När verkligheten utmanar tröttheten

Måndag och ny vecka. Är du redo? Jag är.

Kanske ställs du inför samma utmaningar som vanligt. Kanske innebär dagen och oktober (som står på tröskeln) "annat" nytt och outforskat?

Det är höst ute, i alla fall enligt kalendern. Mörkret omsluter oss och temperaturerna sjunker. Själv välkomnar jag denna färgsprakande årstid. Allt det vackra, det gula, orangea, röda och grönbruna.

Nu är tid att hoppa i vattenpölar och kratta stoora lövhögar, att plocka fram barnet i dig och busa! Men också att krypa ihop inomhus och tända ljus. Mysa. Vila. Återhämta dig.

Min helg har främst bestått av yoga och just återhämtning. Bakat lite (!!!) och ätit god mat. Min kropp har behövt vila och igår innan den kvällsklass jag skulle hålla kände jag mig seg och trött. Därför skulle det bli skönt att leda en softyoga klass.

Väl på plats fick jag reda på att klassen brukar ledas på engelska. Ooops. Hade ingen aning och där och då behövde min trötta hjärna tänka om. Kanske tänker du att det är väl ingenting. Byt kanal och sänd på engelska istället!

Ja, absolut om du är förberedd och känner dig trygg. Vet många svenska kollegor som helst undervisar på engelska för att det är vad de är mest vana med, de kan tycka att det är svårt att undervisa på svenska (trots att det är deras modersmål). Själv är jag inkörd på svenska. Har inga problem att gå på lektioner som undervisas på engelska men leder helst själv på mitt första språk.

Hur som, en yogi kunde ingen svenska, schemat sa engelska och jag beslöt att improvisera, att göra mitt bästa. Kände mig ringrostig och ovan men undan för undan så landade jag i det ovana.  Med viss stolthet avslutade jag klassen. Att tvingas in i nytt är alltid nyttigt, så tack för att det blev som det blev.

Välkommen måndag!

Premiär utan nerver och ett kärt återseende

En lördag att minnas, både i kropp, själ och sinne.
Ett kärt återseende och en premiär.

Började förmiddagen med en två timmar lång Masterclass. Att få vara elev är underbart och att få möjlighet att yoga för de lärare som ger mig känslan av det där lilla extra är magi. En favorit, HellCat var på besök i stan och min längtan omsattes i svett.

Jag älskar att hon ser våra förmågor, våra gränser och att hon utmanar oss precis där vi befinner oss. Varje sekund njöt jag och efter klassen skakade benen av ansträngning.

Min kropp var redo för duschen men på programmet stod lunchmatsäck i bilen under tiden som jag körde vidare till ett av stadens bibliotek. Dags för dagens premiär: sagoyoga.

Det visade sig att även barnen (4-7 år gamla) var nya inför konceptet. De placerade sig på var sin matta och jag plockade fram fritidspedagogen i mig, den lekfulla, nyfikna och lyhörda. Mina yogisar var helt med mig. De förvandlade sina magar till ballonger, fyllde och tömde dessa med sin andning. De hälsade på solen (trots att det regnade ute) och provade många olika yogapositioner. Höjdpunkten var sagan om Rama och Sita, den blå prinsen med superkrafter och hans vackra prinsessa som blir bortrövad av det fasansfulla monstret med tio huvuden.

30-40 minuter  var den angivna tiden. Barn orkar sällan fokusera längre (det vet jag) men igår yogade vi i nästan en timme. En lyckad premiär!

(Nästa lördag blir det nytt bibliotek och nya kids, spännande!)

Att därefter få komma hem, duscha, göra äppelpaj och softa i soffan framför friidrotts VM var precis vad jag behövde

Den saknade pusselbiten

Den senaste tiden (framför allt för några veckor sedan) har jag drömt mardrömmar. Det har hänt att jag har vaknat gråtande och inte riktigt förstått varför?

Har tänkt att det kan vara sorg över det som inte ÄR? Sånt som jag inte funderar på under dagen, för att jag lärt mig acceptera livet som det gestaltar sig just nu.

Min normala status och sinnesstämning är tacksamhet och glädje, för det jag faktiskt har. Jag är stolt över att ha vågat ta språnget och säga upp mig, bli egen. I detta förväntar jag mig inget bananskal, vet att var sak behöver få ta tid och att det innebär att jag lever på existensminimum ett tag.
Jag mår bra. Vi har det bra. Vad står då sorgen för?

I veckan blev svaret tydligt, det var som om enkronan äntligen trillade ner. Det handlar inte om mannens utmattning och hans resa tillbaka, sorgen är en annan.

Jag saknar mina syskon!!! Mina systrar ...

En del av mig är inte hel, det saknas en pusselbit och känslan blir sorg.
Avståndet gör det omöjligt att träffas så ofta som jag skulle vilja.
Och tyvärr är jag värdelös på att ringa ... vilket gör att dagarna går.
Mannens flygrädsla (den som checkade in efter utmattningen) har inneburit att vi väljer bort det sättet att resa samt att han inte riktigt är redo att hänga med på intensiva släktträffar.
Sist men inte mindre viktigt: den ekonomiska biten, jag har inte råd att åka iväg.

Vad jag kan göra är att försöka boka in och blocka tid i min vardag för telefonsamtal. Få höra deras röster och på så sätt vara mer närvarande. Så detta är min plan, bli mer delaktig även om det fortfarande innebär med visst avstånd.

Tids nog tar vi igen allt. Kärleken  och samhörigheten har och kommer alltid att vara störst.

Det känns fint att få ge

Min man har det bra, varje kväll får han massage av mig. Lyxigt!

Blir knådad över hela ryggen med sesamolja för att mjuka upp knutar mellan skulderbladen och ett område ovanför, strax under axeln.

Att vara den som ger är fint. Att få beröra så att det lindrar, det blir som en gåva, en present, en kärleksfull handling.

Igår när jag kom hem efter klass och precis satt mig i soffan med en stor kopp te så undrade mannen om jag hade någon idé till mitt blogginlägg? Om jag behövde lite extra tid att fundera ut ett sådant? Han är smart mannen. Tänkte att jag kunde få lite extra tid (för planering) när jag knådade hans rygg.

Fast jag behövde inte ... (sa han).

Men eftersom jag vet hur tacksam han blir och hur välgörande massagen är så säger jag inte nej (även om det är okey att göra det)

Så han har det bra, min man, varje kväll denna vecka har han fått massage.

Om att duga och vara tillräcklig

Detta genomsyrar och går som en röd tråd genom de klasser jag håller just nu, att jag/du/vi duger precis som vi är, att vi är tillräckliga! För så är det.

Men att vara svensk och ha jantelagen tatuerad innanför huden innebär att tvivlet ligger på lur.

Tänker att jag är på väg, att sakta men säkert så skalas lager bort och att jag långsamt närmar mig mitt sanna jag, den som till 100% tror på mina styrkor och förmågor. Den Mia som fullt ut följer sina drömmar och som skrattar tvivlet i vitögat för att hon vet att magkänslan är den rätta.

Härom kvällen fick jag läxa upp mig själv.

Jag hade hållit en yogaklass och min teamledare deltog. Hon kommer att närvara på allas klasser och pass. Jag har funderat över när det skulle bli min tur. Känslan i mig var god och jag var nöjd. Ändå så slog tvivlet mig i huvudet ned en stor gummihammare när vi bestämde tid för feedback!? Kvällen var för sen för att prata där och då, vilket innebar att jag skulle behöva vänta två dagar.

När jag lämnade byggnaden så satt tvivlet på min axel och letade efter fel. Sökte misslyckanden och viskade att jag inte varit tillräcklig ...

Men hallå! Vad höll jag på med? Sänkte mig själv utan anledning. Magkänslan hade varit god. Jag hade varit nöjd. Varför???

Fick trycka in tvivlet i ett hörn och ruska om det. Oavsett hur feedbacken kommer att ges så vet jag att den är tänkt som hjälp och stöd. Meningen är att jag, att vi alla ska utvecklas och kunna bli ännu bättre. Min teamledare är en empatisk och schysst människa som jag både litar på och uppskattar. Hur kom det sig att jag försökte sätta krokben för mig själv?

Jag vill ha feedback. Jag vill vara mitt bästa jag!

Dessutom vet jag att jag både duger och är tillräcklig. Alla dagar. Ingen kan göra mer än sitt bästa och har du som jag gjort det så är det good enough.

Så det så!

När det inte blir som DU tänkt dig, Hur reagerar du då?

Igår morse skulle jag ha min ordinarie morgonklass på en av stadens yogastudios, Matsäcken var packad och låg i väskan. Jag klädde mig och hoppade in i bilen. Körde in till stan och blippade mig in i studion. Brukar hinna landa i lugn och ro, äta lite och dricka en kopp te innan yogisarna droppar in, så blev det inte igår.

Inne i ett låst förråd förvaras musikanläggningen, Ipaden för inbokning, inloggning och musik. I detta lilla rum brukar jag hänga av mig mina privata grejer. Problemet för mig var att nyckeln till detta rum var borta!? Den låg inte på sin plats och jag kunde därför inte öppna förrådet.

Okey ...

Att yoga var inga problem, vi hade tillgång till salen. Musik kunde jag lösa genom att sätta igång Spotify men att tända stearinljusen i lyktorna blev plötsligt svårt. Hur skulle jag göra? Alternativet var tända lampor och det lockade inte.

Jag frågade därför de som närvarande om någon hade en tändare eller tändstickor?
Svar nej men en av kvinnorna erbjöd sig att springa hem och hämta. Perfekt!

Messade studioägaren så hon skulle veta läget och förstå varför jag inte använde bokningssystemet. Antecknade för hand alla namn, tände ljusen och satte igång min egen Spotify, dags att starta.

Vi hade en mysig morgon och istället för att bli frustrerad över den försvunna nyckeln så fick jag energi, det är så jag fungerar. Jag blev glad och inspirerad. Yogisarna som var på plats var alla samarbetsvillga och förstående, det är för mig häftigt.

För mig handlar det oftast om HUR jag kan göra något bra av det som hindrar mig?

Vad gällde den försvunna nyckeln så var den inlåst i det låsta förrådsrummet ... men det är en annan historia.

Börjar med plan A

Har en tanke att jag ska vara med i en barnboks utmaning, nämligen Bonnier Carlsens stora manustävling, detta står på min todolista.

Tvivlet knackar på. När ska jag hitta tid för detta? Är det ens någon idé? Finns sååå många skickliga författare som ännu inte blivit utgivna ... för att inte tala om de som redan är etablerade.

Samtidigt så säger en annan röst: om jag inte provar så kan jag heller inte vinna. Sant! Ingen dröm är omöjlig. Friskt vågat, hälften vunnit. För provar jag och gör mitt bästa så är det en vinst i sig, det kan INGEN ta ifrån mig och räcker det inte hela vägen så överlever jag.

Idag har jag vigt förmiddagen åt att läsa på ordentligt om denna tävling samt fundera på ifall jag har en story som kan tänkas lämpa sig? Detta är Plan A. Lyser ljuset grönt (efter lunch) så kan jag utforma nya planer, typ B och kanske C.

För mig är det viktigt att hitta balans. Jag har flera bollar i luften samtidigt och det gäller att ha koll på dessa. Vill inte gärna att de ska landa pladask i marken, åtminstone inte allihop. Så ett steg i taget.