Tre månader kan vara en kort period eller oerhört lång beroende på omständigheterna. För oss är det vad det tog innan Audrey lät sig klappas.
Ingenting är självklart och bara för att både mannen och jag fått stryka henne över ryggen så betyder det inte att det är okey, därför tränar vi henne ofta men är noga med att läsa av hennes kroppsspråk. Det känns som Audrey går med på att prova, hon ser att Stanley njuter och verkar därför ha godtagit våra händer att försiktigt närma sig.
Framtassarna och svanstippen är mest "safe", det är när handen rör sig mot sidokroppen eller ryggen som A blir obekväm.
För oss spelar inte sekunderna någon roll, det är mer innebörden att A testar sina gränser och vågar utsätta sig för fysisk beröring från oss, hon som egentligen är livrädd för händer. Ett minimalt och obetydligt steg för mänskligheten men ett gigantiskt för Audrey (och oss).
Att därefter få vakna av att två pälsbollar hoppar upp i sängen och lägger sig bredvid är ytterligare en belöning. Plötsligt händer det ... på riktigt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar