Stängda dörrar som öppnas

Fick ett meddelande av en tidigare granne och vän, vilken hittat ett gammalt diplom. Ett foto bifogades och jag kunde läsa att allt handlade om en kvällskurs på 36 timmar: modelinjen - teckning. Nu undrade vännen om det möjligtvis var min namnteckning som syntes längst ner på sidan? Eller har jag kanske en namne?

Vår konversation gick ungefär så här:

-Har du någonsin haft teckningslektioner på XX?

- Ja. Gick DU för mig???

- Tydligen!?! 😂😂😂

- Snacka om att världen är liten!

- Eller hur! Sjukt hur saker trillar på plats

- Jag hade ett par kurser innan Astronauten föddes. Haha 😂😂😂 helt underbart 💕

- Ja, var tvungen att fråga 😀

Tänk att ingen av oss känt igen den andre eller ens funderat över detta när vi umgicks dagligen. Att det skulle ta mer än 25 år innan enkronan trillade ner. Vi kände oss lika förvånade båda två, som om allt varit ett skämt eller ett trevligt och uppfriskande spratt.

... vill att det goda ska segra, precis som i sagan

Jag har svårt för människor som är beräknande, som skapar intriger bara för att något ska hända och som skyller ifrån sig. Kan jag välja så vänder undertecknad på klacken och går därifrån.

Vad jag däremot beundrar är de som utan att förvänta sig något tillbaka handlar utifrån sitt hjärta, de som agerar empatiskt och osjälviskt. De som ger för att de har möjlighet, som delar med sig och som stöttar. 

Det goda - det onda, finns det?

Kollar just nu på en serie och upptäcker hur störd jag blir när samma personer återkommande förstör och bryter ner människor för egen vinning. De kommer undan, får fortsätta och den "snälla" (tolka inte detta som den mesige) vilken följer regelverket hamnar i blåsväder. Märker att jag drömmer om och faktiskt mår dåligt över skitstövlarnas makt, att jag vill sluta titta samtidigt som det är svårt att ge upp ... vill att det goda ska segra precis som i sagan.

Mångas verklighet påminner mer om seriens intriger än om de gamla sagorna. 

Själv har jag gjort slut med de energitjuvar som funnits i mitt liv så tillvaron känns förhållandevis lugn, trygg och stabil, kanske är det därför jag blir så störd?

Kommer att se klart serien då jag vägrar ge upp tanken att godhet föder mer godhet och att tvärtom är fel väg att gå. What goes around - comes around eller som du bäddar får du ligga

Håller tummarna

Astronauten har åkt hem till katt och flickvän, mannen har hjälpt Lejonkungen att storhandla och jag har förberett samt genomfört de öppna gratisklasser inom yoga och aerial yoga som undertecknad ansvarar för. 

Nu håller jag tummarna att vi får fler anmälningar och att så många kurser, helst alla som erbjuds, verkligen blir av. 

"Pandemi tänk" dröjer kvar hos många vilket verkligen är på gott och ont. Alla studios jag arbetar för har sedan dag ett noga följt rekommendationer likväl som restriktioner och än idag erbjuds färre platser så att större avstånd är möjligt. Det finns handsprit och alls redskap samt material rengörs och tvättas med jämna mellanrum. 

Eftersom kursdeltagare/yogisar uppmanas att stanna hemma de gånger de känner att kroppen inte är 100% frisk så finns ingen oro hos mig. De som dyker upp är medvetna och tar hänsyn. Hittills har jag ridit ut de coronavågor som passerat och vid det här laget är dessutom de allra flesta dubbelvaccinerade så för första gången på länge upplevs vardagen enklare.

Öppet hus gav mersmak, inte enbart för att många dök upp utan också för att det är så grymt kul att undervisa tillsammans och att få dela en klass med en kollega. Energin blir mer dynamisk, vi har fyra ögon istället för två och kan stötta/hjälpa/assistera på ett annat sätt än om vi arbetar ensamma. 

Nu håller jag tummarna att fler som "provade på" och lekte signar upp för att utmana och utvecklas med oss i höst.

  

Ja, ja ... har i alla fall provat

 

I fredags fick jag för mig att testa nya ( = gamla) skor på jobbet (i butiken). Min höjd över havet är under medel och klackar är något som utan problem kan tillföras ... eller inte?

Svårigheten är att mina fötter ofta protesterar, de gillar låga stövel-/kängklackar och sportiga mer fotriktiga dojor. Kroppen vill kunna hoppa, springa och röra sig som om jag vore barfota. 

Hur som helst så kläcktes idéen att träna fötterna att gå i "högklackat" från ingenstans. Fick lust att testa, för om jag aldrig försöker hur ska då fötterna vänja sig? 

I garderoben har undertecknad ett gäng skor, vilka inte är skyhöga utan kanske 6-7 cm över golvet. Valde ett par stövletter och cyklade till jobbet. Kände mig lång och snygg samtidigt som jag funderade på exakt hur länge mina fötter skulle stå ut? En halvtimme?

Timmarna gick och hela jag mådde bra. Nice, allt gick som en dans. Kanske finns det trots allt ett alternativ till mina olika kängor och sneakers?

Efter fyra timmar fick fötterna nog, de bad först snällt och sen mer högljutt att få slippa klackskorna. Istället för att vara snäll och lyssna så bet jag ihop, hade cykelturen hem kvar, det borde gå.

Den som vill vara fin får lida pin ... eller? 

Fötterna och jag överlevde, de jublade när de fick direktkontakt med hallgolvet. Tårna viftade och sträckte ut sig åt alla håll de kunde. 

Backar därför och avslutar "höga klackar" träningen för det ska vara bekvämt att leva. Har dessutom lovat att låta fötterna välja skor i hädanefter. 

Nä, jag förstår faktiskt inte ...

 

Vi har haft en kund som varit inne i butiken typ varje dag och kollat in exakt samma röda ullkappa. Hon har provat, hängt undan, provat igen och pockat på uppmärksamhet när jag pratat med andra kunder.

Med ett leende har jag hjälpt henne även om jag suckat inombords. Denna typ av kund handlar inte. Hon kräver istället bekräftelse och full service så fort hon tar steget in genom entrén.

Här om dagen fick hon för andra gången hänga undan samma kappa. Jag förväntade mig ingenting annat än ovanstående. När hon sen återvände provades det igen innan HON ställde sig bakom vår kassadisk (!) för att återigen kolla så att kappan var felfri.

Tro det eller inte men det slutade med kontantköp! Jag förklarade vikten av att ha koll på kvittot och hon skrev tydligt ÖPPET KÖP med datum för sista returdag.

När jag sen tog fram silkespapper för att försiktigt vika kappan så bad hon om plastpåse?
"Jag har bara den här och den kan vara för liten", sa jag.
"Jag ska cykla så det blir bra", svarade kvinnan och började rulla ihop kappan så att den skulle gå ned i påsen.

Mitt inre grät, en ullkappa ihoptryckt i en kasse är inte riktigt okey, varken med tanke på kvalité eller pris. Innan hon gick berättar hon plötsligt att hon tänker cykla i den ... INTE smart. Så jag tipsar henne att hon ska lyfta baksidan av kappan över sadeln så att hon inte nöter för mycket på ullen.

Då kommer återigen allt prat om kemtvätt som jag först nu förstår hela innebörden av, vattenpölar, bensin, sand, grus och allt annat som kan tänka skvätta upp på den röda fina kappan. Suck. Jag nöjde mig med att matt be henne vara rädd om sin kappa.

Kunde inte riktigt glädjas åt försäljningen. Kanske får vi den i retur i morgon, om inte så undrar jag vilket öde denna kappa går till mötes och varför kvinnan så noga synat den i alla sömmar (typ 1000 gånger) när hon sen tänker cykla genom vattenpölar?

Hej svejs

Kärt besök

Idag vaknar Astronauten i sin lillebrors gamla rum. Jag hämtade honom igår kväll vid tåget och det känns härligt att ha honom "hemma" över helgen. Visst ... han ska arbeta idag samt antagligen hänga med brorsan eller någon kompis ikväll men A finns i huset oavsett om han schema är mer eller mindre fullbokat.

Jag kan krama om, prata med och njuta de stunder vi får vilket hela mitt väsen jublar över. Våra söner har inte funnits i vårt vardagsliv på många år eftersom de bott på annan ort eller utomlands (sedan de tog studenten), så varje sekund tillsammans är värdefull.

Annars faller fortfarande både äpplen och päron till marken. Ofta krockskadade vilket innebär att de läggs i lådor och fraktas direkt till återvinningens container för fallfrukt för att så småningom förvandlas de till biobränsle. Ett arbete som (just nu) behöver göras om och om igen.

Mellan arbetspassen i trädgården är det skönt att ta ett dopp. Vattnet är uppfriskande svalt då vi slutat värma upp det. Långt ifrån vinterbad men ger ändå en energikick för både huvud och kropp.

                                                               Önskar dig en skön fredag!

Att ha katt är som att ha tonårsbarn eller är det tvärtom?

I ett tidigare liv tillhörde Tiger och Ravelli familjen. Katter som vi fick lyfta, bära, kela med och som hade full tillit till oss MEN allt var inte bättre förr! De kunde också ställa krav och när de blev äldre och Tiger förlorade sin hörsel upplevde vi likhetstecken mellan att vara tonårsförälder och kattägare.

September 2015:

Dags att skriva på bloggen, då kommer han Tiger vår stora hankatt och gosar in sig vid min sida. Med huvudet vilande på utsidan av mitt lår sträcker han ut sig och blottar sin leopardmönstrade mage. Vi har en överenskommelse som vi båda njuter av, problemet för mig är att det är han som bestämmer, allt är på Tigers villkor och när han har lust, då är det bara att släppa allt.
Jag kliar och smeker hans mjuka, ulliga mage och han spinner nöjt. Både han och jag hamnar i någon form av trans. Det är både njutningsfullt och avstressande på samma gång. Livet och världen stannar och allt som finns är nuet. En mage som är magisk och som fyller mig med energi.

Så här sitter vi tills dess att Tiger försiktigt lägger tassen på min hand och milt puttar bort den. Tass vilar på hand. Så sträcker han på sig och släntrar iväg, letar upp en boll han fått av husse. Tiger spelar fotboll, det är något som ingår i männens värld i vår familj. Han dribblar och trixar för att sen ta bollen med bakom soffan och sova en stund.

Den som ändå fick sova...
Att ha katt är som att ha tonårsbarn eller är det tvärtom? Nattvarelser och fullt upptagna av sina egna behov. Trodde att vi (läs jag) skulle få sova längre på morgonen nu när våra kids i stort sätt är vuxna, glömde bort att vi har katter.

I morse hade jag verkligen ingen lust att stiga upp halv sju! Det är lördag och jag var på bokrelease igår kväll. En lördag kan jag väl åtminstone få sova till halv åtta, ska det vara för mycket begärt?
Det tycker våra fyrbenta pälsbollar. Serenaden startade i ottan bakom stängda dörrar. Jag kröp ur sängen, ställde sovrumsdörren på glänt i hopp om att få vara ifred.

Ravelli traskar in, promenerar över mig och nosar försiktigt i mitt ansikte. Jag drar täcket över huvudet. Lugnet lägger sig. Så kommer Tiger. Han jamar högt och ilsket, blänger på mig och talar om att frukosten redan borde serverats och det för länge sen! Tyst, svarar jag och kryper ännu längre ner under täcket. Suck.

Katterna lägger sig avvaktande vid balkongdörren med ena örat på helspänn. De noterar allt jag gör så det gäller att spela död och försöka få luft under täcket. Jag somnar om.
Med jämna mellanrum kollar morgonpatrullen om de kan få liv i mig och 99% av 100 så vinner de på ren envishet. Jag stiger upp.
Varför slipper husse? Han ligger bredvid...

Det är samma sak varje vardagsmorgon. Mannen stiger upp först och går ut i köket. Så efter en stund ringer min klocka och nu blir det liv och rörelse. Katterna kommer farande och varje gång blir jag "utskälld" av Tiger (låter i alla fall så med tanke på hur han betonar sitt jamande). Ravelli springer framför fötterna på mig och buffar sitt huvud mot både mig och matburken så att jag har svårt att lägga maten i skålarna, den kommer lika ofta på golvet.

Men hallå!!! Husse är i köket. Han hittar till kylskåpet och klarar av att servera.
Tror att de har någon hemlig överenskommelse, mannen och katterna? Det måste finnas mutor inblandade eller? Hur kan han komma undan hela tiden?

Hur som helst så fungerar de precis som tonårssonen, de talar om vad de behöver och när. Önskemålen ska helst uppfyllas direkt, inom loppet av några sekunder. Trots det är de bäst i världen, och fyller mig med kärlek (när de har tid och lust).