Igår var det dags, att starta terminen för mina aerialklasser, med andra ord "flygande yoga". Helt ärligt är det ingenting jag längtat efter och som undertecknad emellanåt funderat över anledningen till? Trots allt ville jag bli lärare i just detta innan jag insåg att en yogalärarutbildningen var steg 1 för att uppnå mitt mål.
Eller? Det finns andra vägar att gå men för att få Milla Floryd som utbildare och lärare så vad detta ett krav. Ångrar absolut inte mitt val att först bli hatha vinyasa lärare, det gav mig erfarenhet att undervisa i fysisk yoga. Vidareutbildade mig inom yin samt nidra vilket har gett mig en bred bas.
Aerialyoga har från dag ett inneburit lekfull praktik. Att få hänga uppochner, klättra, "falla" och sträcka ut är roligt och just de känslorna tar jag med mig i mötet med nya grupper och elever. Varför dyker då känslan av likgiltighet upp?
Vet att så fort jag kliver in i salen så kommer glädjen. Känner energin och lyckan när mina elever utmanar sig själva och lyckas. Varför återkommer känslan?
Tror att det handlar om att jag undervisar nybörjare vilket av olika anledningar betytt att min egen praktik upphört. All erfarenhet som lagrats innebär att jag varesig utmanar eller utvecklar mig själv utan har istället vilat i det som finns (vilket på ett sätt är både fint och skönt).
Men ... jag som älskar utmaningar, hur blev det så?
En annan anledning är att det finns en saknad efter gemenskap, då jag startade var vi två (ja eller egentligen tre) som delvis tränade tillsammans. Vi hjälpte varandra och det skrattades lika mycket som min egen utveckling breddades. Vi lekte oss till ny kunskap! Så försvann först den ena och senare min främsta lekkompis vilket lämnade ett tomrum, därför behöver jag påminna mig om att mina elever är de som möter mig i leken och att jag mår så bra på vägen hem.
Let´s do this!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar