du visst det, lite grann men du erkänner det inte."
"Är jag inte ..."

Eftersom serien Sex and the city inte visas på Netflix så var jag tvungen att gå in på HBOs sida. Nu uppstod problem. Logga in. Överkurs för mig eftersom jag inte hade de uppgifterna. Mannen tog över, startade om och lotsade mig fram till säsong 1.

Han hävdar fortfarande att han INTE är imponerad över att jag klurade ut användandet av fjärrkontrollen. Jag tror att han luras! För så här är det med mig: jag kan om jag vill! Det är bara det att ibland har jag ingen lust att ens försöka lära mig.

Önskan att stanna kvar där det "känns"

Jag tror att min axel och mitt högra skulderblad faktiskt läker! Har ännu inte full rörlighet (ytterlägen) utan att det smärtar  men det känns annorlunda. Äntligen!!!

Tror också att mannens behandling med massageapparaten runt skulderbladet är pricken över i. Det ultraröda ljuset och vibrationerna hittar triggerpunkterna och min enda uppgift är att andas djupt. Lite hatkärlek till detta moment men 90% en önskan om "mer", vill stanna kvar där det känns. Massera bort allt som irriterar och skapar obehag. Ge möjlighet åt kroppen att hela sig själv.

Förutom massage med eller utan den ultraröda strålen så rörelsetränar jag, stretchar skulderbladen och låter armarna cirkla och sträckas i 360 grader. Lite bättre dag för dag.

Det är så enkelt att ta kroppen för given, att inte uppskatta och vara tacksam för allt den gör. Ofta är det först efteråt, när vi skadat oss eller blivit sjuka som reflektionerna landar, det är synd. 

Jag har beslutat mig för att minnas och glädjas åt den styrka, smidighet och rörlighet jag faktiskt förvaltar, att på riktigt ta hand om mig både fysiskt men också mentalt och vara tacksam.

Det som göms i snö tinar fram i tö ...

"Jag har inga strumpor!", stönade sonen när han packade inför flytten och mumlade därefter något om att han skulle inventera sin pappas garderob.

"Stopp!", svarade jag och meddelade att han behövde fråga först, vilket han gjorde och fick ett tydligt NEJ. 

Mannen har med jämna mellan rum efterskänkt strumpor och menade att de han äger inte hade tillstånd att lämna huset. Sonen fick själv handla nya. Så var det inte mer med det.

Igår "hittade" jag strumpor som glömts kvar ... en hel plastpåse (halvstor). Det som göms i snö tinar fram i tö ... 

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att sonen INTE behöver köpa nya strumpor, varken svarta eller vita, i alla fall inte just nu.