Vem skriver blogginlägg om sin badrumsdörr? Och varför?

Svar: jag.

I vårt hus har vi en ytterst opålitlig dörr, det är som om den okeyar att vi går in men att den sen har mindre lust att vi lämnar badrummet när vi är klara. Efter inflyttning 2018 var det mer regel än undantag att vi fick "bryta oss ut", det handlade då om att tackla dörren med kraft på rätt ställe. Att med axeln få till den rätta snärten så dörren gav efter och gick upp.

Instängd med känsla av inlåst ...

Ska det vara så här? Kan dörren svällt i värmen eller lever den sitt eget liv?

Igår kväll kollade mannen närmare på vår bångstyrige dörr, han kunde inte se något synligt "fel", inte hitta VAR dörren fastnar i dörrfodret. Möjligtvis upptill? Kanske det går att fila till?

Öppna och stänga utifrån okey. Stänga in till badrummet easy peasy men öppna när du vill ut ... nej. (Vi har därför en hasp på insidan och om du försiktigt drar igen dörren, inte helt men nästan, så kan du "låsa".

Vi behöver grotta ned oss i denna dörr och hitta en lösning både för den och för oss, för att med våld bryta sig ut kan knappast vara nyttigt för någon part.

 

En av de sista gångerna vi hade övernattande gäster (denna sommar) försökte vi vara extremt tydliga och noggranna med att berätta om den opålitliga badrumsdörren samt hur var och en bäst handskas med den. Kan så här i efterskott berätta att tre av fyra låste in sig ...

En klättrade ut genom den lilla källargluggen (!!!) och löste på så vis problemet själv, två fick vi hjälpa ut genom att öppna utifrån och den sista mindes instruktionerna. Sammanfattningsvis betyder det att minnet kan vara bra men emellanåt kort.

När två är en för mycket

 

Det är rätt coolt att sitta i min hänggunga på altanen med en stor kopp te och upptäcka att jag inte är ensam. Råbocken strövar genom vår trädgård, stannar upp och tittar på mig. 

"Hej, hej!", säger jag.

Han fortsätter att se på mig med vackra rådjursögon, ett ögonblick eller två sen bestämmer han sig för att två är en för mycket och glider tyst över till grannen där han lägger sig att vila (de är bortresta).

"Hej då", viskar jag och följer rörelserna med blicken.

Att kunna uppleva detta, naturen och djuren, så nära och typ dagligen är häftigt. Som att bo ute i skogen eller långt ifrån större och tätare bebyggelse. Som att bo på landet.

Ändå lever vi i ett litet villaområde bestående av 19 småhus, där studentboenden är nära precis som hela campus. I mina ögon en idyll. Skulle inte vilja byta, jag trivs här.

Vad sägs om att äta sig framåt!?

Att gå på promenad kan ta längre tid än beräknat, i alla fall för mig. Tänk dig ett mindre barn som hittar "skatter" efter vägen och bara måste stanna. 

Det var på själva skogsstigen som förseningen uppstod. Min radar vad gäller skogens bär var påslagen och söta, solmogna godsaker fanns plötsligt överallt. Näsan vittrade smultron, hallon och blåbär och blicken konstaterade att luktsinnet fungerade felfritt.

Jag åt mig framåt, fick ett smarrigt mellanmål och kände mig senare nöjd över att komma bort ifrån åsen och ner till ån där benen kunde fokusera på rörelse.

Borde kanske ta med en burk eller två om undertecknad går ut? Fast då springer väl alla bär och gömmer sig ... men om jag tar en liten påse och stoppar i fickan? Kanske, vi får se?

Önskar dig en skön och bra sommardag!

Ny baby i huset

Med mig från Göteborg fick jag en sur, emellanåt bubblande baby. Den ska vårdas så det är tur att jag har semester.

Babyn fick bo i min väska. Den höll sig lugn och tyst, sov sig genom timmarna på tågen och vaknade inte till liv förrän betydligt senare ... under gårdagskvällen.

Min baby är en surdeg.

Uppgiften jag och mannen tar på oss är att mata den när den blir hungrig och baka bröd när den växt sig tillräckligt stor.

Vi tackar Astronautens "I" för gåvan, instruktionerna samt recept. Blir en spännande men också inspirerande utmaning.

Borta bra men hemma bäst

Att som förälder bli ompysslad av sitt vuxna barn är oerhört mysigt, speciellt om du som jag är sämre på att låta andra fixa allt (normalt sett).

Hos Astronauten behöver undertecknad inte göra något. Sonen lagar all mat och när han inte gör det så bjuder han. Hans sambo I bakar färskt bröd till frukost och säger att de blir ompysslade hos oss så nu är det deras tur att få ge tillbaka. Helt ärligt är jag glad att jag fattar kärleken i detta och att förmågan att luta mig tillbaka faktiskt finns.

Idag tar jag tåget hem. Minns mina dagar i Göteborg med värme. Vi har hunnit så mycket samtidigt som vi aldrig stressat, det har funnits tid för vila samt för aktivitet. Mina batterier är fulladdade.

Blir skönt att komma hem för hur bra jag än haft det så saknar jag mannen och katterna (samt naturligtvis Lejonkungen). Ordspråket säger allt: borta bra men hemma bäst.

Strilande regn ger andra möjligheter

Igår spöregnade det samt åskade. Göteborg bjöd på kvalmig värme. Hur fördrev vi bäst tiden? Jo genom att promenera iväg till Kastellet i Kviberg och besöka Klätterdomen för att leka.

Astronauten och I har all utrustning och kunskap som behövs för att säkra varandra samt mig. Det är ett par år sedan jag sist klättrade, då en juldag i Uppsala och ett skönt avbrott från julmat men nu ett trevligt inslag i en annars blöt stad. Ett stenkast från sonens och Is hem, vilket innebar en lagom lång promenad.

Alltså hur kul är det inte att klättra!?!

Jag älskar det och känner att detta faktiskt är något undertecknad skulle kunna bli bra på om klättringen bjöds in mer permanent i mitt liv. Nåja, nu är det inte så därför njuter jag extra mycket de gånger aktiviteten faktiskt blir av.

Intressant är hur kroppen blir trött, inte som jag är van utan på ett helt annat sätt. Tänker att fingrar, händer, armar och ben borde signalerat, det gjorde de inte, istället infann sig en känsla av orkeslöshet när kroppen tackade för träningen, både den och jag var nöjda och tillfredsställda.

Efter sen lunch, dusch och välbehövlig chilltid tog vi spårvagnen till Linné för att äta tapas. En bättre onsdag!

VAD hade bitit mig?

Jag gillar minnen och därför kommer jag att bjuda på ännu ett ifrån framsidan av Sverige (där jag just nu befinner mig, hemma hos Astronauten och hans sambo). För sju år sedan åkte jag och mannen till Maldiverna, detta handlar om en dag på ön Kuredo:

Hände något mystiskt idag ... Efter att ha startat dagen med löpning och mumsig frukost så tog vi en lång strandpromenad ut på den strandtunga som vissa delar av dygnet ligger ovan vattenytan och andra under.

Väl tillbaka vid hyddan var det dags för chill i solen. När jag senare badade upptäckte jag att det var betydligt fler fiskar runt mig än tidigare, kanske för att havet var så stilla? Behövde ingen snorkel och ingen cyklop. De kollade in mig och jag dem.

Efter ett tag hämtade jag mina tillbehör för att kunna studera det marina livet närmare. Då ... under min snorkling hände något obehagligt! Det var som att något bet mig mellan skinkorna?!? Det brände och sved.

Upp, in i hyddan, ned med bikinitrosan och in i duschen. Bad U undersöka om något syntes? Men icke?!?

Vad hade bitit mig? En myra? Sandloppor? Kommer nog aldrig att få veta, kändes som ett myrbett eller att bli bränd av brännässlor ... Aj!!!

Så kan livet vara en slapp dag på Kuredu.

Just nu, i Göteborg, så är det inte den typen av badväder som jag beskrivit ovan. Vi har andra planer, skriver mer om det i morgon.