Och som hon axlade den ... manteln!

Igår under Allahelgons dag, en dag då vi alla kanske minns våra kära som inte längre finns bland oss så inträffade något väldigt fint.

Mina föräldrar lever inte längre och även om de finns med mig, i mitt hjärta dagligen så är det en sorg, framför allt då pappa aldrig fick lära känna sina barnbarn. Syrrans äldsta, mitt fadderbarn låg nyfödd i pappas armar och det måste ha varit en sån lycka då pappa längtade efter barnbarn, de han skulle skämma bort och förvandla livet till en magisk plats för. Så blev det dock inte. Pappa dog i cancer inte länge efter och lämnade ett stort hål efter sig. Våra barn kunde aldrig skapa egna relationer med sin morfar/farfar, det blev istället mormor som fick axla manteln för båda.

Och som hon axlade den! 

Igår öppnade jag vår systerchatt och i den hade min yngsta syster lämnat en gåva till oss andra. Hon sjöng om mamma och flikade in bilder. Vackert och sprött då hennes röst brast vid ett tillfälle men oändligt fint! 

Tårarna rann och bröstet svämmade över av kärlek, till mamma och till mina systrar.

En bild av oss tre, inte igår men vad gör det, 

                         syskonkärleken är stark och det kan vi tacka våra underbara föräldrar för