Livet.nu - 2.0 (uppgraderad version)

För två år sedan såg vårt liv helt annorlunda ut. Mycket handlade om att hantera vår vardag, framför allt för mannen. Den perioden är ett minne, ett sår som läker och som vi hoppas att vi för alltid lämnat bakom oss MEN allt tar tid. 

Även om mycket har hänt så sker det mesta i myrsteg. Vägen tillbaka (till den plats vi befann oss innan livet.nu drabbade mannen) är fortfarande lååång.

Check på arbete och sömn men det sociala stressar hjärnan och kvällarna behövs för att varva ner och förbereda återhämtning. Osynligt handikapp försvårar förståelse ...

Livet.nu          

7 oktober 2018

Tre månader ...

Sex månader ...

Hur ska vi räkna? Eller ska vi inte alls fundera över tiden? Vad som är rätt eller "fel" finns inte i något facit, enbart olika sätt att hantera verkligheten på.

För ett halvår sedan brast mannens blindtarm, därefter massor av komplikationer. Då mådde han skit men var i bättre kondition än nu. Arbetade och hann ha två veckors semester innan det brakade och kroppen blev både uttorkad och svag.

Massor av frågor men inga svar. En tappert kämpande man. Ambulans, akutvårdsbesök men ingen visst något. Frisk enligt alla provsvar men ordentligt medtagen i det verkliga livet. Det var först för en månad sedan som en neurolog äntligen gav oss ledtrådar. Sömnbrist ger en utmattad kropp.

Men vad gör du om en sömntablett får dig att må ännu sämre? Du tar den inte.

Vissa nätter sover mannen bra men så emellanåt blir det stresspåslag och kroppen blir överspänd vilket innebär få timmars välbehövlig vila. Resultatet av detta är krampliknande attacker som suger ut all den energi som lagrats.

Hur ska ett batteri, en kropp kunna helas när den hamnar i en nedåtspiral?

Massage, Mindfullness, yoga, vila och promenader. Inget socker och ingen alkohol. När vänder det??? Vissa dagar är tyngre än andra (för alla och självklart både för mannen och för mig). Då bryter vi ihop så vi kan komma igen.

 

... lyckades ro båten i land

Det finns stunder när nästan ingenting stämmer, när allt blir bakochfram samt uppochner. Om detta händer privat så är det en sak men när allt trilskas då jag ska försöka vara så professionell som möjligt då är det inte lika kul.

Härom kvällen inträffade precis detta. Jag kom från en klass (i en studio) till en annan. Golvet var iskallt och paddan tvärdöd. (Om jag märker att det är lite batteri kvar så sätter jag den alltid på laddning så den som kommer efter mig slipper besvär.) Nåja ett kallt golv går att nonchalera och en padda att sätta på laddning men just denna kväll så tog tekniken mer tid än jag önskat.

Tre minuter innan klass undrar en yogi om jag kan hålla klassen på engelska?!!

Det plus att musiken dör och det blir alldeles tyst stör min ordning. Jag undervisar som vanligt och rummet får vara tyst, det är endast min röst som hörs. Instruktioner på svenska och engelska blandas så att alla kan hänga med.

Förstår att jag måste varit "lite" stressad när det är 20 minuter kvar och jag är på väg att avsluta klassen. Oops! Så jag skjuter från höften och "freebasear", det får bli som det blir. Känns inte proffsigt men är det enda rätta. Efteråt tackar yogisarna mig, de verkar nöjda vilket känns bra. 

Själv funderade jag på varför det blev som det blev (trots att svaret är tydligt).  Hade jag missbedömt innehåll - längd? Behövde planeringen göras om? Hur ska jag tänka nästa gång samma klass ska hållas? Beslöt att sova på saken.

Så här i efterhand kan jag meddela att klassen håller, det var jag som speedade, som blev stressad av yttre faktorer. Shit happens, ingen dog eller blev skadad. Alla mådde bra OCH de tackade faktiskt. Jag lyckades ro båten i land.

Inte ens tomaterna är "säkra"

För några år sedan hade vi en fyrbent Zlatan hemma hos oss. En Tiger som dribblade med allt som rullade, spelade ingen roll vad den egentliga funktionen för föremålet var. Tyckte Tiger att det gick att spela fotboll med det så var han nöjd.

Vi lärde oss med tiden vilka julgranskulor vi borde hänga högre upp och vilka som passade bättre närmare golvet. Vi klädde granen och Tiger hämtade kulorna en efter en, till sig och Ravelli. Vid ett tillfälle räknade vi, då hade han 23 julgranskulor samlade på golvet.

I år inser vi att en ny fotbollsspelare flyttat in, inte en Zlatan utan en Martha. Audrey gör som sin föregångare Tiger. För tillfället har hon upptäckt de tomater som ligger i köksfönstret för att eftermogna. 

Förstod inte vad det var som rullade över golvet i morse, varken jag eller mannen kände igen ljudet från bollen? Det var inte förrän vi steg upp och hittade A med en liten grön tomat som enkronan trillade ner.

Bäst tycker A om de som har sin lilla kvist kvar. Hon biter tag i kvisten och bär iväg med tomaten för att starta sin alldeles egna träning. Dribblingar i hög fart. När hon senare tröttnar på tomaten hoppar hon upp i fönstret och hämtar en ny.

Jag och mannen tittar storögt på henne och funderar på hur vår kommande gran ska överleva mer än fem sekunder med Stanley och Audrey i huset?

PS. Av alla vindruvor vi skördade har vi inte kunnat ha framme några i skål på grund av Audrey. De rullande bollarna punkterades snabbt och blev till sockerklibbigt mos .DS

Nytt då - nytt nu

Idag blir jag lycklig varje gång jag öppnar dörren och kliver in i min alldeles egen studio, vårt poolhus som lätt kan förvandlas till gäststuga, plats för kompishäng, biorum eller hemmakontor. Som vi för cirka en månad sen uppdaterade och resultatet blev: ännu mysigare. En plats att må bra på! (Tyvärr inga beskrivande bilder från rummet denna gång) 

Istället delar jag ett inlägg som är två år gammalt (4e oktober 2018). En alldeles speciell PT-klass från den tid då jag var relativt ny som yogalärare.

Den alldeles levande hunden utmanade den "nedåttittande"

Så är min hemmastudio invigd på riktigt, en yogavän och hennes sprallige hund var först ut.

Tänkte att det är smart att studion är liten så att den glada varelsen på fyra ben kunde ha full uppsikt över sin matte. Att ge sig ut på egna äventyr var omöjligt eftersom dörren stängdes. Hundägaren  kunde slappna av ... eller inte?

Den alldeles levande hunden utmanade den nedåttittande. Rörde sig runt oss, hoppade, skuttade och försökte på de mest kreativa sätt få läraren (mig) att byta fokus (från yogaeleven till honom).

Ett yrväder som inte alls ville ligga i soffan och chilla. Varför titta på när man kan vara med?!

Matten strävade på. Fick emellanåt tydligt markera vad som gällde under klassen och vår levande spralliga hund hoppade tillbaka upp i soffhörnet för en minut eller två.

Spännande klass!

Oh YES! Plötsligt händer det.

Tre månader kan vara en kort period eller oerhört lång beroende på omständigheterna. För oss är det vad det tog innan Audrey lät sig klappas.

Ingenting är självklart och bara för att både mannen och jag fått stryka henne över ryggen så betyder det inte att det är okey, därför tränar vi henne ofta men är noga med att läsa av hennes kroppsspråk. Det känns som Audrey går med på att prova, hon ser att Stanley njuter och verkar därför ha godtagit våra händer att försiktigt närma sig.

Framtassarna och svanstippen är mest "safe", det är när handen rör sig mot sidokroppen eller ryggen som A blir obekväm.  

För oss spelar inte sekunderna någon roll, det är mer innebörden att A testar sina gränser och vågar utsätta sig för fysisk beröring från oss, hon som egentligen är livrädd för händer. Ett minimalt och obetydligt steg för mänskligheten men ett gigantiskt för Audrey (och oss).

Att därefter få vakna av att två pälsbollar hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid är ytterligare en belöning. Plötsligt händer det ... på riktigt :)

"Varför är JAG inte med i sagan?"

 

Igår mötte jag treåringar på innerstadens bibliotek. Sagoyoga stod på programmet och barnen var yngre än de jag tidigare mött. 

En treåring kräver mer bildstöd, mer "titta-härma" än de som är fyra år och uppåt. Trots det förberedde jag mig som tidigare och beslöt att skjuta från höften (min superkraft). Målet var (som alltid) att fånga gruppen där den är och låta var och en få en upplevelse av att jag både ser, hör och bryr mig om just den personen.

En liten grupp minimänniskor anlände med sina mammor och babysyskon. De överlämnade sina mjukdjur och leksaker till föräldern och valde matta. Så startade jag klassen och allt flöt på. 

Treåringarnas ordförråd var mindre och de blev något tystare, alla utom en liten kille som pratade hela tiden. Han var dock oförarglig och de andra blev inte störda så jag lät honom få ta plats. Emellanåt satte jag ett finger framför munnen och då fattade han direkt.

Alla barnen klarade yogastunden med beröm godkänt och när jag avslutat så ville de sitta kvar. Bläddra i boken och prata om bilderna.

"Varför är jag inte med i sagan?", undrade den lilla killen. "Oj! Har de glömt att rita in dig?", svarade jag och då nickade han.

"Titta ett vindkraftverk!", utbrast en av flickorna och jag blinkade förvånat. Kunde hon det ordet!?! Ett svårt ord. Ballong hade nästan varit överkurs ... men vindkraftverk fanns förståelse för. 

Det roliga var att treåringarna hade mer ork och fokus att bläddra i boken samt diskutera bilderna än några äldre barn jag mött. Spännande! Gissar att de är vana att läsa böcker med vuxna.

På en sekund blev den tre gånger så stor!

Två steg fram och ett tillbaka, det är så vi dansar hemma hos oss. Den senaste veckan har två större grejer hänt, många mindre och så ett par bakslag.

• Jag har fått smeka Audreys svans (när den låg tryggt mot Stanleys rygg (vid två olika tillfällen!)
• Mannen har lyft Stanley (ren impuls) och först förstod nog inte S vad som hände men när han sen gjorde det så sprattlade han vilt. Enligt avtal har han ännu inte skrivit på att vi får lyfta och/eller bära honom.
• Vad vi märker är att Stanley leker mer, även om han stannar upp och tappar lusten när Audrey upptäcker att han gör något roligt och försöker vara med. Att S vill leka är något väldigt bra.
• Audrey har börjat prata även med oss, då hon tycker att vi ska servera mat. Observera, våra katter jamar inte, de "pratar"

Sen har vi bakslagen. Lilla fröken kissade på mig i början av veckan eller egentligen på mitt täcke men jag låg i sängen. Vi fattar ingenting och efter det har hon inte hoppat upp i min säng på morgnarna denna vecka. Jag låtsas som att det som faktiskt hände aldrig hänt, tänker att det är ett tillfälligt återfall, ett som ingår i utvecklingen framåt.

Grannkatten (springer flera på vår tomt) Pixie, den katt som var oerhört skygg när vi träffade henne. Den katt som mannen skapade relation med och som accepterat oss båda. Också den katt som vi lovade att inte glömma bort när vi adopterade. Pixie dyker upp dagligen, ibland observerar våra katter henne och ibland inte. Dörrar stängs och mannen eller emellanåt jag smyger ut och hälsar. De senaste dagarna har Pixie haft vrålkoll på S och A och vår lilla donna (A) har rört sig mellan de olika rummens fönster för att se vad P gör. Audrey är mest barnsligt nyfiken och intresserad.

Vad som inträffade var att Pixie såg A vid altandörren och närmade sig från andra hållet. A stod kvar. Då blev P hotfull och gjorde ett utfall mot A. Hon fräste och morrade, något som vi aldrig sett P göra tidigare. Grannkatten brukar retirera, hon vill inte slåss ... eller?

Mannen funderade på vad P skulle ha gjort om det varit Stanley i fönstret? En hane och i samma storlek. Vem vet? Audrey är liten och kanske i Ps ögon lättare att ge sig på? En kattunge. En hona. En rival.

Audreys svans blev tre gånger så stor. Hon backade inte men sökte sig senare till Stanley, efter det att hon hoppat mellan våra fönster för att se vart P tagit vägen?

Jag och mannen tror att P är svartsjuk. Att hon tycker att vi är otrogna, trots att P har en alldeles egen familj. Varför ska vi låta andra katter bo i vårt hus? Det är hennes revir, hennes tomt och vi är hennes människor, inte nykomlingarnas!

Just nu känns det bra att det är ungefär ett halvår innan våra katter eventuellt får gå ut. Kanske Pixie lugnar sig? Hon som faktiskt sökt skydd inne hos oss, i våra knän när en annan av grannskapets kattdamer ville in.  En katt på var sida om fönsterglaset, precis som i början av veckan. Då var P rädd. Har hon glömt den känslan?

Fortsättning följer ...