Det magiska kastet ... NOT!

Min pappa älskade att fiska, framför allt i Nordnorge. Han tog med oss ut i båt, lärde oss sätta mask på på kroken och ro drag. När vi var redo sattes ett kastspö i vår hand. Det blev också dags att själv lära sig döda och rensa fisken. Fångsten var alltid röding och en viktig regel var att aldrig dra upp mer fisk än vi planerade att äta.

Att fiska är rofyllt, tyst och vilande. Du blir ett med naturen och laddar enkelt ny energi om du har det tålamod som behövs.

När jag var tretton år var hela familjen ute en eftermiddag. Vi hade gått upp längs älven till en av våra favoritplatser. Vattnet och isen har under århundraden gröpt ur berg och stora stenar. Små bassänger och grottliknande rum gör denna plats magisk. Jag stod vid älvfårans kant och kastade.

Tror jag var irriterad på mamma, den här sommaren var vi ofta i otakt. Jag var känslig och taggig, tyckte att mamma inte förstod. Var en tjurig trettonåring som mest tyckte synd om mig själv. Mamma tjatade hela tiden tänkte jag och säkert tyckte hon mer om mina syskon!

Mamma ville alltid väl, hon ville aldrig vara osams. Hon ville förstå, så hon smög upp bakom mig och försökte ställa allt tillrätta. Med mjuka, vänliga händer började hon fläta mitt långa hår som ostyrigt fladdrade i vinden.

Jag blev störd, fräste åt henne och hon backade undan. Men. Jag vände mig aldrig om, lät istället blicken vila på vattenytan och snärtade till med handleden. Kastade ut linan för att kanske få napp? Här kunde det finnas öring.

Jag fick napp ...
men inte det jag önskade. Mamma skrek till. Jag snurrade runt och såg hur hon höll sig om ena örat. Jag hade kastat fast mitt älsklingsdrag i mammas örsnibb!

Pappa erbjöd sig att operera bort draget. Han konstaterade att hullingen hamnat inne i örsnibben, det gick varken att dra ut det på fram eller baksidan av örsnibben, som ett stort örhänge dinglade det.
Pappa knipsade av draget med en tång men när han drog fram sin fiskekniv skrek mamma STOPP!

Vår familjeutflykt fick ett abrupt slut. Mamma morrade åt mig och jag fräste tillbaka.
Det är farligt att gå bakom ryggen på någon som kastar. Hur skulle jag kunna veta?

Syskonen stirrade tyst på den underliga scen som utspelade sig framför ögonen på dem. Mamma var rädd, orolig och hade ont. Hon beordrade pappa att köra henne till den militärläkare  som fanns inom några mils avstånd. Pappa sa att han kunde fixa örat men mamma var vägrade, hans kniv fick inte komma i närheten av henne.
Vi barn skjutsades till farmor och farmor och jag mådde skit.
Allt ordande sig så klart. Mamma blev av med hullingen i örat och vi blev sams.

Många år senare gjorde jag nästan om samma sak ... eller egentligen inte. 

Jag har varit på många läger med skolelever. Både höst och vår har jag satt mask på krok, fixat kastrullar och trasslat upp fiskelinor, ofta ute i båt. Vid ett tillfälle hade vi ett kastspö med haspelrulle som fungerade mindre bra. Emellanåt hakade linan upp sig och trasslade, ofta räckte det med att en vuxen lånade spöt och kastade en gång. Eleven fick tillbaka sitt spö och allt var frid och fröjd till nästa trassel.

Denna gång hade jag vid ett flertal tillfällen kastat ut linan och vevat in för att sen återlämna spöet. Mina elever var frustrerade och på väg att bli osams. Båda grabbarna önskade självklart att få använda det fungerande kastspöet, inte det som trilskades. Jag lät dem turas om. Så för sjuttioelfte gången strejkade linan och jag fick spöet för att göra det magiska kastet.

Med en handledssnärt kastar jag men inte bara ut drag och lina, hela spöet gick i en båge och vi stirrar alla tre. Några sekunder låg det och flöt på ytan och jag försökte förtvivlat hinna fram för att fånga upp det men precis när jag sträckte ut handen så sjönk rulle, drag, lina och spö, som en sten rakt ned i den djupa farleden.

Mina elever kunde knappt hålla sig till vi kom iland. De var oskyldiga! Jag Mia hade kastat bort ett av skolans värdefulla fiskespön och det tog flera år innan mina kollegor slutade att reta mig för det.