När orken tar slut

Idag hände det, jag tränade intensivt och själva passet genomfördes men efteråt var jag trött mycket tröttare än jag brukar. Att bli svettig och känna att jag gett allt är ett mål, de andra är att ha roligt och känna att utmaningen är på rät nivå.

Igår var som andra tisdagar förutom att jag haft intensiv träningsuppehåll över jul och nyår. Visst har jag utfört yoga dagligen och tränat annat men igår var första gången intensiva passet på länge, dessutom var det nytt så ingen hade koll. Ett fysiskt tufft pass men samtidigt roligt.

Jag duschade och klädde mig innan jag gick hemåt. Väl innanför dörren kom illamående och hunger hand i hand. Dags att fylla på mina depåer. Det hjälpte inte, kroppen hade redan reagerat. Manen gav mig druvsocker.

Så åt jag för återhämtning och bäddade ned mig i soffan bara för att inse att jag behövde rusa till toaletten. När väl den utflykten var avklarad kunde jag tassa tillbaka och krypa ihop under filten.  Där fanns nötter att knapra på och långsamt piggnade jag till.

Jag tog ut mig för mycket vilket var onödigt. Förstod aldrig under passet, känslan kom senare och då finns inget annat att göra än att äta och vila. Idag mår jag bra.

Vått i vått eller vått i torrt?

Steg upp i ottan för att hinna yoga, duscha och äta frukost innan vår kakelsättare skulle infinna sig för att göra klart vårt fina badrum. Vi har ett hörn som är rått ned till gipsskivan. Så upp och igång!

När mannen lämnat byggnaden och sonen senare släntrat iväg till pendeln är jag redo att ta emot vår hantverkare. Han har varit julledig i tre veckor och vi unnade honom varje sekund av hans tid med sin familj.

Jag sätter mig i soffan med min lap top för att kolla mejl så att jag snabbt kan öppna dörren. Då får jag ett sms, egentligen är det mannen som fått detta men han har vidarebefordrat meddelandet till mig:

Morrn! 

Tror inte X kommer idag, 

det blev för mycket av det våta på färjan så han 

får inte jobba idag. 

Vi får höras om nyckeln. Beklagar. 

Meddela hustrun så hon inte sitter och väntar.

Messet är från arbetsledaren. Oki doki tänker jag och svarar att jag sett meddelandet. Oops ...
 Jag kom upp tidigt och nu har jag hela dagen på mig att planera precis som jag önskar.

Kakelsättaren är ett proffs inom sitt hantverk så vi väntar gärna in honom. En dag mer eller mindre spelar ingen större roll just nu.

Välkommen i morgon bitti Mr X!

Konsten att bara vara

Ute snöar det och jag gör mig beredd för ytterligare ett yogapass, ett chakra flow i 90 minuter.
Min egentid, energi påfyllnad och måbrastund. Eftersom jag är lyckligt lottad så har jag ingen som stör.

I ett antal månader har jag lyckats med mitt mål att yoga varje dag, oftast 30 minuter. Längden på passet är inte det viktigaste utan att praktiken verkligen blir av även när jag är bortrest. Hittills har jag rott i land min plan. Morgnar passar mig bäst, innan ev arbete eller andra aktiviteter.

Idag ska jag testa en ny klass med ny lärare, det blir spännande.

Dags att rulla ut mattan och bli ett med mig själv, i både andning och rörelse. Så nu loggar jag ut. Ha en härlig dag!

Allt är relativt

Vi ringde och grattade sonen idag på hans 22a födelsedag, en konstig känsla att ta firandet via telefonen. Underligt att jag inte vänjer mig? Ett år i Australien och nu andra året i Luleå och trots det tycker jag att det är ovant att han INTE är hemma!?

Vi sjöng eller jag sjöng, mannen tog några toner sen tystnade han och skyllde på att det var för tidigt. Sonen hörde sin pappa och påpekade stolt att han noterat sången.

"Hur kallt har ni idag?" undrade vi.
"Det är inte så farligt", svarade sonen.
"Minus tio?", undrade jag och la på ett par grader från vår egen termometer.
"Femton", fick vi till svar.

Sonen som haft nästan -30 grader för något dygn sen menade att nu kändes kylan mer normal. Allt är relativt, jag tänkte samma när jag vistades i minus femton förra veckan. Den norrländska torra kylan är bättre, den går att klä sig mot. Faktum är att jag nästan föredrar minus tio i vår stad istället för spannet runt nollsträcket, rå fuktig kyla är inte min favorit.

Efter att ha pratat en stund med sonen så lät vi honom återgå till sitt tenta läsande. Läser man rymdteknik så är det mycket plugg. Fira födelsedag blir en bisyssla, den får vänta  till nästa helg då de bränt av två stora tentor. I morgon matte på fredag ett annat ämne som jag glömde lägga på minnet.

Själv ska jag snart bylsa på mig och gå för att öppna butiken, idag ska jag arbeta.

En liten utmaning

Min senaste utmaning är att lära mig stå på huvudet, något jag aldrig lärde mig under min uppväxt men som jag idag stolt kan lägga till min meritlista. I morse stod jag i 25 andetag (långsamma)!

Fortfarande ser jag till att ha en dörr alternativt en vägg bakom mig ifall jag får övervikt eller svajar till. Det hände i morse, jag slog i den inte helt stängda dörren med fötterna, när jag rätade ut benen från äggets position till helt sträckt kropp. Pang! Ljudet ljöd onödigt högt, en touch som lät som en arg smäll. Mannen undrade vad som hände? ... ingenting, typ.

 I mina tankar är jag fortfarande under träningsfas och kan lära mig att stå ännu stadigare och längre. Framför allt vore det en utmaning att stå helt utan vägg i närheten. Så idag klappar jag mig på axeln och säger "Bra kämpat!"

Det finns en del statiska och utmanade poser jag skulle vilja klara av. En utmaning i taget, vi får se vilken nästa blir?

Om någon timme ska jag bylsa på mig ordentligt med kläder och promenera iväg till en nyinvigning, en releasefest. Mannen stannar hemma i värmen och kollar fotboll och jag minglar någon timme innan kvällens middag. Har köpt en bukett vita tulpaner som jag ska paketera in väl och ta med i återinvignings-/flyttpresent.

Vi hörs

Tillbaka på ruta 1

Så sitter jag här igen, vid skrivbordet, där jag inte trodde att jag skulle befinna mig just nu i början av 2016. Åtminstone inte läsandes jobbannonser, granska CV och författa nya personliga brev.

Att sitta vid skrivbordet brukar vara trevligt och kreativt, nu har ytterligare en känsla lagts till, den kan närmast beskrivas som frustrerande.

Jag hade två heltidsarbeten som i en liten ask, kunde välja och valde bort ett av jobben. Finns ingen ånger i det valet eftersom jag vet att rätt beslut togs.

Mn tilltänkta tjänst som sökte upp mig och fick undertecknad att nappa efter lite övertalande drogs tillbaka i slutet av december och det har ingenting med mig personligen att göra. Livet svänger och jag tänker att i så fall var det inte meningen.

Så nu trycker jag på tangenter på laptopen och skickar iväg nya ansökningar. Jag är tillbaka på ruta ett och undrar fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor? Allt kommer att ordna sig, mitt drömjobb lurar bakom hörnet, I know!

Så med ögon vilande på vårt vackra frusna vinterlandskap utanför fönstret och öronen fokuserade på sonens rekommendation vad gäller musikval är jag fullständigt harmonisk. En nespresso och en blogg som ska skrivas. Jag har det oerhört bra!

Fortfarande har jag ett antal extrapass inbokade i butiken, det känns bra. I eftermiddag ska jag möta kunder igen och träffa arbetskompisar som jag gillade på en gång.

Men som sagt, mitt prio 1 just nu är att hitta nytt arbete. Jag har pausat klart :)

Hej svejs!

En olycka händer så lätt ...

Den här gången är jag oskyldig, jag lovar!

Det är kallt nu, riktigt bitande vinterkyla. I hela landet har kölden tagit ett ordentligt grepp om oss. Snö och kyla, vi får se hur länge? Det är bara att gilla läget och det gör jag.

Igår hämtade mannen mig på Arlanda. Vi hade messat både innan flyget lyfte och när jag väl landat. Jag fick information om att motorvägen var hal.

Återförenade i vår uppvärmda bil körde vi hemåt, höll en något lägre hastighet än normalt p g a vägbanan. Så blir vi omkörda. En silverfärgad bil av 90-tals modell kommer susande, lite väl fort tänker mannen högt.

När bilen ska lämna omkörningsfilen och svänga in framför oss får den sladd. Plötsligt går tiden i slowmotion, vi hinner tänka tusen tankar. Mannen saktar ned vår fart ... i fall att?

Föraren i bilen framför kämpar förtvivlat med att räta upp bilen som sladdar okontrollerat. På båda sidor väggrenen är det vajerräcken. Bilen slår baken i vänstersidas staket, snurrar runt och slår i fronten i höger väggrens vajerräcke. Motorhuven öppnas av smällen och det ser ut som bilen kanske ska volta. Ny snurrande dans över vägbanan och sen får föraren stopp på sin bil.

Vi kör in mot väggrenen och sätter på varningsblinkers. Mannen hoppar ur för att kolla hur de mår i den kraschade bilen. Ytterligare två bilar stannar. Jag sitter kvar i värmen. För många kockar är INTE bra en sån här gång. Jag vet att mannen fixar situationer som denna, han är "bäst".

Allt tar tid. Vi får vänta in polis och ambulans. De som är snabbast på plats är brandkåren. Mannen (min) meddelar att passagerarna i bilen klarat sig hyfsat bra. En äldre man i baksätet kan ha fått en whiplashskada och kvinnan är smått chockad medan den unge föraren verkar okey.

De andra bilarna lämnar olyckan samtidigt som den ström av passerande resenärer fortsätter att smyga förbi hela scenariot. Vi stannar. Mannen måste invänta polisen eftersom vi var de som såg olyckan. Själv sitter jag tryggt i värmen och tänker att "en olycka händer lätt". Det hade kunnat bli en frontal- eller seriekrock.

Jag är tacksam att denna slutade så bra det nu var möjligt. Bilen är skrot, dubbdäcken var utslitna. Bilar är hårda och människor mjuka. Jag är glad att människorna klarade sig!

Så den enkla regeln jag lärde mig i körskolan, att anpassa hastighet efter väglag kan vara en billig livförsäkring.

Ta hand om er!

PS. Bilderna har ingenting med gårdagen att göra. DS