De hade liksom trollat bort sig själva???

Vissa dagar testas vi mer än andra och i fredags hade jag en sådan dag. Vet inte hur du reagerar när det mesta blir fel, själv ser jag situationen som en utmaning och blir lösningsfokuserad samtidigt som tanken att ett nytt blogginlägg skapas ger mig både energi och ett finurligt leende. Jag är långt ifrån perfekt och min spontana impulsivitet kan emellanåt sätta krokben men det brukar oftast ske när bollarna i luften är för många och jag inte hinner fånga upp varenda en.

I fredags skulle undertecknad hålla i en minnesstund. Ett sms skulle skickas från chefen med information. Fick inget meddelande och tänkte att situationen antagligen var stressig för chefen eller att han glömt bort. Åkte iväg till restaurangen för att hämta allt som skulle behövas och upptäckte att ingenting var packat ...

Okey? En anställd ringde sin kollega, chefens son för att dubbelkolla och plockade sen fram den förtäring som skulle med. Dukar, ljus, kaffe, blommor och annat som är standard fick jag själv plocka ihop. Blommorna såg tråkiga och halvvissna ut men tänkte att dessa skulle gå att styla. Förlorade massor av tid men med chefens son i luren så gick packandet snabbare.

Körde hela vägen till kyrkan (på andra sidan stan) och blev sen osäker på exakt var församlingsgården låg? Tro inte att jag googlat innan, tänker alltid att det finns någon att fråga eller att undertecknad hittar utan att söka vägbeskrivning. Frågade kvinna som skakade på huvudet och ringde chefens son igen, M. Vi har arbetat ihop och han är schysst. Fick veta att jag kört för långt och vände. Hittade huset.

Nästa "problem" uppstod när jag skulle trycka kod och tagg mot låset, istället för att låsa upp låste jag och larmade på! Var för snabb ... läste visst inte ordentligt ... Shit happens. För att larma av behövde jag en personlig kod. Oops! Ringde M igen som kunde koden utantill. Yes, världens bästa M, tack!!!

När jag därefter staplat backar i famnen för att bära in så ringde min mobil, nu var det chefen. Honom hade jag egentligen inte tid att prata med eftersom tiden tickade men svarade trevligt och sa att allt var i sin ordning. Jodå, jag hade allt som behövdes. Berättade att M hjälpt mig och att undertecknad hade koll.

Fast helt sant var inte mitt svar, dukarna kom aldrig med ... Detta insåg jag på väg till kyrkan men eftersom tiden var knapp och det skulle ta alldeles för lång tid att vända och hämta så valde jag att skjuta från höften. På något sätt skulle detta lösa sig. Inte bra men ... jag dukade så snyggt det var möjligt med ledsna blommor som mirakulöst lyckades få lite mer livsglädje.

Minnesstunden förflöt utan problem det enda "frågetecknet" därefter var uttagen till centraldammsugaren? De hade liksom trollat bort sig själva. Löste det genom att sopa och våttorka. Slängde sopor på rätt ställe och larmade på ordentligt. När jag senare återlämnade backar och nyckel möttes jag av kock nummer två, den trevlige som sken upp då han såg mig. Hade allt gått bra? Japp svarade jag och log ... för efter de förutsättningar som dagen bjudit på så hade jag rott båten i land.

Finns inga rätt och fel, enbart olika varianter

                                        

Jag gör inte alltid som alla andra. Fråga mig inte varför, jag bara gör ...

Mannen tycker att jag har ett lustigt sätt att ta av mina jeans. Jag står nämligen sällan rakt uppochned och drar av mig byxorna (framför allt om jag är hemma och står framför sovrumsgarderoben).

Hur gör jag då?

Jo jag lägger mig på rygg på sängen. Knäpper upp jeansen, lyfter på rumpan och drar ner byxorna. Sen lyfter jag benen rakt upp i luften och ålar mig ur resten det vill säga byxbenen. Upp och stå. Klar!

Mannen skakar på huvudet, tycker att det finns enklare sätt, mer "normala". Kanske?

Jag kan ta av mig byxor stående också, inga problem ... är bara så att jag utvecklat en rutin just i sovrummet. Sån är jag

"Ni rör INTE vårt träd!"

Nu säger vi adjö till julen. Alla girlanger, stjärnor, tomtar, tavlor, dukar och annat pynt städas bort, ner i kartonger och in i vårt källarförråd. Även granen men den återvinner vi inte så den hamnar på grankyrkogården.

Alla i vår lilla familj är inte glada, det finns ett par som är ytterst missnöjda och det är Stanley och Audrey. Katterna bryr sig enbart om det som är grönt samt det som rullar. När jag började klä av granen kom de springande båda två, inte för att hjälpa till utan för att protestera.

De la sig mitt under de nedre grenarna så nära foten de kunde och följde varje steg jag tog, det var som om de sa: "Från och med NU är vi trädkramare och ni rör INTE vår gran!!!"

Vi lät våra fyrfota familjemedlemmar hållas. Stanley älskar att ligga under trädet, känna doften från skog och natur. Audrey plockar ner en kula med jämna mellanrum för att leka. Igår fick hon tag på en liten bit kungsgran och dribblade den som om det varit en boll. Hon tog den med upp i soffan och lekte länge mellan kuddarna.

Egentligen no no men vi har en mjukare och mer avslappnad inställning till vad som är okey eller inte nu för tiden. Sa till mannen att vi/jag knappast suttit lika obrydd om det varit sönerna (när de var små) som spridit barr i skinnsoffan bland kuddarna ... (Grabbarna hade fått gå ut och leka)

Nu orkar jag inte bry mig, inget blir förstört och barr går att dammsuga upp. Låt Audrey få leka! Betyder detta att jag kommer att bli en mer tillåtande farmor (om/när den dagen kommer)? Kanske? Hoppas det. 

 

När det vackra är förrädiskt

Vaknar än en gång till en vit morgon. Snön har fallit under natten och efter frukost är det dags att sopa trappan, bilen och skotta. En skön aktivitet eftersom jag välkomnar vintern. Hur länge den stannar är omöjligt att veta? I vår stad kommer den och går. Det snöar och allt blir magiskt fint sen kommer regnet och plusgrader ... marken blir åter grönbrun och träden kala.

Varannandags väder eller emellanåt flera årstider under samma dygn, den där grönbruna utan snö har jag ingen titel på, det är inte vinter men heller varken höst eller vår utan något annat?

Så vågar jag glädjas? Ja, för det är bättre att ha fått vara glad åt allt det vita än att inte våga hoppas och önska. Så där realistiskt lycklig över det som erbjuds. 

Vad som dock är förrädiskt är verkligheten under snön, där finns större eller mindre isfläckar. Jag som promenerar och/eller springer vet men det du inte ser finns liksom inte. Trots vetskapen i bakhuvudet och att alla sinnen är inkopplade (ligger i beredskap) så slinter foten emellanåt och armen flaxar till. Jag håller mig på benen men det är lika obehagligt varje gång det sker.

Under den långa promenaden ser jag hur en kvinna kliver av bussen, sneddar mot bostadshus och sen skriker rakt ut. Vrider på huvudet och ser henne ligga på marken. Ropar och frågar om hon önskar hjälp eftersom hon inte reser sig. Svaret är ja. Så jag sneddar över gräset under snön och går över en liten spång. Ser blankisen under hennes kropp och frågar ännu en gång hur hon mår.

Kvinnan vill prata engelska och jag byter språk. Hon har slagit i knät och kan inte resa sig så jag stöttar henne. Vi pratar lite och när jag konstaterar att hennes kropp fungerar som den ska (om än lite blåslagen) så står undertecknad kvar en stund för att se hur det går för henne att ta sig till sitt arbete. Jag föreslår att hon går mellan träden, inte på gångvägen där isen kan finnas. Så ropar vi hejdå och jag fortsätter hemåt.

Tyvärr är jag rädd att många fler än denna kvinna kommer att ramla idag, att benbrott kommer att inträffa och att några behöver söka vård. Hoppas att jag har fel ...

Ta det försiktigt!

Omstart ... eller kanske nystart?

Nytt år. Ny månad. Ny vecka och redan dag tre. Ledig men samtidigt inte.

Igår blev det dags att sätta på sig arbetskläder och trava till mitt extrajobb i butiken. Detta år kommer timmarna att bli färre på grund av restriktioner och pandemi. Företagets ekonomi tillåter enbart vikariat när någon av mina kollegor är sjuka eller tar ut ledighet med andra ord inga fasta timmar varje månad. Jag är dock glad över den extrainkomst som existerar och är möjlig.

Har nu lärt mig den nya kassan (hurra för att vi var två i butiken!) och fått umgås lite med min yngsta arbetskompis, hon som är guld värd och utan problem skulle kunna vara min dotter.

Senare i veckan ska jag knyta på mig det svarta förklädet och ta hand om en minnesstund. Mina arbeten skiljer sig en aning men i allt jag gör så handlar det om kontakt, relationer och att möta människor ... det gillar jag. 

Något som uppskattas med egen ledighet är att undertecknad hinner träna, gå på pass samt ställa mig på min yogamatta och låta kroppen leda mig (utan att det behöver ge inspiration till nya klasser). Få svettas och landa i mig själv, så nice.

Japp, så här startar mitt år. Hoppas ditt ger dig energi.

Fortfarande "levande"

Trots att vi nästan blev utan gran i år och att vi i sista minuten hittade en så har vi förutom lyckan att slippa köpa plastgran fyndat ... på riktigt. I år har vi en vacker gran som faktiskt lever, det betyder att den druckit massor av vatten, många, många liter sedan den 22a december då vi placerade granen i julgransfoten och ställde den inomhus.

Knappt ett barr på golvet! 

Med andra ord en vinst bara i den aspekten att vi slipper sopa och städa. Det går att ta i grenarna utan att halva grönskan släpper taget och landar på golvet. Katterna ligger under och myser samt plockar emellanåt ner en kula för att leka med under tiden som granen fortsätter att sprida harmoni.

Tror att det är första gången vi haft en "verkligt levande" gran inne, känns därför lite sorgligt att vi snart ska plocka bort alla prydnader och ljus för att därefter åka med granen till återvinningen ... men så kan livet vara (för en gran).

Önskar dig en skön tisdag!

Hello, I am back!

Eller vad som passar att skriva så här två veckor efter mitt förra blogginlägg, det som publicerades förra året, före jul. Nu har ett nytt år startat och en ny månad påbörjats, januari 2022.

Att logga ut och ta semester har för mig inneburit just det ... familjetid, vila och aktivitet blandat. Meningen var återhämtning, laddning av batteri, att vara i nuet och göra så lite som möjligt. Inte för att jag kände mig vare sig speciellt trött eller stressad men för att VILA är en underskattad aktivitet, något vi alla borde planera in i kalendern. Något som kan vara svårt men som gör gott. Extra bra skulle det kunna vara att "ha tråkigt" ... att inte sätta igång projekt annat än att läsa böcker, spela spel eller se film. Bara vara.

Hur gick det? 

Jo tack alldeles utmärkt. Har hunnit med ett antal böcker, tagit långpromenader varje dag och suktat efter att få bygga på mannens pussel men han kan själv och det var en present till honom från mig. Så bort med tassarna! Erbjöd istället att sortera bitar eller söka sådana som han saknade och det var mer okey. 

Jag är redo för 2022, för det "gamla" och allt det nya. 

Denna vecka innebär inlogg och uppkoppling men på en lagom nivå, fortfarande dröjer sig ledighet kvar och det flesta av mina klasser startar inte förrän nästa vecka.