Varför välja mig?

En av mina uppgifter just nu är att fundera över vem/vilka som är mina yogaelever? Vem väljer mig? Vem vill yoga med just mig (när det finns så oerhört många och duktiga lärare)?

Vad erbjuder jag som är annorlunda? Vad får du inte?

För en dag sedan så trodde jag mig veta svaret men då hade jag inte grottat ner mig i frågeställningen, idag känner jag behov av att trassla upp nätet av trådar så att jag kan få en klarare bild.

Helt allvarligt så har jag en sämre dag idag, är trött, tvivlar på min förmåga och på min kapacitet. Vem är jag som yogalärare? Varken bättre eller sämre än någon annan, så VAD hos mig är unikt?

Än en gång poppar frågan upp: Varför skulle du eller någon annan välja mig?

Jag vet mina styrkor, har koll på min förbättringspotential och förstår vad som INTE passar mig. Vill vara ärlig och äkta, rakt igenom. Vill kunna ge de som väljer att yoga med mig något de mår bra av, om det är "egen tid", utmaning, ny kunskap och förståelse, en awesomeness timme med sig själv på mattan, känsla av balans och harmoni eller vad du som yogi behöver.

Just nu är tvivlet starkare än tron. Dumt! Att ifrågasätta min kompetens och kapacitet så här utan anledning är meningslöst. För tillfället finns det inte ens någon anledning, vilket gör allt ännu dummare.

Så därför lägger jag ner denna syssla. Dags att återigen klappa mig på axeln för allt bra som jag faktiskt levererar och minnas alla de som boostar mig efter en yogaklass. Idag är en ny fräsch dag med massor av möjligheter till spännande stunder och möten.

Glassplitter och nybakat

Tänk dig känslan när du varit hemifrån och tränat, du sticker in nyckeln i låset, vrider om och öppnar ytterdörren och DÅ möts du utav doften av nybakat!

Mannen hade  (kors i taket ... vet inte när det hände sist och om det ens inträffat under detta decennium?) bakat stora blåbärsmuffins!

Att han funderat och planerat har jag förstått. Jag har sett kassarna från affären men valt att inte säga något. Ge honom chansen att få överraska. Och att kliva in genom dörren både hungrig och trött samtidigt som näsan sniffar och signalerar "nybakat" är en ljuvlig känsla.

Saftiga och goda blåbärsmuffins! Mums.

Sen blandades gårdagen med rotande i flyttkartonger, sorterande och planerande. I en låda fylld med tavlor och gamla inramade fotografier återfanns massor av glas. Splitter som uppstått när tavlor nötts mot varandra och kartongen kanske hanterats mindre varsamt trots att det står varningstext på lådans utsida.

Montera isär och sortera glas för sig, brännbart för sig och metall för sig. Spara de fina gamla bilderna och stapla allt i högar innan det blir dags att besluta vad som ska upp på väggar, vad som ska slängas och vad som ska förvaras. En annan dags arbete ...

God morgon världen!

Varje morgon under tre månader har jag stigit upp halvsovande för att hinna meditera före frukost. Vid något enstaka tillfälle har jag skjutit på denna dagliga aktivitet till efter lunch alternativt kväll. Jag och mannen startade upp detta tillsammans, då när livet.nu härjade som mest. Idag är jag mer eller mindre ensam kvar.

Mannen mediterar när lusten faller in.

För egen del känner jag hur skönt det är att få vakna långsamt under en timme. Vad som kan vara ett hinder nu när det återstår ca två veckor är tiden. De första veckorna handlade det om att avsätta en halvtimme, vilket är betydligt enklare än en timme.

Emellanåt kan jag längta till kursen är klar och jag själv kan bestämma hur lång tid jag vill och har möjlighet att sitta. Vissa dagar är mindre enkla att få ihop schemamässigt men först och sist handlar allt om god planering och prioritering.

Så jag fortsätter att smyga upp i ottan och lagom till mannen vaknar kliver jag av min matta och är redo att möta en ny fräsch dag. Pigg och skärpt i huvudet samt lugn i kroppen. Ett väldigt skönt sätt att starta morgonen på. Prova!

Jag ÄR vaken, det händer på riktigt

Så är min dröm ett faktum, jag får flyga! Efter en lång väntan är vi igång och jag njuter. Nyper mig i armen och inser att detta händer på riktigt.

Jag som hela tiden hamnar i en rookie roll, testar mig fram precis som om jag vore ett barn. Leker mig till kunskap. Äntligen!!!

När jag tänker tillbaka på den uppsats jag lämnade in till min yogalärare i slutet av vår utbildning så inser jag att SNART är alla drömmar och mål som jag hade då förverkligade eller åtminstone en bra bit på väg. 🤗 Ribban flyttas högre och riktningen kanske ändras men visionen finns kvar.

Det jag vet är att ALLT är möjligt om jag kämpar. Det kanske inte blir som jag tänkt men det gör ingenting.

Så nu från och med igår kommer jag att flyga varje fredag en eller två timmar. Underbart! Lära mig yoga i viktlöst tillstånd. Utmana kroppen och huvudet. Lära mig nytt. Se världen från ett annat perspektiv.

Utmaningar kryddar tillvaron

Igår när jag skulle träna inledde instruktören med att berätta om sin döda telefon och hur hon på precis ALLa sätt försökt fixa musik till passet. Ingenting lyckades, de lugna låtarna speedades upp och de snabba saktades ner. För att göra historien kort så hade hon nyss laddat ner några låtar. Det hon behövde göra var att improvisera och under passets gång "hitta på". Alla på plats okeyade och vi satte igång.

Heja instruktören! Åh vad jag gillar när mattan rycks bort och närvaron tar över, förmågan att vara kreativ sätts på prov och allt handlar om att kunna skapa i stunden.

Träningstimmen blev tuff och musklerna kommer att reagera. Bland annat skulle halva gänget stå i plankan så länge vi orkade och sen varva med upphopp under fem minuter. Samtidigt skulle resten göra burpees /stå i låg intensiv squat. Jag var då i plankgänget. (Till saken hör att jag redan hållit en låg squat ett par minuter som belöning för snabba armhävningar ... mina ben var lite möra) Nåja. Planka och upphopp. "Håll plankan så länge du orkar!" hojtade instruktören.

"Men ... om jag står alla fem minuter slipper jag göra upphopp!", tänkte jag och funderade på de burpees som skulle komma senare. Mindes min plankutmaning i höstas och de långa 5 minuterna.

Sagt och gjort. Upp i plankan. Folk runt ikring gjorde upphopp och stod i planka om vartannat. Själv fokuserade jag. Det borde gå ... eller? Då anlände tröttheten. "Två minuter", hojtade instruktören.

"Va??? Inte längre", tänkte jag. Det här skulle bli tufft, tre minuter kvar men än tänkte jag inte kasta in handduken. Beslöt att stå så länge det var möjligt. Runt mig fortsatte de andra att studsa upp och ner. Själv vände jag blicken inåt. Andades. Hörde siffran 1,5 minut och fick ny energi. Jag klarade det! Igen.

Passet var grymt bra men varje gång vi uppmanades att ställa oss i planka igen (mellan andra övningar) så viskade mitt huvud att 5 minuter minsann räcker ...

Vill verkligen tacka den ledare som gjorde något bra av ingenting. Som sköt från höften och träffade mitt i prick. Träningsvärken får vi gratis, det var i alla fall vad hon sa.

ROOKIE stämplat i pannan

Jaha, då har jag satt på mig hatten NYBÖRJARE igen, fattar inte mycket och får använda chatten typ hela tiden.

Har börjat vada i bokföringsträsket och det är kletigt och geggigt. Hur smidigt jag än rör mig så är det som om någon hoppar bomben rakt framför mig så att leran stänker kors och tvärs.

Men som jag bäddar får jag ligga. Även denna tegelsten ska jag kunna hantera och lära mig bygga något stabilt av. Det är bara att stå ut med "rookie stämpeln". Tids nog kan jag gnugga bort den. Just nu är det bättre att det lyser rött omkring mig och att alla ser samt förstår att jag "inte kan någonting" ... för NU måste jag följa regler och ordning, inrätta mig i ett färdigt system. Skjuta från höften är mindre uppskattat på den här planhalvan.

Hann inte mer än logga in innan jag blev tvungen att trycka på chatt-knappen. För mig är ingenting logiskt, snarare förvillande. Men sanningen ska fram och så här i efterhand så får killarna och tjejerna i chatten högt betyg! Efter massor av frågor och kliande i huvudet så hade jag lyckats beta mig igenom hela januaris bokföring. Ordnat fakturor och hittat rätt kontokod till varje post.

Alltså jag grejade det!!! Luddig i huvudet men stolt och med en skön lättnads känsla kunde jag logga ut och klappa mig själv på axeln. Även de största hinder går att ta sig över, det gäller bara att INTE ge upp.

Fatta hur skönt det var att komma till gårdagskvällens klass och få höra att flera längtat efter att få yoga med just mig?! Mattan är nog mer min hemmaplan än bokföring, åtminstone känner jag mig bekvämare.

Vad stoppar mig och i så fall varför?

Alla borde få ha tillgång till en coach, i alla fall någon gång.

Jag har ingen egen men får låna en kollega med jämna mellanrum. För min del så handlar mycket om bollplank och att jag fattar beslut hur just jag ska gå vidare. Att uppgifter staplas i prioriteringsordning, att de får en deadline och att de punkter som jag har svårast för att utföra diskuteras öppet.

Vad stoppar mig? Och varför?

I mångt och mycket så vet jag att ALLT blir som jag gör eller inte gör. Om en situation skiter sig så är det min uppgift att lösa den, ingen annans. Ansvaret är mitt, alltid och hela tiden ... även de gånger det inte är det, för då har jag möjlighet att säga ja eller nej. Göra aktiva val.

Min coachtid igår handlade om mitt jobb, mitt företag. Hur jag ska gå vidare från och med nu. Om delmål och mål. Att rita och skriva ihop en arbetsplan för nutid.

Fylld av energi och kraft satte jag igång med de uppgifter som har högst prioritet. Vilken skillnad en timmes coachtid kan göra! Är sååå tacksam 🙏

Tack, tack och tack!