Lycka kan vara ...

• När sängen jag delar med katterna kan delas på riktigt så vi får plats alla tre samtidigt (att de inte går när jag kommer för att lägga mig)
• Att bli väckt av Stanleys försiktiga nos
• Att Audrey kommer och lägger sig mot min bröstkorg istället för mellan mina ben när jag bjuder in till det senare förslaget (men passa mig för att försöka klappa henne! Gjorde det misstaget igår för att jag blev så oerhört sugen, hon låg ju så nära. Dumt, mycket dumt! Audrey tittade på mig och flydde ...)
• Att vi får klappa Audrey oftare och mer! (Gäller att vara lyhörd och studera minsta lilla tecken på "nej") Stryka över ryggen, klia bakom örat och smeka bröstet ... samtidigt som vi njuter och tackar henne för tilliten hon arbetar på.
• När Stanley vilar mot mitt ben och jag knappt vågar röra mig.
• Se Stanley leka med sin lilla rosa mus (Han kunde inte, ville inte och vågade inte leka när han flyttade in till oss men NU)
• Se Audrey och mannen passa det ihopknycklade kolapapperet (vilket förvandlats till en boll) under kontorsdörren. Har försökt filma men när jag närmar mig med kameran så dör alltid leken, det är som om Audrey inte vill att deras lek ska förevigas.
• Se Audrey närma sig mannen/sin husse för att kolla vad han gör. Kanske finns det nya kolapapper att få eller en liten godisbit att äta ur hans öppna hand? 
• Att se mannen kommunicera med både Stanley och Audrey. Han läser av dem och de svarar. Mannen förstår VAR Audrey vill äta och NÄR. Audrey kan med blick och kropp signalera vad hon önskar ... till mannen. 

Väntar fortfarande på det stora "lövsläppet"

Så är det dags att börja förbereda för vinter i vår trädgård, åtminstone vad gäller möbler och pool. De flesta av våra träd har i stort sett alla löv kvar (?!) utom blodhäggen vid dammen som står naken. Vi kan konstatera att växterna har lite olika sätt att ta sig an den senare delen av oktober, kaprifolen är helt grön och blommar fortfarande precis som rosen medan vindruvorna hänger på häggen och fäller sina blad.

Soligt och krispigt kallt. Vackert.

Det var dock mindre angenämt att dammsuga vår pool, helt ärligt räckte det med att behöva köra ner halva armen i det kalla vattnet (då slangen skulle monteras i breddavloppet) för att konstatera att jag hade noll lust att ta ett dopp.

I går fixades dammsugningen från poolkanten (inte som tidigare år i bassängen) och efter det chockklorerades vattnet. Idag återstår att backspola, pumpa ut en del vatten, ta in pump och vintersäkra poolen.

Möbler och pool går i ide men inte hela trädgården, vi väntar fortfarande på det stora "lövsläppet". Den krattning som gjorts är ingenting mot vad som kommer ... 

Önskar dig en skön söndag!

Det magiska kastet ... NOT!

Min pappa älskade att fiska, framför allt i Nordnorge. Han tog med oss ut i båt, lärde oss sätta mask på på kroken och ro drag. När vi var redo sattes ett kastspö i vår hand. Det blev också dags att själv lära sig döda och rensa fisken. Fångsten var alltid röding och en viktig regel var att aldrig dra upp mer fisk än vi planerade att äta.

Att fiska är rofyllt, tyst och vilande. Du blir ett med naturen och laddar enkelt ny energi om du har det tålamod som behövs.

När jag var tretton år var hela familjen ute en eftermiddag. Vi hade gått upp längs älven till en av våra favoritplatser. Vattnet och isen har under århundraden gröpt ur berg och stora stenar. Små bassänger och grottliknande rum gör denna plats magisk. Jag stod vid älvfårans kant och kastade.

Tror jag var irriterad på mamma, den här sommaren var vi ofta i otakt. Jag var känslig och taggig, tyckte att mamma inte förstod. Var en tjurig trettonåring som mest tyckte synd om mig själv. Mamma tjatade hela tiden tänkte jag och säkert tyckte hon mer om mina syskon!

Mamma ville alltid väl, hon ville aldrig vara osams. Hon ville förstå, så hon smög upp bakom mig och försökte ställa allt tillrätta. Med mjuka, vänliga händer började hon fläta mitt långa hår som ostyrigt fladdrade i vinden.

Jag blev störd, fräste åt henne och hon backade undan. Men. Jag vände mig aldrig om, lät istället blicken vila på vattenytan och snärtade till med handleden. Kastade ut linan för att kanske få napp? Här kunde det finnas öring.

Jag fick napp ...
men inte det jag önskade. Mamma skrek till. Jag snurrade runt och såg hur hon höll sig om ena örat. Jag hade kastat fast mitt älsklingsdrag i mammas örsnibb!

Pappa erbjöd sig att operera bort draget. Han konstaterade att hullingen hamnat inne i örsnibben, det gick varken att dra ut det på fram eller baksidan av örsnibben, som ett stort örhänge dinglade det.
Pappa knipsade av draget med en tång men när han drog fram sin fiskekniv skrek mamma STOPP!

Vår familjeutflykt fick ett abrupt slut. Mamma morrade åt mig och jag fräste tillbaka.
Det är farligt att gå bakom ryggen på någon som kastar. Hur skulle jag kunna veta?

Syskonen stirrade tyst på den underliga scen som utspelade sig framför ögonen på dem. Mamma var rädd, orolig och hade ont. Hon beordrade pappa att köra henne till den militärläkare  som fanns inom några mils avstånd. Pappa sa att han kunde fixa örat men mamma var vägrade, hans kniv fick inte komma i närheten av henne.
Vi barn skjutsades till farmor och farmor och jag mådde skit.
Allt ordande sig så klart. Mamma blev av med hullingen i örat och vi blev sams.

Många år senare gjorde jag nästan om samma sak ... eller egentligen inte. 

Jag har varit på många läger med skolelever. Både höst och vår har jag satt mask på krok, fixat kastrullar och trasslat upp fiskelinor, ofta ute i båt. Vid ett tillfälle hade vi ett kastspö med haspelrulle som fungerade mindre bra. Emellanåt hakade linan upp sig och trasslade, ofta räckte det med att en vuxen lånade spöt och kastade en gång. Eleven fick tillbaka sitt spö och allt var frid och fröjd till nästa trassel.

Denna gång hade jag vid ett flertal tillfällen kastat ut linan och vevat in för att sen återlämna spöet. Mina elever var frustrerade och på väg att bli osams. Båda grabbarna önskade självklart att få använda det fungerande kastspöet, inte det som trilskades. Jag lät dem turas om. Så för sjuttioelfte gången strejkade linan och jag fick spöet för att göra det magiska kastet.

Med en handledssnärt kastar jag men inte bara ut drag och lina, hela spöet gick i en båge och vi stirrar alla tre. Några sekunder låg det och flöt på ytan och jag försökte förtvivlat hinna fram för att fånga upp det men precis när jag sträckte ut handen så sjönk rulle, drag, lina och spö, som en sten rakt ned i den djupa farleden.

Mina elever kunde knappt hålla sig till vi kom iland. De var oskyldiga! Jag Mia hade kastat bort ett av skolans värdefulla fiskespön och det tog flera år innan mina kollegor slutade att reta mig för det.

Fröet som grodde

                                     

Tänkte att du kan få ta del av hur det kan vara när min hjärna arbetar kreativt.

För några år sedan tyckte jag att det var dags för en ny utmaning.

En bunt filt, garn och några fjärilar ...

det borde kunna bli en hatt.

Dags att tänka utanför boxen. Hur skulle jag hitta formen?

Jag ägde ingen hattstock.

Så jag gjorde som jag brukar, improviserade.

Med en stadig hatt under hittade jag formen

sen klippte jag och nålade ihop bitarna,

det var lite som att skulptera. 

Fram växte kullen på hatten.

 Därefter blev det dags att fixera, torka och sen klippa till brättet.

Ingen magisk virknål att ta hjälp av istället fik jag använda andra nålar och tråd.

När brättet väl satt på plats så kunde jag fokusera på dekorationsdetaljerna.

Garn, virknål och inköpta fjärilar.

Fram synålen igen och färdigställa.

Så hokus pokus blev det en hatt av platt filt!

Tack och hej!

Alltså den blicken!

Jag tror att undertecknad gjort typ alla "fel" som är möjliga när det gäller live inspelning och mickar (sändare och mottagare) ... denna höst.

Vissa gånger har det inte varit mitt "fel" då den tekniska apparaturen varit totalt urladdade och inte ens lyckats väckas till liv med en variant av speedpåfyllning men andra gånger har jag missat, satt tvärt om eller tryckt för löst så att inspelningen inte ens startat trots att jag varit 100% säker på att allt varit okey.

Learning by doing ... så fungerar jag och ju fler bollar som kastas upp och jongleras i luften desto större risk för misstag. 

Endast en gång har inspelningen fallit bort totalt, det var den gången när min fingertryckning var för mjuk och inspelningen sattes igång först när jag skulle stänga av den! Vid andra tillfällen har det gått någon eller ett par minuter och så har jag upptäckt misstaget och kunnat åtgärda problemet. Ingen ursäkt men någon form av förklaring.

De roligaste bilderna visades för en vecka sedan då någon (inte jag) bytt plats på den lilla mottagarsladden som kopplas till mobilen vilket innebar att jag klämde fast mottagaren i linnet och monterade micken i mobilen. Prova inte!

I början av klassen sänker jag blicken och ser micken, som inte ÄR micken utan mottagaren. Jag lyfter blicken mot stativet, stirrar intensivt och förstår misstaget samt byter plats. Alltså den blicken!

Som om jag läxar upp mig själv, typ "fröken" ger onda ögat. En sekund eller två sen var problemet löst och jag som vanligt igen. Tur att det går att skämta om eländet och att be om ursäkt.

Tycker vid det här laget att jag lyckats beta av det teknikstrul som kan inträffa så förhoppningsvis kommer resten av alla inspelningar att bli problemfria. Vi kan ju åtminstone hoppas 😜

Hål i hakan ...

Tar en stor klunk te och känner hur något blir fel, vätskan rinner inte ner genom strupen utan missar munnen och flödar nedför bröstet, in genom urringningen på klänningen och vidare ner mot magen.

Men hallå, vad sysslar jag med?

Lite för avslappnad kanske efter yoga och löpning? Inte vet jag? Alla de tidigare klunkarna gick bra, det var bara denna sista som freebaseade. Ut i det okända, ut ur bekvämlighetszonen. Äventyrslysten.

Annars sitter jag och tittar på en planering som jag borde påbörjat för någon dag sedan.  Egentligen så är det väl bara att sätta igång men dagen till ära är jag trögstartad. Har ingen glasklar idé, endast en tanke och den är nedtonad och suddig.

Om jag stirrar på papperet tillräckligt länge så kanske allt löser sig av sig själv!? Eller inte. Enbart hårt arbete brukar lösa denna typ av kreativ kramp. Jag stampar, kommer inte vidare och funderar över om i morgon är en bättre dag? Eller inte.

Finns endast en lösning, att sätta igång och arbeta mig framåt och se vart tanken tar mig? Blir så, jag kavlar upp ärmarna och börjar.

Otillräcklig eller kanske fullkomligt tillräcklig?!

Vissa stunder när livet känns tyngre och stigen framför är snårig och ogenomtränglig så fladdrar tankar förbi, de jag inte vill släppa in, de som förstör och sänker mig. Tankar som gör att undertecknad tvivlar på den egna förmågan trots att jag vet att de inte är sanna utan bara ... tankar.

Tänk dig Kalle Anka som springer för sitt liv men inte kommer någon vart, han har hamnat på ett löpband (för att översätta). Eller att solen skiner, det är vackert väder men över just dig har ett litet regnmoln placerat sig och tömmer sig fullkomligt, har du tur är du som Skalman och fiskar upp ett paraply innanför skalet.

Det är av motgångar vi lär oss. Sant men jag är inte mer än människa och att tvivla och känna sig låg ingår. Den där bekräftelsen som vore så härlig att få precis nu, utifrån, att jag ÄR bra är sekundär. Det är mitt eget ansvar att se mig, att klappa mig på axeln och viska att jag är tillräcklig ... även i min otillräcklighet. 

Så jag väljer att acceptera läget, knyta handen i fickan, klappa mig på axeln och säga att jag duger. Om jag gör vad som är möjligt, mitt bästa, så räcker det ... hur långt som helst! 

Såja, NU sträcker jag på mig och leendet hittar tillbaka. Önskar dig en bra dag.