Originellt och kreativt

 

Fredag! 

Återkommer till en av de roligaste och mest originella böcker vi har i vår bokhylla. Den lockar till skratt, höjda ögonbryn, några huvudskakningar och sneda leenden. Om det är en sak denna bok INTE är så är det PK.  

Idag känner jag många män och pojkar som är skickliga i köket, trots eller kanske tack vare det vill jag dela med mig av ytterligare ett kapitel ur 

100 bjudningar/Husmoderns presentbok 1934. Kanske får du inspiration ... eller inte?

En herrmiddag

På en herrmiddag bjuds i vanliga fall samma rätter som på vanliga middagar.

Värden har de två förnämsta gästerna på var sin sida.

Här är receptet för en originell herrmiddag.

En herrmiddag behöver inte vara tråkig, stel och hjälplös,

tvärtom de yttre arrangemangerna kunna redan ifrån första början ange stämningen och frånvaron av feminin omvårdnad.

Jag har en gift vän som hårdnackat nekar att gå på middag i ett hus där det inte finns husmor. Han påstår att vi karlar inte kan tänka ut och genomföra en middag utan kvinnlig hjälp.

För att övertyga honom och vinna hans sympatis Davis Cup, slogo vi trenne andra ungkarlar oss ihop och arrangerade en middag som ingen kvinnlig hand rört vid.  

Det retade oss att vår inbitne vän absolut ville ha ett feminint inslag i utfordringen

och i ren desperation rådde jag den av vännerna, som bestod hus och hem till vår fest,

att utfärda inbjudningen i en fingerad systers namn.

Sedan gällde det att få tag i en lämplig syster. Henne fann jag i skyltfönstret hos en känd modefirma, med lite övertalning och så kallad charm lyckades det mig att få låna fönstrets skönaste vaxdocka med hår och djupt urringad baddräkt.

En själsfrånvarande stadsbudsherre kom hem med den sköna, insvept i mjuka skynken och vi satte henne ögonblickligen i själva entrén till salongen och värdinneskapet för middagen var avklarat. Nu hade vi en "syster" som ålade sig som en orm och hade plastik ända ut i naglarna och ett evigt soligt leende och vindrufs.

Den mest konstnärliga av oss fick dekorera bordet och de andra två laga maten och servera. Vi hade bjudit in tre gäster, alla mer eller mindre kräsna.

Det var på höstsidan och torget fullt med lockande villebråd, vi fastnade för fem sjöfåglar, var av tre voro måsar och med dessa vilda djur som huvudrätt

gingo vi att bereda ett gästabud.

(Måsarna oroade oss mest, men den av oss, som hållit i gevär och legat ute i havsbandet,  påstod med bestämdhet att måsen var ätbar. Vi trodde honom och repade dun så att köket såg ut som en fjäderrensningsfabrik ... )

Den så konstnärligt funtade av mina vänner hade bestämt  vad vi skulle servera maten på för servis och delvis lånat ihop den, han fick också stå för dukningen som syntes vår skeptiske vän en aning originell. Kring ett runt salsbord hade han ställt bekväma stolar och takkronan var upphissad så långt under taket att vi inte tänkte på den, dold som den delvis var av höstgrönt och röda blad. I mitten av bordet hade han ställt en gammal tobaksburk, som i vanliga fall stod på spiselkranten och i denna hade han i mossa stuckit ned lilas astrar, rostgula dahlier och vita kritpipor.

Varför vete gudarna men effekten var bra och jag förmodar att det var den verkliga orsaken.

Under varje tallrik låg en rödgulrosig snusnäsduk och de blåa undertallrikarna gjorde sig ypperligt. Servetterna voro av samma ändamålsmässiga sort, omknutna med blåa bomullsband i en rosett. Mellan näsdukarna låg ett lager av finhackat enris

och ibland dem själva blomhuvudet av lilas höstastrar, den småblommiga sorten.

Fyra tennstakar med hemstöpta ljus utgjorde den enda belysningen och vi män togo oss utmärkt bra ut i denna fladdrande dager, men värdinnan - vaxdockan föreföll alltför raffinerad och leende och dekolterad för denna, trots allt, maskulina middag.

                                                             Sven Stål

Önskar dig en härlig inledning på denna höstiga helg!

Det avfyrade smattret

Det här att spela in live kan vara riktigt spännande! Eller kanske inte? Hur som så blir det som det blir och går inte att vare sig göra om eller redigera.

Den här hösten har jag enbart en eller möjligtvis två yogaklasser som filmas och sänds i realtid. Klasserna ligger därefter kvar på medlemssidan i en månad innan den försvinner spårlöst.

Under en klass kan mycket hända, vilket det emellanåt gör men när den avslutats är allt över och livet går vidare. Spelar du däremot in så finns materialet kvar ...

I tisdagsmorse bjöd jag frikostigt på mig själv, faktiskt mer än planerat. Mitt i ett flöde när jag gjorde en större helkroppsrotation så avfyrade tarmen ett svagt smatter av pruttar, ljudliga men utan lukt. Oops! Vad kunde jag göra annat än skratta till och säga förlåt?

Vi upprepade samma flöde ett par gånger och det var som om min kropp behövde göra sig av med överskott av luft för nästa gång i samma sekvens så smattrade det till igen!

Helt ärligt så vet jag inte ifall någon ens uppfattade gaserna? Under en yogaklass så är detta något som kan inträffa men som ytterst sällan händer mig ... utom just i tisdagsmorse mitt under min "live sända" klass.

Shit happens!  😂😂😂haha 

När kolapapper är det bästa som finns

Vad händer egentligen på kattfronten? Hur mår våra skyddslingar och har det skett någon positiv utveckling? 

Kanske är svaret att det beror på vilken dag du frågar ...

Emellanåt känns det som att vi står på samma ruta och att skillnaden är ytterst liten för att därefter plötsligt bli ett WOW! Det vilda i våra pälsklingar finns kvar, det "rädda" och försiktiga men tilliten ökar sakta.

Stanley har börjat leka! Han har en favorit, en liten rosa tygmus som det dribblas och jongleras med, inte med den speed som Audrey innehar utan mer försiktigt, eftertänksamt och lugnt (det är Mr S vi beskriver). Stanley älskar att leka kurragömma i vårt stora draperi i källaren samt i sovrummet och han har lärt A allt han kan.

Stanley kurrar mer och högre, inte enbart när han väcker mig före frukost utan även vid andra tillfällen när vi klappar honom.

Audrey har tillfällen då hon okeyar beröring mer än tidigare. Jag har fått klia henne bakom örat(!!!), stryka henne på huvudet och över ryggen vilket är WOW (observera fler än en gång!).

Audreys bästa leksaker är kolapapper som husse knycklar ihop till bollar och här går det undan. Det dribblas och när lilla fröken så önskar biter hon tag i bollen och bär den med sig till dess att kolapapperet inte längre är en boll utan har förvandlats tillbaka till just ett förbrukat godispapper. De brukar vara möjligt att återanvända en eller ett par gånger innan resterna slängs i soporna. 

Audrey är inte dyr i drift, hennes favoriter kommer ofta ifrån naturen eller är sånt som finns i huset: ekollon, tomater, vindruvor, kastanjer, kolapappersbollar med mera.

Vi tycker oss också märka att de accepterar ett närmare avstånd, att vi exempelvis kan ligga alla fyra i/på vår dubbelsäng (med space emellan). De litar på oss och det är en skön känsla för oss alla fyra.

Höstbad

Så äntligen fick jag för första gången i år bada i nedfallna löv och göra änglar liggandes på rygg på tomten. Det var dags för krattning (min uppgift) samt lövblåsning/uppsug (mannens ansvar) när jag bad om att få inleda arbetet med ett lekfullt bad.

Mannen himlade med ögonen och plockade fram sin telefon för att fota.

Som jag längtat och fått vänta eftersom allt på marken varit fuktigt och blött på grund av regn men så i söndags var förutsättningarna bättre. Yes, yes, yes!!!

Känslan att få falla baklänges, raklång och måla änglar, inte med snö utan med löv var precis lika härlig som alla andra gånger jag lekt på detta vis. Blir som ett litet barn på nytt och bara ÄR.

Mannen funderade högt över min vita fleeceshoddie? 

Tja om den blev smutsig så var det väl inte värre än att jag fick slänga in den i tvättmaskinen ... hade dock tur och slapp. När jag badat färdigt krattades och blåstes det för fulla muggar. Gräset blev grönt och vi kände oss nöjda.

När vi senare tittade ut genom fönstret hade nya löv fallit. Vi är inte tillbaka på ruta ett ännu men kommer snart att vara, för lövkrattning är som fallfruktsplock, det håller på till dess att alla löv singlat ner och träden står kala och nakna. 

... ett kluvet förhållande ...

                                  

De som känner mig vet att jag har ett kluvet förhållande till shopping, smink, krämer och annat som många kvinnor är så bra på, dock INTE jag ... (har aldrig varit).

Är värdelös på att shoppa! Handlar mer som en man, hittar jag något jag gillar så köper jag det, direkt. Sen kan det ta lång tid innan jag kommer till skott igen. Kan inte finna vare sig lust eller tillfredställelse i att planera dagsutflykt för just shopping.

Har dålig eller helt ärligt ingen koll på smink. Tidigare använde jag mascara och så var jag nöjd. Idag gör jag fransförlängning. Fåfängt, visst men oerhört praktiskt, behöver nu för tiden enbart borsta håret och tänderna.

Ansiktskrämer är ett outforskat område, vet att jag förmodligen borde för att hålla tillbaka rynkor och se yngre ut men är för lat. Tvål, vatten och schampo är vad min kropp känner igen.

Vi kommer bra överens (kroppen och jag), har en deal, den får inte så mycket materiella presenter men oerhört mycket kärlek. Med andra ord åldras jag naturligt (om det är bra eller dåligt bryr jag inte så mycket om). Rynkor kommer och de lär bli fler. Kan inte säga att jag jublar men eftersom jag är den jag är (svårt att lära gamla hundar sitta, speciellt om de inte vet om de vill) så måste jag hälsa rynkorna välkomna och acceptera att de flyttar in (för gott ... ).

Ändå gillar jag mode, design och konst. Älskar att styla och matcha. Hur underligt är inte det!? I min lättja och lathet är jag fåfängd. Borde jag skämmas? Nä, varför? Är som sagt lite av en dubbelnatur just när det gäller dessa frågor och det är okey.

Kram

När leken känns som det enda rätta

Emellanåt dyker det upp bilder på sociala medier som är påminnelser från en tid som varit. Ofta tycker jag att det är spännande att se vad jag skrev just då, den dagen och om det på riktigt känns som en annan tid.

För någon dag sedan ploppade foton från 2014, det år då Desigualbutiken stängdes och lades ner i vår stad. Jag hade arbetat där i ett par år, först extra på timmar, sen halvtid och slutligen full tid som visual merchandiser/vice butikschef. Jag älskade det kreativa arbetet, att få styla, hänga om och att få träffa så många olika kunder, hade dessutom lyxen att uppskatta alla mina kollegor.

När vi fick det tunga beskedet att butiken skulle läggas ner trots att vi lyckats vända alla siffror så valde vi att göra ALLT vi kunde för att ha en så rolig sista tid som möjligt och tro det eller inte men vi fick okey från både ägare och högre chefer.

Vissa veckor fylldes av teman och vi klädde ut oss (i butikens kläder eventuellt med accessoar hemifrån, som extrem lång lösfläta för att kunna vara prinsessan Ranunkel eller röd clownnäsa). Vi förvandlades oss till Disneyfigurer, cirkusartister, barn ur Astrid Lindgren sagor, superhjältar och annat som jag just nu inte minns. Arbetsdagarna blev lekfulla, skratt fyllde butiken och kunderna fick något att prata om.

Väljer att dela en del av de bilder som kommit upp i mitt flöde och ler. Jösses så roligt vi hade!

När det kliar i fingrarna

Jag behöver ett privat projekt! Typ nu. Något att gå all in i, som är kreativt och kanske utanför boxen. Ett arbete att sätta tänderna i ... tillsammans med mannen (fast han vet inget ... ännu), för undertecknad vill  samarbeta.  Detta betyder inte att vi behöver göra allt samtidigt (eftersom jag inte vill lägga varken press eller stress på min älskling) mer att projektet kan delas upp så att var och en fixar då den har tid.

Ett hemmaprojekt, vad det nu skulle kunna vara och/eller innebära?

Igår i höstsolen plockade vi undan loungemöbeln samt matgruppen för vinterförvaring. Fortfarande finns en liten grupp att landa i (om behov uppstår) men att i god tid städa undan det som inte är säsongsbetonat kändes skönt. Hann även ta hand om de växter som behövde klippas ner. Visst var detta ett hemmaprojekt men inte den sort jag längtar efter.

Idag ska löv krattas och fallfrukt plockas, även detta är något för mig och mannen att göra tillsammans men som jag skrev nyss inte det privata projekt som min kreativitet längtar efter. 

Ska vi måla, planera, skapa??? Säg det ... det kliar i mina fingrar. 

Fortsättning följer (eventuellt)