För två år sedan såg vårt liv helt annorlunda ut. Mycket handlade om att hantera vår vardag, framför allt för mannen. Den perioden är ett minne, ett sår som läker och som vi hoppas att vi för alltid lämnat bakom oss MEN allt tar tid.
Även om mycket har hänt så sker det mesta i myrsteg. Vägen tillbaka (till den plats vi befann oss innan livet.nu drabbade mannen) är fortfarande lååång.
Check på arbete och sömn men det sociala stressar hjärnan och kvällarna behövs för att varva ner och förbereda återhämtning. Osynligt handikapp försvårar förståelse ...
Livet.nu
7 oktober 2018
Tre månader ...
Sex månader ...
Hur ska vi räkna? Eller ska vi inte alls fundera över tiden? Vad som är rätt eller "fel" finns inte i något facit, enbart olika sätt att hantera verkligheten på.
För ett halvår sedan brast mannens blindtarm, därefter massor av komplikationer. Då mådde han skit men var i bättre kondition än nu. Arbetade och hann ha två veckors semester innan det brakade och kroppen blev både uttorkad och svag.
Massor av frågor men inga svar. En tappert kämpande man. Ambulans, akutvårdsbesök men ingen visst något. Frisk enligt alla provsvar men ordentligt medtagen i det verkliga livet. Det var först för en månad sedan som en neurolog äntligen gav oss ledtrådar. Sömnbrist ger en utmattad kropp.
Men vad gör du om en sömntablett får dig att må ännu sämre? Du tar den inte.
Vissa nätter sover mannen bra men så emellanåt blir det stresspåslag och kroppen blir överspänd vilket innebär få timmars välbehövlig vila. Resultatet av detta är krampliknande attacker som suger ut all den energi som lagrats.
Hur ska ett batteri, en kropp kunna helas när den hamnar i en nedåtspiral?
Massage, Mindfullness, yoga, vila och promenader. Inget socker och ingen alkohol. När vänder det??? Vissa dagar är tyngre än andra (för alla och självklart både för mannen och för mig). Då bryter vi ihop så vi kan komma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar