Detta genomsyrar och går som en röd tråd genom de klasser jag håller just nu, att jag/du/vi duger precis som vi är, att vi är tillräckliga! För så är det.
Men att vara svensk och ha jantelagen tatuerad innanför huden innebär att tvivlet ligger på lur.
Tänker att jag är på väg, att sakta men säkert så skalas lager bort och att jag långsamt närmar mig mitt sanna jag, den som till 100% tror på mina styrkor och förmågor. Den Mia som fullt ut följer sina drömmar och som skrattar tvivlet i vitögat för att hon vet att magkänslan är den rätta.
Härom kvällen fick jag läxa upp mig själv.
Jag hade hållit en yogaklass och min teamledare deltog. Hon kommer att närvara på allas klasser och pass. Jag har funderat över när det skulle bli min tur. Känslan i mig var god och jag var nöjd. Ändå så slog tvivlet mig i huvudet ned en stor gummihammare när vi bestämde tid för feedback!? Kvällen var för sen för att prata där och då, vilket innebar att jag skulle behöva vänta två dagar.
När jag lämnade byggnaden så satt tvivlet på min axel och letade efter fel. Sökte misslyckanden och viskade att jag inte varit tillräcklig ...
Men hallå! Vad höll jag på med? Sänkte mig själv utan anledning. Magkänslan hade varit god. Jag hade varit nöjd. Varför???
Fick trycka in tvivlet i ett hörn och ruska om det. Oavsett hur feedbacken kommer att ges så vet jag att den är tänkt som hjälp och stöd. Meningen är att jag, att vi alla ska utvecklas och kunna bli ännu bättre. Min teamledare är en empatisk och schysst människa som jag både litar på och uppskattar. Hur kom det sig att jag försökte sätta krokben för mig själv?
Jag vill ha feedback. Jag vill vara mitt bästa jag!
Dessutom vet jag att jag både duger och är tillräcklig. Alla dagar. Ingen kan göra mer än sitt bästa och har du som jag gjort det så är det good enough.
Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar