Att ha katt är som att ha tonårsbarn eller är det tvärtom?

I ett tidigare liv tillhörde Tiger och Ravelli familjen. Katter som vi fick lyfta, bära, kela med och som hade full tillit till oss MEN allt var inte bättre förr! De kunde också ställa krav och när de blev äldre och Tiger förlorade sin hörsel upplevde vi likhetstecken mellan att vara tonårsförälder och kattägare.

September 2015:

Dags att skriva på bloggen, då kommer han Tiger vår stora hankatt och gosar in sig vid min sida. Med huvudet vilande på utsidan av mitt lår sträcker han ut sig och blottar sin leopardmönstrade mage. Vi har en överenskommelse som vi båda njuter av, problemet för mig är att det är han som bestämmer, allt är på Tigers villkor och när han har lust, då är det bara att släppa allt.
Jag kliar och smeker hans mjuka, ulliga mage och han spinner nöjt. Både han och jag hamnar i någon form av trans. Det är både njutningsfullt och avstressande på samma gång. Livet och världen stannar och allt som finns är nuet. En mage som är magisk och som fyller mig med energi.

Så här sitter vi tills dess att Tiger försiktigt lägger tassen på min hand och milt puttar bort den. Tass vilar på hand. Så sträcker han på sig och släntrar iväg, letar upp en boll han fått av husse. Tiger spelar fotboll, det är något som ingår i männens värld i vår familj. Han dribblar och trixar för att sen ta bollen med bakom soffan och sova en stund.

Den som ändå fick sova...
Att ha katt är som att ha tonårsbarn eller är det tvärtom? Nattvarelser och fullt upptagna av sina egna behov. Trodde att vi (läs jag) skulle få sova längre på morgonen nu när våra kids i stort sätt är vuxna, glömde bort att vi har katter.

I morse hade jag verkligen ingen lust att stiga upp halv sju! Det är lördag och jag var på bokrelease igår kväll. En lördag kan jag väl åtminstone få sova till halv åtta, ska det vara för mycket begärt?
Det tycker våra fyrbenta pälsbollar. Serenaden startade i ottan bakom stängda dörrar. Jag kröp ur sängen, ställde sovrumsdörren på glänt i hopp om att få vara ifred.

Ravelli traskar in, promenerar över mig och nosar försiktigt i mitt ansikte. Jag drar täcket över huvudet. Lugnet lägger sig. Så kommer Tiger. Han jamar högt och ilsket, blänger på mig och talar om att frukosten redan borde serverats och det för länge sen! Tyst, svarar jag och kryper ännu längre ner under täcket. Suck.

Katterna lägger sig avvaktande vid balkongdörren med ena örat på helspänn. De noterar allt jag gör så det gäller att spela död och försöka få luft under täcket. Jag somnar om.
Med jämna mellanrum kollar morgonpatrullen om de kan få liv i mig och 99% av 100 så vinner de på ren envishet. Jag stiger upp.
Varför slipper husse? Han ligger bredvid...

Det är samma sak varje vardagsmorgon. Mannen stiger upp först och går ut i köket. Så efter en stund ringer min klocka och nu blir det liv och rörelse. Katterna kommer farande och varje gång blir jag "utskälld" av Tiger (låter i alla fall så med tanke på hur han betonar sitt jamande). Ravelli springer framför fötterna på mig och buffar sitt huvud mot både mig och matburken så att jag har svårt att lägga maten i skålarna, den kommer lika ofta på golvet.

Men hallå!!! Husse är i köket. Han hittar till kylskåpet och klarar av att servera.
Tror att de har någon hemlig överenskommelse, mannen och katterna? Det måste finnas mutor inblandade eller? Hur kan han komma undan hela tiden?

Hur som helst så fungerar de precis som tonårssonen, de talar om vad de behöver och när. Önskemålen ska helst uppfyllas direkt, inom loppet av några sekunder. Trots det är de bäst i världen, och fyller mig med kärlek (när de har tid och lust).