Helt oplanerat hade jag en date med min pappa härom dagen. Utan förvarning dök han upp och stannade tiden.
Ja, jag vet att han inte finns mer, att det var många, många år sedan han insjuknade i cancer och dog men likväl möttes vi "alldeles nyss".
Mannen hade lyft in en flyttkartong med gamla minnessaker som jag skulle gå igenom. I den stora lådan bland skisser, målningar, brev, tidningsurklipp och gamla balettskor hittade jag en mapp med brev från pappa.
Hade ingen minnesbild av långa brev från pappa, möjligtvis några få rader som han skrivit när han vidarebefordrat post eller skickat fotografier. Jag hade fel, en hel mapp full med längre brev. Det var som att färdas bakåt i tiden då jag var i mina egna söners ålder.
Tårarna flödade och jag grät så jag hulkade. Att läsa pappas brev, höra hans ord ... bara till mig var så oerhört starkt. Så mycket kärlek! Det var som om han satt bredvid mig, höll om mig och tröstade.
I så många år har han ständigt varit närvarande inuti, i mitt hjärta och det har varit okey. Jag vet vad han skulle sagt, vad han skulle hittat på för bus och vad han inte gillat. Därför förvånade det mig när en lavin av känslor forsade fram.
Åh, vad jag saknar honom! Att varken mannen eller våra barn hann lära känna denne eldsjäl som var så karismatisk och levande. Som inte brydde sig om vad andra tänkte om honom, som var grundtrygg och jordnära. Alltid hade glimten i ögat och en stor portion humor i ryggsäcken.
Det blev en alldeles magisk eftermiddag. Tack pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar