Ett ögonblick av magi!

Det som händer tidigt på morgonen räknas också! Att det inte finns några vittnen eller bildbevis spelar ingen roll för jag vet. Stanley vet. Audrey vet.

En gång är "ingen gång" men två gånger är början på ett mönster, på något magiskt och "stort".

De kom i par, väckningspatrullen och även om klockan knappt är 05 och det är söndag så välkomnar jag våra pälslingar, en större och en mindre. Stanley går i täten  och i kölvattnet kommer hans skyddsling Audrey.

Jag öppnar ögonen minimalt och lyfter handen för att smeka Stanleys päls. Han smyger hela vägen fram till min huvudkudde och buffar sitt huvud mot mitt, det är vår morgonritual. Vad som är nytt är att S inte stänger ute Audrey, hon kommer också nära, så nära att jag kan stryka längs hela hennes rygg!!!

A låter mig hållas, flera gånger får jag klappa och faktiskt klia henne under hakan. Ögonblicket är magiskt och jag förstår att det gäller att njuta av varje millisekund. Jag får ta på Audrey!!!

Hon lägger sig mellan mina ben och S bredvid, de vet att jag sällan stiger upp första gången de hälsar god morgon. Mina ögonlock blir tunga och sömnen återvänder. Får vila i cirka en halvtimme sen börjar väckningsceremonin om. Återigen tillåter lilla A att jag rör vid henne. Hon lägger sig mellan mina ben och leker med ett ekollon. Stanley buffar försiktigt och njuter av att bli smekt, själv halvsover jag.

Så där håller vi på till klockan blir sex, då är det dags för mig att servera frukost och när katterna ätit så kan jag återvända till min säng och de lägger sig på sina utvalda sovplatser.

Snälla, snälla ... snälla!!!

Vi har en mycket missnöjd liten prinsessa hemma. Hon har startat upp operation "utmattning". Efter att ha fått gå ut och börja nosa samt utforska den värld som finns utanför våra fönster så är lilla A inte nöjd med de stängda dörrarna.

Första dygnet hemma gick bra, då det var skönt att få vila ostörd samt äta och få mysa med Stanley. Dagarna efter fungerade hyggligt tack vare allt regn som strilat mer eller mindre ihållande och oavbrutet  MEN sen kom solen.

Audrey springer från fönster till fönster och jamar. Hon ger sig inte utan tillämpar någon form av utmattningstaktik. Jag lider med henne men eftersom undertecknad arbetar och inte kan ha någon som helst koll så låter jag mannen bestämma.

Tyvärr för A så höll hon sig borta i 1,5 dygn sist och vi var tvungna att "lura" in henne, det tog på vår sömn. Mannen klarar inte detta lika bra som jag, han behöver alla sina timmar för att kroppen ska fungera. 

Läget är svårt. Vad som är rätt eller fel att göra kan enbart spekuleras, så tills vidare får fönster och dörrar vara stängda vilket innebär att lilla A fortsätter att böna och be.

To be continue ...

Dubbelbottnad känsla

Solen är tillbaka! Tänk vad den gör skillnad, hur allt känns så mycket enklare och roligare när himlen är blå och solstrålarna smeker huden. Inte för att det är lika varmt som innan regnet men jag strålar ikapp med solen i alla fall :)

Dessutom är det helg!!! Visst, undertecknad arbetar både idag och sen även i morgon förmiddag men det gör inget, tid för familj, katter, trädgård och natur finns också. 

Vår Lejonkung planerar att flytta hemifrån ... igen. Denna gång tänker han hålla sig i Sverige och till och med i samma stad men det känns ändå dubbelt ... för mig.

Fattar att han vill styra sin egen tid, få ha sina rutiner och allt det där. Ingen mamma eller pappa som knackar på dörren och frågar saker (haha). Har du en gång bott hemifrån så känns det jobbigt att glida in i gamla hjulspår. Jag vet, minns hur det var för mig.

Trots det så finns det en underliggande  sorg, den att inte träffas dagligen om än för ett kort möte. Att han kommer att glida bort och att vi kanske inte kommer att träffas mer än vi gjorde när han bodde på Västkusten? Kanske blir det så, kanske inte?

Lejonkungen har fått tag i nytt boende och har meddelat att han flyttar om drygt en vecka. Innan dess ska hans "roomiesar" från London hälsa på, bo i vårt poolhus men då lär vi knappt se trion och helgen efter drar Lejonkungen till sydligaste Sverige för att besöka kompisar, så i princip har han redan dragit.

Allt är som det ska och bör vara. Jag vet att han blir ännu gladare och i slutänden så gör det mig lyckligare. Ha en bra dag!

Silvertejp - mirakel eller spektakel?

Det som inte går att laga med silvertejp är ohjälpligt förbrukat, hörsägen och myt eller?

I min värld så räddar den inte allt men en hel del, låt fantasin och kreativiteten flöda så ska du få se. Vet de som "fållat" upp byxor! Andra som stabiliserat ett instabilt föremål samt massor av intressanta lösningar för att "laga" det som gått sönder.

Själv använde jag tejpen istället för tving, för att hålla ihop de limmade kakelsidorna till krukan jag skrivit om. En kasserad tejpbit sattes fast på en tom kartong i närheten (vilken skulle slängas) och det är just denna tejpbit detta blogginlägg kommer att handla om, den "kasserade".

Stanley upptäckte den och rev av tejpen med klon för att leka med den. Big misstake!!!

Vår hankatt fick klistret under framtassens trampdyna och buset dog direkt. Den spännande tejpen var nu allt annat är rolig. Stanley försökte bli av med det silverfärgade men utan lyckat resultat. Bihanget satt där det satt och Mr S haltade olyckligt omkring.

Mannen försökte närma sig för att hjälpa men S var alltför stressad för att tillåta någon annan att komma nära. "Kan själv!" ... signalerade Stanley men både jag och mannen noterade att det var just det han inte kunde, katten behövde hjälp.

Vi lät S lugna ner sig och provade därefter att (i omgångar) se om vi kunde dra bort tejpen. Tänk dig ett plåster som fastnat i hårstrån på din hud, känslan när du vet att det enda sättet är att dra bort plåstret fort och att det kommer att kännas.

Mannen lyckades få tag på tejpen så att 4-5 centimeter frigjordes, likt en repstump. Jag drog framåt, inget hände förutom att den annars så snälla katten väste. Tänkte att en klo fastnat och att vi skulle behöva dra tejpen bakåt ... men hur???

Vi lät S sova på min säng. Nya försök. Nya varianter. Tejpen satt kvar.

Så efter lunch tillät S mig att få titta på tassen mer ordentligt. Ingen klo satt fast men (precis som mannen antagit) päls. Varje gång vi dragit så hade vi luggat honom, typ ryckt och slitit i pälsen. Jag hämtade en sax och fick lov att klippa bort tejpen. Nöjd katt, nöjd matte och husse.

Vad gäller silvertejpen så är den inte kattvänlig och därför förvisad till sin hylla i källarförrådet!

Att skapa nytt av det du redan har

När vi inte äger en hög kruka så finns det enbart en sak att göra, inte köpa utan skapa en enligt återbruks- och hållbarhetsprincipen.

I våra förråd har jag samlat "bra att ha material" och i detta fall så var det kakel i olika storlek. Plattorna ärvde jag från Desigual, när Uppsala butiken slog igen och det mesta skulle slängas eller kasseras så släpade jag hem ett par lådor. Mina älsklingsfärger, koboltblått och havsgrön har därefter bott i olika förvaringsutrymmen och med jämna mellanrum kommit till användning.

Under sommaren beskar jag vår stora syrén och kunde inte förmå mig att slänga alla grenar, de var/är för vackra. Jag ställde dessa mot husväggen och de bildade ett harmoniskt stilleben tillsammans med den lilla möbelgruppen. Så uppstod stormvindar och när jag och mannen kom hem ifrån vår lilla roadtrip så låg grenarna utspridda likt plockepinn över våra stenplattor.

Fortfarande var känslan för stark för att köra iväg med grenarna. Insåg att vi behövde en kruka men den måste vara hög och någon sådan fanns inte att finna hemma. 

Hmn ...

Så mindes jag mina kakelplattor, rotade fram dessa tillsammans med både lämpligt "lim" och fog. Enkelt sagt så bör jag erkänna att det behövdes regn och ruskväder innan arbetet startade men nu är den klar "krukan", den som syréngrenarna ska få bo i!

"Tack pappa, för allt du lärde mig vad gäller kreativitet!"

"Tid", sa kvinnan

Shortsen har bytts till jeans och promenaderna görs med regnrock på. Lagom till arbetet startade på riktigt förändrades det mesta, typ över en natt.

Igår skrev jag om min trasiga axel, Efter att orden hamnade i bloggen mötte jag först en yogi som berättade att han lidit av samma överansträngning. Allt stämde och intresset för hur han gått vidare väcktes, hur hade han gjort? Sökt hjälp?

Jag fick reda på att han är gift med en sjukgymnast och därför nöjt sig med hennes vägledning. Turligt nog fanns denna kvinna bredvid sin man i rummet, på studion! Hon beskrev rehabiliteringen och vilka övningar hon föreslagit - vilka är desamma som jag använt i mitt eget helande.

"Tid", sa kvinnan, "och rörlighetsträning, allt som inte ger smärtsignaler."

Igår morse när jag förberedde inför morgonklass mötte jag den osteopat som delar lokal med denna studio. Vi morsade efter sommarledigheten och småpratade. När jag beskrev min axel så fick jag veta att undertecknad gör allt rätt. Skulderbladen behöver dras isär och stretchas. Massageapparaten med rött ultraljus, värme och vibration är bra och att jag bör fortsätta som hittills. 

Den tid jag tänkt boka hos osteopaten behövs inte just nu, istället gör jag som sjukgymnasten och osteopatens rekommenderar, kopplar på tålamod och fortsätter med egenvård. 

"Still out of order"

Så är vardagen tillbaka och med den en föraning av höst, nästan som om sommaren tagit farväl och gett sig av. Temperaturen har sjunkit ordentligt, vinden har tilltagit och varje dag så har åtminstone ett antal regndroppar fallit.

Känns annorlunda. Är sommaren över på riktigt?

Höstterminen startar upp, aktiviteter rullar igång och på ett sätt så är mycket "vanligare" än det varit på länge, exempelvis så börjar de allra flesta av mina klasser denna vecka. Själv är jag ambivalent, min kropp är inte redo även om mitt huvud är det. Skadan eller vad det är som sitter runt höger axel och strålar ut genom armen stör min praktik. Rörligheten är mer begränsad och det hämmar mig.

Hur detta kommer att påverka mitt arbete är svårt att säga? Jag kunde undervisa i våras och kanske kommer det att gå lika bra nu men samtidigt inser jag att det kan vara dags att söka hjälp. 

Hade en bokad tid förra veckan men på grund av olyckliga omständigheter så ställdes den in, tyvärr för mig. Får fortsätta att lyssna inåt och endast gå dit kroppen tillåter, precis som vi alla alltid bör men som känns extra viktigt nu.