... inte än men kanske någon gång?

Bytte en solig hemstad mot ett regnigt alternativ men vad gör det när jag får hänga med familjemedlemmar som betyder massor!?!

Regnet smattrade och himlen var blytungt grå. Temperaturen viskade dock om sköna 20 grader så med lånade regnkläder valde undertecknad att gå på upptäcksfärd (läs utan karta ... för den förvillar mer än den hjälper). Fick en muntlig vägbeskrivning och satte av mot Stubberget som ligger ovanför en stor kyrkogård helt nära Astronauten och Is boende.

Finns inga dåliga väder enbart sämre kläder, det är vad vår pappa lärde oss, något jag inte altid uppskattat men som livet lärt mig är sant. Fick en härlig promenad. Klättrade uppför berget, kollade in labyrinten i skogen, ställde mig vid utkiksplatsen och njöt av naturen som är en blandning mellan skog och park. Fördelen att vandra inne i en skog är att den delvis skyddar mot regn.

Tänkte att om vi bott vid detta berg när kidsen var små så hade vi dagligen utforskat. Tagit med matsäck. Undersökt klippor och krupit in i skrevors öppningar. Klättrat i träd och klippavsatser. Utforskat labyrinten, byggt kojor och lekt kurragömma. 

Men nu är sönerna vuxna ...

Dock, om de får barn någon dag så är det min plan, att förvandla livet till ett äventyr för de små, så att de precis som deras pappor får känna naturen och allt magiskt ... men den dagen är inte här, inte än men kanske någon gång? Hoppas. Längtar.

Efter den våta promenaden landade jag i soffan med katten Pettson och en bok under tiden de andra arbetade. Regnet fortsatte att strila. Hade endast ett kortare möte med en student digitalt innan jag kunde ta helg tillsammans med I och Astronauten. Hemmagjord surdegspizza och film. Livet är nice här på västkusten.

Ha det!