Den senaste tiden (framför allt för några veckor sedan) har jag drömt mardrömmar. Det har hänt att jag har vaknat gråtande och inte riktigt förstått varför?
Har tänkt att det kan vara sorg över det som inte ÄR? Sånt som jag inte funderar på under dagen, för att jag lärt mig acceptera livet som det gestaltar sig just nu.
Min normala status och sinnesstämning är tacksamhet och glädje, för det jag faktiskt har. Jag är stolt över att ha vågat ta språnget och säga upp mig, bli egen. I detta förväntar jag mig inget bananskal, vet att var sak behöver få ta tid och att det innebär att jag lever på existensminimum ett tag.
Jag mår bra. Vi har det bra. Vad står då sorgen för?
I veckan blev svaret tydligt, det var som om enkronan äntligen trillade ner. Det handlar inte om mannens utmattning och hans resa tillbaka, sorgen är en annan.
Jag saknar mina syskon!!! Mina systrar ...
En del av mig är inte hel, det saknas en pusselbit och känslan blir sorg.
Avståndet gör det omöjligt att träffas så ofta som jag skulle vilja.
Och tyvärr är jag värdelös på att ringa ... vilket gör att dagarna går.
Mannens flygrädsla (den som checkade in efter utmattningen) har inneburit att vi väljer bort det sättet att resa samt att han inte riktigt är redo att hänga med på intensiva släktträffar.
Sist men inte mindre viktigt: den ekonomiska biten, jag har inte råd att åka iväg.
Vad jag kan göra är att försöka boka in och blocka tid i min vardag för telefonsamtal. Få höra deras röster och på så sätt vara mer närvarande. Så detta är min plan, bli mer delaktig även om det fortfarande innebär med visst avstånd.
Tids nog tar vi igen allt. Kärleken och samhörigheten har och kommer alltid att vara störst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar