I väntan på Stanlyes återkomst

 ... har vi byggt på uteförrådet. Nu är 3/4 av alla väggar uppe och vi får vara nöjda med det. Mannen börjar arbeta idag, vilket innebär att resterande bygge kommer att ske när han har tid, lust och ork.

Kom lite annat emellan, som Stanleys ovilja att komma hem, regnskurar/ihållande regn och ett päronträd vars grenar är i vägen för själva bygget. Kontaktade en vän som tillika är trädgårdsmästare för att fråga om vi behövde vänta? Päronträdet bär massor av frukt ... Fick dock godkänt att såga (bort de grenar som är för låga och som befinner sig i det luftrum där väggar och tak planeras) så där fick vi lite bonusarbete.

I fikapausen tog jag min kopp för att chilla vid poolen. Hajade till då något långt låg på plattorna, hann se "ormen" tydligt men inte ifall det var en snok alternativt en huggorm. Den var lång och smal samt ringlade ner i vattnet och simmade tvärs över, där den tog sig upp och försvann, troligtvis en snok men utan gula fläckar.

Kändes "så där" att slappna av vid vattnet. Jag hade ingen aning om var vår oinbjudne gäst befann sig så jag valde en stol (inte poolkanten med fötterna i) och drog upp benen inunder mig.

Vi har sett många vilda djur på vår tomt men aldrig en som ringlar sig fram. Har hört av granne att de förra ägarna till hus och trädgård hade snokar i dammen men de måste ha flyttat innan vi köpte tomten.

PS. I elfte timmen eller i alla fall efter det att jag skrivit detta blogginlägg så kom Stanley hem!!! Något lurad då jag bjöd på godis och kastade in ett par genom dörren. Mr S glömde för en sekund bort att vara smart (vill inte bli instängd) och sprang efter godiset. Snopet såg han sen hur jag stängde altandörren. Vi bjöd på mat och vatten och han tog för sig, lät sig till och med kelas med. Tack, nu är ordningen återställd!!! DS

Hur gick det sen?

En öppnad dörr och två katter ut. Så kom det regn som naturen och växterna längtat efter under ett par veckor. Resultat minst en katt under altanen.

Vi öppnade "Tigers glugg" (ett källarfönster) och hade samtidigt sovrumsdörren på glänt allt för att våra pälsklingar skulle kunna ta sig in om de så önskade. Att samma dörr aldrig planerades att stängas var underförstått då katterna gav sig ut på äventyr.

Stanley tryckte under altanen, emellanåt visade han sig och vi kunde prata med honom men inte mer än så. När regnet upphörde gled han ut, inte in, för att gå på upptäcksfärd. Att det var varmt och torrt inne brydde han sig inte om. 

Vår hankatt är rädd och försiktig, inte på det sätt som Audrey som drivs av nyfikenhet. Lilla A iakttar och testar, hon fattar snabbt och är smart, den snälla kompisen däremot flyr hellre än möter det som är läskigt, vilket kan bli ett problem om han är ute. Tar rädslan över så ökar flyktbeteendet och i värsta fall glömmer han bort sin trygga bas, sitt hem.

Vi sov med öppen dörr till ljuden av grannens tonåring som hade FF och party. Moppar som varvade sina motorer och tjejer som skrek till långt in på småtimmarna, erkänner att det inte blev många timmars vila.

Audrey kom in efter midnatt, av sig själv. Det är tydligt att hon vet var hon bor då detta är andra gången denna sommar som hon kommer hem utan att vi lockat med mat alternativt lurat in henne. Bra gjort A!

Stanley däremot såg vi inte skymten av under hela lördagen. Kanske låg han och sov på ett bra ställe (efter nattens äventyr) eller så hade han lämnat vår tomt? 

Jag är inte orolig (inte än) utan tror fortfarande att han kommer att komma hem. Hoppas innerligt att min intuition stämmer. Mannen däremot får svårt att sova när någon i familjen är ute och ränner på natten.

I skrivande stund är lilla A inne men hennes bästis fortfarande ute. Känns så där ...

Fortsättning följer ...

Dags att tro att tilliten räcker

Bara så där efter lunch så öppnades dörren och vi ropade på Stanley och Audrey, sa att de fick gå ut ... om de ville?

Lilla fröken kom först och tittade förvånat på mig, sen trippade hon ut. Efter en stund kom Mr Cat eller Stan the man som undertecknad emellanåt kallar honom. Försiktigt stack han fram huvudet och sen ljudlöst smygande närmade han sig altandörren. Nosade på varje centimeter innan han slutligen passerade mig på trallen nere i gropen.

Audrey väntade högst upp i trappan och senare på muren. Nosade och tog in sommarens alla lukter.  Plötsligt var S förbi henne, uppe på altanen och sen borta.

Jag gjorde i ordning en kopp kaffe, tog med den ut och satte mig i min gunga. Lilla A utforskade tomten medan vår hankatt lyste med sin frånvaro. 

Så kom mannen och började leka med A, kastade äpplen som rullade över gräset vilka hon nyfiket sprang efter. Ingen Stanley ...

Vi åkte iväg för att handla och fixa några ärenden, under tiden kom regnet. Väl hemma kunde vi se Stanley under altanen, det ställe som lockar alla kvarterets katter. Utrymmet är stort (eftersom vår altan är stor) och erbjuder skydd från väta. Vår hankatt tyckte att han låg bra där och hade alls ingen lust att komma ut.

(Ser du svanstippen?)

Nu var lilla A borta. Kanske befann hon sig under altanen tillsammans med sin bästis? Kanske inte? Troligtvis kommer våra katter att hålla sig borta så länge det regnar, därför planerade jag tidigt att sova med öppen sovrums(altan)dörr.

Denna sommar väljer jag och mannen att tro på tilliten och att katterna kommer in när de är hungriga eller vill vila ostörda.

Ett gästspel

Igår, efter sol och bad hemma så cyklade jag iväg för att hålla yogaklass. Kändes mig nästan ringrostig då det gått flera veckor sen sist. Men att få undervisa en skön yinklass som avslutas med djupavslappning i form av yoga nidra är aldrig fel.

Och att få träffa "eleverna" ... det ger energi.

Nu har jag ytterligare en vecka ledigt från undervisandet, gårdagskvällen var ett gästspel, innan höstterminen startas upp och mina olika professioner blandas. Har ett par extrapass i butiken nästa vecka men de känns inte betungande utan snarare roliga.

Så jag fortsätter att njuta, pyssla i trädgården, löpa i naturen och utöva min egen praktik på vår altan, känns riktigt bra. Tror att undertecknad kommer att vara ordentligt utvilad och full av energi när vardagen knackar på.

Ha en bra dag!

 

Kanske - eller inte?

Funderar på ifall jag ska skriva en saga om Audrey, om vår turbo/blixt, vårt yrväder. Om tjejen som får oss att skratta, skaka på huvudet och lägga pannan i djupa väck.

Så har vi hennes vapendragare och beskyddare Stanley, han är inte dum han heller. Faktum är att jag skulle älska att ha en vän som honom med alla de egenskaper som är värda sin vikt i guld.

Kanske blir det en ny loggbok, där de får vartannat kapitel? Kanske blir det ingenting?

Fick skrivlusten tillbaka när jag hittade WonderTales marknadsföring av sin "läs app" (2020) där de presenterade en av mina berättelser om vår Tiger. 

Så kanske, kanske växer det fram en ny historia om vänskap och rädslor.

Här är den publicerade med fin kommentar från WonderTales:

           

WonderTales

· 

Fantastisk berättelse från @mia.haglof. Exklusivt skriven för @WonderTalesApp!

Detta är en katts gripande äventyr i sitt nya hem skrivet i form av en dagbok.

Ditt barn slutar inte läsa förrän berättelsen är slut, jag lovar!

Om du undrar över Tiger, vår katt som gav mig inspiration att skriva "Fyra år av fångenskap" så ser du honom här (med sin älskade matte):

De 1999-bitarna

Så har sonen, Lejonkungen åkt till Spanien med sina polare, tagit en veckas semester och lämnat föräldrarna ensamma. Rätt skönt för oss alla, även om ingen lider när vi vistas under samma tak (i alla fall inte mamman och pappan 😂).

Faktiskt (och helt ärligt) är det härligt att vara "barnfria" i flera dagar (och för sonen känns det säkert ännu bättre 😜).

Vi firar det med att bygga på uteförrådet (mannen främst), kolla på cykeltävlingarna från gården och ta dagarna som de kommer. Igår la vi sista pusselbitarna på det stora Star Wars pussel som Lejonkungen köpte till sin pappa i födelsedagspresent. 1999 bitar, skulle vara en till, på lådan står det 2000 men av någon anledning så saknas den mittersta???

Två pälsklädda varelser är starkt misstänkta men det finns inga bevis så denna gång klarar de sig. Hur vi än letat på golvet, under bord, byråer, hyllor och mattor så är den 2000e biten omöjlig att finna, liksom uppslukad av hemmet.

Säger som jag brukar: shit happens.

Den dagliga dialogen

Min vänsterfot är ledsen, den vill inte riktigt vara med och leka på samma sätt högerfoten. Tror att den kan vara överansträngd. Kanske har jag belastat fel? Kanske beror det på mina löparskor? Kanske på sandalerna eller kanske på att jag gillar att gå barfota?

Tänker att mina morgonlöpningar varit fler de sista veckorna och att det kan vara en orsak ... eller inte?

Tja, vad jag kan göra är att lyssna på kroppens signaler och avbryta om det behövs. Sträcka ut och stretcha fötterna är också bra oavsett om du har ont eller inte.

Vila? Nej inte i dagsläget. Jag tror på att utmana, att utforska och närma mig gränsen så att det blir lättare att förstå orsaken och på så vis sätta in rätt åtgärd.

I morse efter min löptur (då jag checkade av och höll konstant dialog med foten från start till mål) så la undertecknad till stretch för tår, fotled samt fotrygg vilket kändes "ont/skönt". Tror att det hjälpte för foten har viskat tack men detta innebär inte att den är läkt, långt ifrån. Den där dagliga dialogen är viktig så att läget inte blir sämre utan istället bättre och bättre.

Vi tar därför en dag i taget - jag och min vänsterfot.