"Varför är JAG inte med i sagan?"

 

Igår mötte jag treåringar på innerstadens bibliotek. Sagoyoga stod på programmet och barnen var yngre än de jag tidigare mött. 

En treåring kräver mer bildstöd, mer "titta-härma" än de som är fyra år och uppåt. Trots det förberedde jag mig som tidigare och beslöt att skjuta från höften (min superkraft). Målet var (som alltid) att fånga gruppen där den är och låta var och en få en upplevelse av att jag både ser, hör och bryr mig om just den personen.

En liten grupp minimänniskor anlände med sina mammor och babysyskon. De överlämnade sina mjukdjur och leksaker till föräldern och valde matta. Så startade jag klassen och allt flöt på. 

Treåringarnas ordförråd var mindre och de blev något tystare, alla utom en liten kille som pratade hela tiden. Han var dock oförarglig och de andra blev inte störda så jag lät honom få ta plats. Emellanåt satte jag ett finger framför munnen och då fattade han direkt.

Alla barnen klarade yogastunden med beröm godkänt och när jag avslutat så ville de sitta kvar. Bläddra i boken och prata om bilderna.

"Varför är jag inte med i sagan?", undrade den lilla killen. "Oj! Har de glömt att rita in dig?", svarade jag och då nickade han.

"Titta ett vindkraftverk!", utbrast en av flickorna och jag blinkade förvånat. Kunde hon det ordet!?! Ett svårt ord. Ballong hade nästan varit överkurs ... men vindkraftverk fanns förståelse för. 

Det roliga var att treåringarna hade mer ork och fokus att bläddra i boken samt diskutera bilderna än några äldre barn jag mött. Spännande! Gissar att de är vana att läsa böcker med vuxna.