Det killar och sticks ...

Har du varit med om att det kliar på kroppen så att du inte vet var du ska ta vägen? Det har jag ... 

Ibland är det lätt att lista ut anledning, du har kanske köpt ett nytt plagg som borde tvättats innan du använde det eller så har du bytt tvättmedel. 

Min hud är torr och på vintern känsligare (när det är kallt ute), detta kombinerat med att undertecknad är värdelös på att tillföra fukt i form av hudlotion (ja, du läste rätt och det är inte bra). Jag tror liksom att tvål och vatten löser allt och att min kropp klarar sig utan hjälp. Oftast. Faktiskt nästan alltid men ingen regel utan undantag.

I söndags efter träning och dusch så började det klia under nyckelbenet på höger sida. Jag fick ilskna utslag och fattade ingenting? Provade att byta tröja och att smörja in området med en salva som mannen stoppade i min hand. Fungerade inte. Tvättade rent och smörjde in igen, denna gång med en aloe vera kräm, skönt till att börja med men sen kom irritationen tillbaka om än inte lika stark. Bytte topp igen, en mjuk i bomull som inte satt åt - något bättre.

Vad var det för fel? Helt ärligt förstod jag inte ... Kroppen reagerade starkt på något men vad?

Igår hade de ilskna utslagen lagt sig men kroppen protesterade högljutt när jag åter smorde in mig med mannens kräm. Under min morgonpromenad när det var kallt så knackade minnesbilder på: torr vinterhud behöver fet hudkräm som återfuktar.

Kunde det vara så enkelt? Kanske. Bäst att prova.

Friskt vågat - hälften vunnet

Såg en film på sociala medier om en liten tjej som tränade sig att jämfota hoppa upp på en box. Tänk dig att flickan är fyra år och boxen på tok för hög för henne. Målet var tydligt och hennes vilja att lyckas enormt stark. Flickan hoppade och missade, hoppade igen och missade. Pallen flög och tjejen ramlade baklänges. Hon slog sig. 

Inte för en sekund tvekade hon. Fem hopp, tio hopp. Plötsligt var hon nästan uppe. Så ramlade hon igen, hårdare. Hennes pappa kom fram, pratade instruerande med henne och backade sen undan. Under det som upplevdes som flera minuter stod sen den lilla, lilla tjejen och laddade, precis som en elitidrottsman/kvinna. Så hoppade hon och lyckades!

Säg att det var efter tjugonde hoppet. Pappan jublade, pussade och kramade om dottern. Tjejen strålade och skrek ut sin lycka. Wow!

Tror att jag gett upp efter femte gången (av misslyckade hopp). 

Flickan i filmen fick ta så mycket stryk men hon gav aldrig upp. Envis som få så visste hon ... vad hon önskade mest av allt, att nå sitt mål och till slut landade fötterna uppe på boxen. Flickan stod kvar.

Tänk om jag (oftare) kunde frambringa denna envishet och den kraft som finns i att aldrig ge upp. Att fortsätta kämpa oavsett hinder och motgångar.

Är grymt imponerad över den lilla tjejen och hennes stöttande och coachande pappa. Friskt vågat - hälften vunnet som det sägs i det gamla ordspråket.

"Har du bjudit hem drottningen?"

Att träffa en äldre vän som har så mycket att dela och berätta om sitt händelserika liv ger energi. Denna kvinna som bär historia, både sin egen, min/vår och samhällets är en inspirationskälla och varje gång får jag nya aha-upplevelser. Allt jag behöver göra är att lyssna och emellanåt ställa frågor. 

För mig har ålder noll betydelse, det spelar ingen roll om du är ett litet barn, en ungdom, jämnårig eller äldre - du är lika spännande och intressant.

Över god mat och fika umgicks jag och mannen med vår gäst (saknade dock grabbarna) innan det blev dags att skjutsa henne till tåget.

Innan, då när jag lagade mat och dukade frågade mannen om vi bjudit hem drottningen? 

Han är inte van att en stor vit linneduk pryda bordet, dessutom hade jag letat fram silverbestick, de coolaste champagneglasen och finare tallrikar. 

Själv tänkte jag att mamma hade gillat att få sätta sig vid detta bord och just mamma var en av vår gäst närmaste. De tillhör samma generation och nu när mamma blickar ner ifrån himlen så är det min/vår önskan att behålla den fina vänskap som uppstått genom åren.

Så jag dukade för "drottningen", för oss och sen hyllade vi livet.

Dagar i punktform

 

Den här arbetsveckan har bestått av diverse händelser:

• en yinklass som ändrat tid utan att jag fått reda på det, vilket innebar att jag kom försent - trots att jag var tidig. Mina härligt schyssta elever hade då "fixat rummet", tänt ljus och lagt fram en matta till mig. Alla satt avslappnade och väntade och klassen kunde starta 10 minuter efter uppsatt tid. 
• en tentamen som drabbades av störande missljud. Jag delade ut öronproppar samtidigt som lärare samt vaktmästare felsökte. Visade sig vara en markis som gått i baklås. Efter 1,5 timme blev det tyst. Studenterna var dock exemplariska och skrev utan att klaga. Visade sig efteråt att en student inte ens hört ljudet(???) och kurskamraterna trodde inte sina öron, hur kunde detta vara möjligt?
• en "kollega" som betett sig direkt otrevligt mot mig (händer ytterst sällan) över något som jag varken kan styra eller påverka, då vederbörandes frustration egentligen inte har med mig att göra ...
• varma kramar från tacksamma studenter, kollegor och yogisar
• iskall tentamenssal - nedkylda studenter (inklusive undertecknad), tog minst en timme att tina upp
• en utlovad tekopp som aldrig dök upp
• löprundor, yoga och annan träning
• regn, sol och snö om vart annat
• morgonpussar av Stanley och en Audrey som mellanlandar på täcket mellan mina ben för att mysa en stund.
• klokheter och kreativa förslag från mannen
• en tragisk och fruktansvärd händelse ...

Nu är det helg och idag väntar vi besök. Hör och häpna: jag planerar att stå i köket hela förmiddagen! Laga mat, pyssla och fixa - för att jag vill och kan.

Önskar dig en trevlig lördag

Ett oväntat besök

                                      

Helt oplanerat hade jag en date med min pappa härom dagen. Utan förvarning dök han upp och stannade tiden.

Ja, jag vet att han inte finns mer, att det var många, många år sedan han insjuknade i cancer och dog men likväl möttes vi "alldeles nyss".

Mannen hade lyft in en flyttkartong med gamla minnessaker som jag skulle gå igenom. I den stora lådan bland skisser, målningar, brev, tidningsurklipp och gamla balettskor hittade jag en mapp med brev från pappa.

Hade ingen minnesbild av långa brev från pappa, möjligtvis några få rader som han skrivit när han vidarebefordrat post eller skickat fotografier. Jag hade fel, en hel mapp full med längre brev. Det var som att färdas bakåt i tiden då jag var i mina egna söners ålder.

Tårarna flödade och jag grät så jag hulkade. Att läsa pappas brev, höra hans ord ... bara till mig var så oerhört starkt. Så mycket kärlek! Det var som om han satt bredvid mig, höll om mig och tröstade.

I så många år har han ständigt varit närvarande inuti, i mitt hjärta och det har varit okey. Jag vet vad han skulle sagt, vad han skulle hittat på för bus och vad han inte gillat. Därför förvånade det mig när en lavin av känslor forsade fram.

Åh, vad jag saknar honom! Att varken mannen eller våra barn hann lära känna denne eldsjäl som var så karismatisk och levande. Som inte brydde sig om vad andra tänkte om honom, som var grundtrygg och jordnära. Alltid hade glimten i ögat och en stor portion humor i ryggsäcken.

Det blev en alldeles magisk eftermiddag. Tack pappa!

Sammanfattning: en okey start

Härom kvällen hade jag min första klass i den nyskapade intensivkursen i aerial yin/stretch. I stort sätt fullbokat och med flera elever som inte pratar svenska, dessutom undrade läraren som undervisat i hoop (tänk dig en stor tung rockring som du fäster i taket) om hon fick stanna kvar och testa.

Hur gick det, undrar du kanske?

Jo tack, börjar vänja mig vid att just dessa klasser (aerial yoga med flera) undervisas på engelska. Det går riktigt bra även om jag helst skulle vilja använda mitt modersmål där det är enklare att brodera ut texten med lager av nyanser. Nåja, det viktigaste är att vi alla förstår varandra och det gör vi.

Eftersom eleverna är helt nya och många inte har någon förkunskap alls så vet de inte riktigt vad de ska förvänta sig. För mig gäller det att förklara syfte samt mål med både ord och kropp. De undrar också över vad som skiljer just denna kurs från andra aerial varianter och då fungerar samma lösning som ovan, prata och demonstrera.

Vad det tyckte?

Tja, de såg nöjda ut och tackade. De vet att kursen erbjuder olika typer av klasser vilket betyder att de kommer att få en större förståelse för hur gungan kan användas (högt och lågt, stående/sittande/liggande samt inuti/utanpå) och hur det är möjligt att hitta in i känslan när kroppen landar i längre yin/stretch positioner.

Sammanfattning: en okey start.

Det fanns en tid när PINSAMHET var värst av allt

 

När jag började åka slalom var jag tretton, min minst attraktiva ålder. Osäker inuti men med ett tuffare skal. Om jag inte var bäst på en gång slutade jag, med en gnagande känsla av värdelöst misslyckade. Undertecknad gick aldrig i någon skidskola utan det var mina bästa kompisar som lärde mig, i backen. Jag som dansade balett skulle lära mig snabbt, sa andra. I mitt huvud så behövde jag nog knappt öva. Så fel jag hade.

Då när allt var pinsamt gjorde jag bort mig konstant, ramlade ur ankarliften på alla tänkbara sätt, åkte in i människor och kunde inte kontrollera vare sig isfläckar, svängar eller åkhastighet.

Backen i min hemstad var inte den bästa nybörjarbacken, inte för mig. Den gick i etapper som terrasser. Översta partiet var brant eller flackt, det gick att välja så  mina schyssta kompisar valde den snälla varianten för min skull.
Mittenpartiet blev brantare och här var jag tvungen att öva in plogsvängar ordentligt för att ta mig ned utan brutna ben.
Sista backen var brantast, minns fortfarande hur rädd jag blev när jag tittade över kanten. Aldrig att jag tänkte åka där!
Men efter en stunds övertalning förstod jag att det inte fanns något val. Alternativet att ta av skidorna och gå ner fladdrade aldrig förbi. Så jag satte mig ner i hukande ställning med bakvikt, händer och stavar blev mina stödbromsar, kom ner men situationen var ytterst pinsam och mitt självförtroende hade fått sig en rejäl törn.

Nästa åk  var det enda alternativet: störtlopp.

Trots min ickebefintliga åkstil så hade jag roligt. Mina kompisar var inte heller några proffs, de hade börjat året innan. För att dölja våra bristande skidkunskaper så bredde vi på lite extra. I liften sjöng vi med skränande skrikröster alla löjliga svensktoppslåtar vi kunde komma på. I vår värld gillade ingen vettig människa sån musik, ändå kunde vi texterna utantill?!

Bättre att de coola killarna trodde att vi fjantade än att de förstod hur oerfarna och "dåliga" vi faktiskt var som nybörjare. Men skam den som ger sig! Övning ger färdighet och vi lärde oss alla att åka med precision och kontroll.

När mina grabbar debuterade i slalombacken så gjorde de det mellan mina och mannens ben, på egna skidor. Jag som är utbildad pedagog och lärt nybörjarelever åka tänkte att det här fixar jag och mannen. 

Visst men vi insåg snabbt att våra söner lyssnade bättre på skidlärare än på oss, dessutom fick vi någon timme för oss själva i backen när kidsen hade roligt på sitt håll.

Hej svejs