Suddiga tanka och seg kropp

Dags att steppa upp ännu ett snäpp när det gäller arbete. Skolan börjar och höstterminen startar vilket innebär fler klasser samt nybörjarkurser. Äntligen kommer det mesta igång på "riktigt", ja eller så "riktigt" det kan bli med coronans ständiga närvaro.

Vet att jag har många bollar i luften, kanske för många (?) då det handlar om flera olika typer av yogaundervisning som ska sekvenseras. Noggrann planering är i dagsläget A och O. 

Det som blir helt nytt för mig är den flygande yogan, aerial. Idag erbjuds jag och en kollega (som också är ny) handledning samt konstruktiv kritik. Vi har fått i uppdrag/läxa att planera 15 minuters "flygande" för att senare testa på varandra (läs idag).

Min egenpraktik i yogagungan har varit närmast obefintlig under en längre tid vilket inneburit att kroppen reagerat med illamående. Antagligen har värmen och solen bidragit till den obalans som kommit som ett brev på posten för mig. Trots att jag vet att det är något som kan hända (även om du är van) så har jag tidigare haft turen att slippa "jet leg" känslan ... till nu. 

Finns bara en sak att göra, träna i mindre doser och pausa mellan momenten i en upprätt viloposition, för att åta kroppen acklimatisera sig stegvis. 

Illamående och yrsel är rätt trist att brottas med. Tankarna blir suddiga och kroppen seg, därför hoppas jag slippa dessa symtom snart.

Med risk för överhettning

Sol, bad och studentmottagningar, så kan vår helg sammanfattas samt en bröllopsdag som vi väljer att fira nästa helg. Sparas det som sparas kan, när chansen finns att njuta längre och mer.

Så jag börjar med sommarvärmen som återvänt och badar så mycket och ofta jag kan.

Med tanke på hur varmt vi får inne när gassande sol smeker husväggarna så är jag tacksam över de fläktar och portabla AC mannen införskaffat sedan vi flyttade in (vilket jag inte var när de köptes - förstod inte riktigt vitsen). Apparaterna gör stor nytta, hur otympliga och fula de än är (inredningsmässigt). Vi slipper överhettning. Vi överlever ;) för över 30 grader inomhus är inte att leka med ... 

Så idag fortsätter badandet i augustisolen. Jag är redo att hålla huvudet kallt, iklädd skyddande hatt och solglasögon.

Som att närma sig skatten vid regnbågens slut

Det är de små, små stunderna av guldkorn som gör skillnad, som får solen att skina extra skönt och stjärnorna på himlen att glittra ovanligt vackert.

• Att bli väckt av en mjuk tass, i en försiktig smekning. 
• Känna en liten, liten kropp (knappt märkbar) stryka sig mot benet
• Kontakten som uppstår i leken
• Svaren vilka inte är jamningar men ändå tydlig kommunikation
• Att få smeka och klappa Stanley

Även om tunga steg, plötsliga rörelser och för mycket ljud fortfarande skrämmer så är Audrey och Stanley mer intresserade av oss än tidigare, framför allt när enbart jag och mannen är hemma. De sover ofta helt öppet på en soffa, vår säng eller de kuddar vi placerat vid sovrummets altandörr. Stanley hakar på leken och vågar ta för sig mer och de sista morgnarna hoppar även han upp i min säng och kollar om jag är vaken. 

Inget mer tvättande av sängkläder, i alla fall inte sedan det otippade tillfället i början av veckan. Här vågar jag inte ropa hej ännu men är glad för varje dag som går. En dag i taget.

Ännu tillåter inte Audrey beröring, hon får men inte vi. Fast emellanåt testar jag och mannen om hon ändrat sig och när hon hoppar upp i min säng på morgonen så sträcker jag alltid ut min hand. För att få sova vidare så är denna typ av hot perfekt. Hon nosar och backar. Min magkänsla viskar att en morgon kommer hon att okeya beröring.

 

Kraschlandning

Med en trött och seg kropp beslöt jag mig för att väcka den snällt. Ta en löprunda utan upp- eller nedförsbackar. Minimera rötter och stenar och se till att stigen var tillräckligt bred så att det skulle vara lätt att passera eventuella huggormar. 

Ja, ifall du undrar så slingrade sig en orm strax framför mig tidigare i veckan på ett ställe i skogen där vegetationen var tätare och stigen väldigt smal ...

I lugnt tempo gav jag mig iväg och klappade mig själv på axeln för att undertecknad emellanåt är sååå klok. Kroppen vaknade lite till och jag njöt, även om tröttheten låg över mig. Så plötsligt sparkade jag i en rot och insåg att den här gången kommer jag att falla ... på riktigt!

Såg mig själv lätta från marken, göra en bågformad flygtur och sen närma mig stigen (med skallen först). Parerade situationen genom att hålla upp bröst och huvud, sätta i handflatorna och böja armarna. Höger knä gled framåt i den korta glidande landningen. Så snabbt upp på fötterna igen. Borstade bort barr från händer och knä och fortsatte hemåt. Konstaterade att jag klarat mig oförskämt bra. Hade inte ont någonstans.

Så blev det dags att duscha. Det högra ringfingret gnällde när jag böjde det för att greppa mitt linne. Och höger handflata surade. För att hjälpa mig själv och handen tejpade jag finger samt satte på ett handledsskydd (för vila). Kanske gjorde dessa nytta, kanske inte? Tror mest på det senare.

Konstaterade ännu en gång att jag hade tur i oturen. Tack! 

Jag är redo

Idag ska jag få göra något jag längtat efter, träffa förskolepedagoger och prata om sagoyoga. Guida dem genom en eller två olika typer av barnyogaklasser och sen diskutera fördelar med att väva in yoga i den pedagogiska verksamheten.

När jag träffar barn så är själva mötet det viktigaste. Att de känner sig sedda, lyssnade på och att de får närma sig yogan genom lek. De skapar klassen med mig, även om jag noggrant planerat vår stund. 

Alla får använda sin fantasi och testa rörelser med sin egen kropp utifrån ålder och mognad. De kan härma mig eller jag dem beroende på ad vi gör. Tanken är att främja rörelselust och väcka intresse, få barnen att vilja komma tillbaka igen och igen för att de själva vill.

En spännande dag ligger framför mig och jag är redo. 

Senare i eftermiddag ska jag möta riktiga barn, inte pedagoger, och hålla samma klass som de vuxna fått prova på. Allt kommer att bli på ett annat sätt och det är härligt, liksom själva tjusningen. När du arbetar med elever eller yngre barn så kan du ha en plan men om det blir som du tänkt är en helt annan historia. 

Två veckor av frid och sen rakt ner i det svarta hålet

 

En återkommande fråga knackar på, igen och igen. Varför?

Helt ärligt förstår jag ingenting och det gör mig ännu mer undrande. Av vilken anledning hamnade vi plötsligt tillbaka på noll?

Ja, det är vår prinsessa, den sötaste av varelser som återigen kissat i min säng. Denna gång märkte jag inget. Vet ärligt talat inte ens om jag låg i sängen? Har inte hört något krafsande och inte heller varit utsatt för busattacker.

Det jag förstår är att något gått fel. Kan vara en protest men för vad???

Jag köper inte veterinärens tanke att Audrey kan ha urinvägsinfektion eftersom hon sköter sina lådbesök exemplariskt, förutom just när hon väljer att skvätta i min säng.

Varför är jag den utvalda? 

Kan inte fråga, vilket jag visserligen gör ändå men får inga svar. Kan inte bli arg eller på annat sätt markera eftersom det beteendet enbart skulle skrämma och Audrey undra varför jag plötsligt förvandlas till ett monster.

Två veckor av perfekt beteende från Audrey har gjort att jag vågat slappna av. Hon har korta stunder legat mellan mina ben och vilat en stund på morgontimmarna och allt har varit harmoniskt. Men så igår åkte jag rutchkana ner i ovisshålet med det stora VARFÖR?

Tvätta, torka och bädda rent. Inga konsekvenser. Hoppet lever att vi trots allt går åt rätt håll, att känslan av trygghet för alla parter långsamt växer och tar över. 

Hur skulle det gå denna gång?

Flyttade delvis ut "mitt kontor" i trädgården under gårdagen, då det kändes fel att stänga in sig inomhus när jag faktiskt kan utföra vissa planeringsmoment i det gröna. Bäst att passa på att njuta så länge som det möjligt.

Och att bada i poolen på sin lunchrast är rena rama lyxen!

Illamåendet i förrgår efter att ha hängt uppochner höll i sig hela kvällen och mannen undrade om det kunde vara Kristallsjuka? Något som jag knappt vet vad det är. Äta och vila var det jag gjorde och senare när det väl var dags att sova så hade all energi återvänt, DÅ ville kroppen upp men inte jag.

Så det var med viss bävan jag ägnade ungefär en kvart åt att vända mina perspektiv, fötterna upp och huvudet ner. Hur skulle det gå denna gång? 

Förutsättningarna var goda, gungan hänger i skuggan och det var morgon. Hade absolut ingen lust att brottas med nytt illamående, speciellt inte när två timmars aerialträning bokats in senare ... tack och lov så gick det bra.

Fick dessutom ett meddelande om att vi behövde boka om vår träff och faktiskt så tror jag att kroppen applåderade. Att få en vilodag från yogagungan och sekvensering för mötet kändes som en verklig lottovinst.