Vissa stunder när livet känns tyngre och stigen framför är snårig och ogenomtränglig så fladdrar tankar förbi, de jag inte vill släppa in, de som förstör och sänker mig. Tankar som gör att undertecknad tvivlar på den egna förmågan trots att jag vet att de inte är sanna utan bara ... tankar.
Tänk dig Kalle Anka som springer för sitt liv men inte kommer någon vart, han har hamnat på ett löpband (för att översätta). Eller att solen skiner, det är vackert väder men över just dig har ett litet regnmoln placerat sig och tömmer sig fullkomligt, har du tur är du som Skalman och fiskar upp ett paraply innanför skalet.
Det är av motgångar vi lär oss. Sant men jag är inte mer än människa och att tvivla och känna sig låg ingår. Den där bekräftelsen som vore så härlig att få precis nu, utifrån, att jag ÄR bra är sekundär. Det är mitt eget ansvar att se mig, att klappa mig på axeln och viska att jag är tillräcklig ... även i min otillräcklighet.
Det är av motgångar vi lär oss. Sant men jag är inte mer än människa och att tvivla och känna sig låg ingår. Den där bekräftelsen som vore så härlig att få precis nu, utifrån, att jag ÄR bra är sekundär. Det är mitt eget ansvar att se mig, att klappa mig på axeln och viska att jag är tillräcklig ... även i min otillräcklighet.
Så jag väljer att acceptera läget, knyta handen i fickan, klappa mig på axeln och säga att jag duger. Om jag gör vad som är möjligt, mitt bästa, så räcker det ... hur långt som helst!
Såja, NU sträcker jag på mig och leendet hittar tillbaka. Önskar dig en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar