På en sekund blev den tre gånger så stor!

Två steg fram och ett tillbaka, det är så vi dansar hemma hos oss. Den senaste veckan har två större grejer hänt, många mindre och så ett par bakslag.

• Jag har fått smeka Audreys svans (när den låg tryggt mot Stanleys rygg (vid två olika tillfällen!)
• Mannen har lyft Stanley (ren impuls) och först förstod nog inte S vad som hände men när han sen gjorde det så sprattlade han vilt. Enligt avtal har han ännu inte skrivit på att vi får lyfta och/eller bära honom.
• Vad vi märker är att Stanley leker mer, även om han stannar upp och tappar lusten när Audrey upptäcker att han gör något roligt och försöker vara med. Att S vill leka är något väldigt bra.
• Audrey har börjat prata även med oss, då hon tycker att vi ska servera mat. Observera, våra katter jamar inte, de "pratar"

Sen har vi bakslagen. Lilla fröken kissade på mig i början av veckan eller egentligen på mitt täcke men jag låg i sängen. Vi fattar ingenting och efter det har hon inte hoppat upp i min säng på morgnarna denna vecka. Jag låtsas som att det som faktiskt hände aldrig hänt, tänker att det är ett tillfälligt återfall, ett som ingår i utvecklingen framåt.

Grannkatten (springer flera på vår tomt) Pixie, den katt som var oerhört skygg när vi träffade henne. Den katt som mannen skapade relation med och som accepterat oss båda. Också den katt som vi lovade att inte glömma bort när vi adopterade. Pixie dyker upp dagligen, ibland observerar våra katter henne och ibland inte. Dörrar stängs och mannen eller emellanåt jag smyger ut och hälsar. De senaste dagarna har Pixie haft vrålkoll på S och A och vår lilla donna (A) har rört sig mellan de olika rummens fönster för att se vad P gör. Audrey är mest barnsligt nyfiken och intresserad.

Vad som inträffade var att Pixie såg A vid altandörren och närmade sig från andra hållet. A stod kvar. Då blev P hotfull och gjorde ett utfall mot A. Hon fräste och morrade, något som vi aldrig sett P göra tidigare. Grannkatten brukar retirera, hon vill inte slåss ... eller?

Mannen funderade på vad P skulle ha gjort om det varit Stanley i fönstret? En hane och i samma storlek. Vem vet? Audrey är liten och kanske i Ps ögon lättare att ge sig på? En kattunge. En hona. En rival.

Audreys svans blev tre gånger så stor. Hon backade inte men sökte sig senare till Stanley, efter det att hon hoppat mellan våra fönster för att se vart P tagit vägen?

Jag och mannen tror att P är svartsjuk. Att hon tycker att vi är otrogna, trots att P har en alldeles egen familj. Varför ska vi låta andra katter bo i vårt hus? Det är hennes revir, hennes tomt och vi är hennes människor, inte nykomlingarnas!

Just nu känns det bra att det är ungefär ett halvår innan våra katter eventuellt får gå ut. Kanske Pixie lugnar sig? Hon som faktiskt sökt skydd inne hos oss, i våra knän när en annan av grannskapets kattdamer ville in.  En katt på var sida om fönsterglaset, precis som i början av veckan. Då var P rädd. Har hon glömt den känslan?

Fortsättning följer ...